onefight

Jag begär inte så mycket. Egentligen begär jag ingenting. Om ni vill, kan ni bara strunta i mig och sköta ert eget istället. Men det är tydligen ett beslut ni har tagit. Att ni ska hjälpa mig, trots att ni inte behöver. Men det är väl erat jobb. Vuxna människor ska hjälpa barnen. Barnen ska ta emot hjälpen och vara tacksamma för det de får. Men min fråga är bara, vad begär ni av mig? Det har jag funderat på rätt länge nu faktiskt. Hur ska jag bete mig för att ni ska bli nöjda? Jag får liksom aldrig till det. Ni vill att jag ska sköta skolan först och främst, men jag kan ju inte göra mer än att bara försöka! Och det gör jag. Det borde ni veta vid det här laget faktiskt. Istället för att bara se på min yta, så borde ni gräva er in lite djupare och tänka "Hur mår hon? Sätter jag för mycket press nu? Jag kanske borde fråga.". Ja, ni kanske borde fråga. Eller åtminstone tänka innan ni sätter regler och press. Mina självmordstankar kommer titt som tätt, och för att jag ska klara av att stanna kvar här så behöver jag nog stöd. Det tror jag med. Men ibland känns det som att ni begär så mycket från min sida. Säg mig bara, vad ska jag göra? Hur ska jag bete mig? För jag vet ju inte.

Kom nu inte och säg att jag bara ska vara mig själv och inte tänka så mycket. För när jag "är mig själv", så kan i princip vad som helst hända. Jag måste tänka mig för hela tiden, för att inte spåra ur. Rätt som det är får jag för mig att klappa till någon på käften. Det är ju inte normalt, det vet väl jag med. Ibland får jag bara för mig att jag ska supa mig full och skapa mig en egen verklighet, och bli en sån här idiot som inte bryr sig om livet. Jag får ofta för mig massa saker som är helt konstiga om man tänker efter. Vilken människa förutom jag får för sig att hoppa ut genom fönstret när man sitter på en lektion? Hur normalt är det på en skala liksom? Ännu en gång är mina tankar lite skrattretande. Vem förutom jag får för sig att ta tag i någon annans hår, ta en sax och klippa av det? Det låter inte speciellt normalt. Smart låter det för den delen inte heller. Vem förutom jag får för sig att kasta skolmaten man bär på i någons ansikte? Ibland undrar man ju vad det är för jävla tankar som irrar runt i mitt lilla huvud. Och såna tvångstankar jag har är rätt otroligt. Ligger någons hår lite fel, så bara måste jag gå fram och rätta till det. Ibland måste jag bara säga något idiotiskt till någon. Jag måste slänga ur mig "Jävla kärring" eller "Jävla horunge fan vad jag hatar dig.". Sen efteråt ber man om ursäkt. Rätt dålig stil. Idiotiskt. När jag tittar på en människa som pratar med mig så kan jag sitta och fantisera om hur det skulle vara att bara misshandla personen. Jag ser liksom framför mig hur blodet rinner och så kan jag höra personens skrik efter hjälp. Hur jävla friskt är det? Nu kan jag sitta och skratta åt det, för det låter rätt sjukt. Men när jag väl är i en sådan situation blir jag rädd och jag måste jämt och ständigt tvinga mig själv till att bara sitta still och hålla käften. Rör jag mig minsta lilla, då är risken stor att jag gör som mina tankar säger. Jag har oftast svårt att koncentrera mig, för jag har ett sånt kontrollbehov. Ibland får jag för mig att jag inte låst mitt skåp eller ytterdörren hemma. Jag måste alltid kontrollera saker så bra som det bara går. Ibland när jag stänger igen en bildörr så sitter jag och drar i den i säkert en minut för att vara helt säker på att den är stängd. Om det är något som hänger lite snett på väggen, som en tavla, så sitter jag och stör mig på det. Om någon pratar med mig, så fastnar inte blicken i personens ögon, utan på något annat jag stör mig på. Det är lite såna här små grejer som får mig att tänka på annat när jag till exempel ska jobba på någon lektion. Små jävla skit grejer som ingen annan än jag tänker på.

Hur mår jag egentligen? Jag vette fan. Känns rätt lustigt att det alltid är just jag som drabbas. Medan jag är på väg upp på toppen händer det alltid något som genast får mig att sjunka ned till botten igen. Känns som att det är någon där uppe som vill mig något illa. Men vad fan vill fanskapet mig? Jag vet inte. Det är inte mycket jag vet just nu. Det enda jag är bombsäker på just nu, det är att jag har ställt till det för mig själv, ännu en gång. Ännu en gång har jag låtit bli att ringa min idiot till farsa på flera dagar. Och ännu en gång får jag ångest för jag inte vet om jag ska ringa eller inte. Ja eller nej? Fan, fan, fan. Det är så typiskt mig att alltid ställa till det. Helvete vad rädd jag är.