onefight

Jag har kämpat och slitit helt i onödan. Och vet ni vad? Nu slutar jag. Det är slut på det här nu. Mitt liv är ingen dans på rosor, och kommer aldrig att kunna bli det. Det kommer aldrig kunna bli bättre. Jag vet att jag har rätt. Vad är det för mening med det här undrar jag? Man ska inte behöva slita som en jävla dåre endast för att klara av vardagen. Så funkar det inte. Inte för mig i alla fall. Om jag kämpar, då ska jag även få resultat. Annars gör jag jobbet i onödan. Glöm det. Glöm mig. För jag kommer att glömma mitt liv. Jag kommer inte att ha något liv. Nu vill jag faktiskt inte vara här längre. Jag vill inte spela det här löjliga spelet. Jag vill inte lida mer. Jag har fått tagit tillräckligt med smällar, och det har jag klarat av. Men nu klarar jag inte av så mycket mer. Jag är allvarlig nu. Det är är inte roligt längre, och det har det aldrig varit. Om ni vill göra mig glad, gör bara som jag säger för en gångs skull. Strunta i mig. Strunta i BUP. Strunta i min pappa. Jag kommer inte att vara kvar. Jag ska bara försöka spendera så mycket tid jag bara kan nu till alla som finns runt omkring mig. Jag ska vara så snäll jag bara kan. Sen drar jag. Och då ska ni ge fan i min pappa. Ingenting är hans fel, punkt slut. Jag vet att det här är bäst för mig. Jag passar helt enkelt inte in här bland er andra. Jag är så annorlunda. En tjej med problem som tar över mitt liv. Men nu är det dags att döda alla problem. Det finns bara en lösning, det är att döda mitt liv. Då finns det inte längre några problem. Nu menar jag det här, jag pallar inte med skiten längre. Jag har sagt så flera gånger förut, och jag har alltid menat det. Men nu har det gått överstyr. Det har gått för långt. Tåget har redan åkt, men jag står ändå och väntar på att det ska komma. Onödigt, eller hur? Precis. Jag vet att jag har rätt. Jag vet att jag behöver komma härifrån.