onefight

Jag vill inte vara hemma och jag vill inte vara i skolan. Jag vill inte vara någonstans med andra ord. Det är ju så för alla ungdomar, hemmet och skolan. Man vill inte vara hemma och höra på mammas tjat. Man vill inte vara i skolan och slita arslet av mig och höra tjatiga lärare. Jag vill ha frihet. Jag vill vara fri. Jag vill släppas lös. Nu. Jag känner mig in fängslad. Alla har stenkoll på mig och sätter press på mig, vilket gör att jag blir stressad. Minsta lilla jag gör så blir det stora konsekvenser av det. Men när någon annan gör samma misstag som jag gjort, då är det inga problem. Det löser sig liksom. Det gör inget. Men jag antar att det är bara för att jag är det här lilla problem barnet som bara ställer till med besvär. Jag är det här lilla hat objektet som ni kastar all skit på. Sånt är livet. Orättvist. Men jag bryr mig inte. Jag vet ju vem jag själv är, sen får ni andra ha eran egen uppfattning.

Ibland undrar jag vad det är för fel på vuxna människor. Alltså allvarligt. Antingen är det jag som är konstig, eller så är det ni som är helt ute och cyklar. Som om ni vore rymdvarelser. En liten skoj sak för mig är världens undergång för er. En liten haschbit för mig är ett brott och en polis sak för er. Jag menar, bara för att jag bär på en liten grej till en annan i kanske två timmar så får jag polisen på mig? Konstigt. Väldigt konstigt, faktiskt. Men det tycker väl inte ni. Enligt er är jag väl värsta pundaren. Det verkar i alla fall som det. Vet inte varför jag kom och tänka på det här, jag hade ju nästan glömt det. Det är ingen big deal. Hasch... Nej vad är det som är så fel med det då? Ja, det är olagligt. Vilken människa vet inte det? Men varför är det olagligt? Och varför i helvete är det olagligt att bara bära det? Frågetecken, frågetecken, frågetecken. Jag förstår inte. Jag håller fullständigt med min bror. Reglerna som finns nu för tiden är bara skit regler. Inte alla, men vissa. Om vi nu till exempel säger att jag tar droger, då är väl det ändå mitt problem och inte polisens? Hm.. Jag förstår fortfarande inte mer än att det är en dum lag som otroligt många faktiskt bryter. Jag kan fixa hasch åt mig på en dag om jag så skulle vilja det. Inga problem, det är hur enkelt som helst. När jag skriver det här är jag nästan bombsäker på att det finns någon som blir irriterad. Regler är till för att följas, inget snack om saken. Eller hur? Ja, regler är till för att följas. Men alla regler är inte normala. Och jag förstår mig inte riktigt på alla regler. De regler jag tycker att folk ska börja bry sig om är väl att inte förstöra för andra. Fan sup ihjäl dig om du vill, knarka hur mycket du vill, gör vad fan du vill. Men gör ingen annan illa. Vad man än gör så tycker jag fortfarande att respekten är det viktigaste.

Tyvärr är ordet respekt en skit grej nu för tiden. Inte för alla, men för många. Dagligen hör man dumma kommentarer om andra. Skitsnack går bakom ryggen på folk, och rykten sprider sig fort som bara fan. Säger jag till någon att jag till exempel åt en glass igår, så får jag höra tre dagar senare att folk påstår att jag snott fem hundra glassar från affären och att jag sedan tog alla glassar och kastade på en busschaufför. Okej, det där var bara ett rent exempel, vet inte riktigt vart jag fick det ifrån. Men hur som helst, det där är enligt mig respektlöst. Att jämt överdriva och att jämt sprida runt falska rykten. Folk tror ju på allt de hör. Även jag. Jag kan inte påstå att jag är världens snällaste med full respekt. Däremot kan jag säga att jag vet vad respekt innebär. I mina tankar vet jag. Men det är inte alltid jag lyssnar på mina kloka tankar. Oftast tar de idiotiska tankarna över innan jag hinner tänka efter vad som är rätt och vad dom är fel. Min ena hjärnhalva säger "Slå honom på käften och säg att han är en bögjävel.". Min andra hjärnhalva säger "Nej, bemöt han med respekt och säg inte ett skit till honom. Det blir konsekvenser av det tillslut.". Och då gör jag alltid som min idiotiska hjärnhalva säger. Jag slår honom och slänger ur mig dumma kommentarer. Och inte för än efteråt kommer jag på mig själv. "Fan också, varför gjorde jag sådär? Helvete.". Synd, för nu är det försent. Det där var ännu ett slumpmässigt exempel som bara kom. Men ska jag se det på den ljusa sidan så är jag en person som alltid är ärlig. Eller alltid och alltid... Oftast kanske jag borde säga. Det finns ingen människa som aldrig har ljugit liksom. Hur som helst, om jag gjort något dumt så står jag för det. Medan mina kompisar kanske sitter och försöker slingra sig ur och kommer på ursäkter och skyller på andra så säger jag som det är. Ja, jag gjorde det, förlåt. Mer behöver man liksom inte säga. Däremot säger jag ju emot om det är något någon säger att jag har gjort som inte ens är sant. Då lägger jag mig i och säger emot, såklart. Det som är synd är att jag ibland kan ljuga, för kompisarnas skull. Nu drar jag ett rent exempel, det där med haschet. Jag hade det, men vägrade säga vems det var. Ett tag tänkte jag säga att det var mitt och ta all skit på mig, bara för att skydda brorsan. Jag gör alltid så. Och om jag och någon mer kanske ritat på en vägg eller vad som helst, och att någon sedan kommer på oss, då säger jag att det bara var jag och att kompisen inte har något med saken att göra. Jag vill alltid vara så snäll som möjligt mot kompisarna. Jag vill ju liksom inte lägga någon skit på dem, även fast jag själv inte gjort något. Oftast är det så. Jag bryr mig mer om andra än mig själv. Jag har redan så mycket problem, så då spelar det ingen roll om jag får lite mer. Tror folk förstår hur jag menar, även om tanken kanske inte är rätt. Men jag är sån. Jag vill så gärna bara vara snäll. Men jag får bara skit för det. Men det är det väl kanske värt. Vad vet jag. Det var till och med värt en polisanmälan, jag ville liksom skydda min bror för att åka fast för hasch. Tyvärr är jag som vanligt klantig och så skiter allt sig. Skrattretande! En sån klant arsel jag kan vara ibland. Nästan så att det är roligt.

Nu kommer vi till det absolut värsta ämnet. Pappa. Jag har inget mer att varken säga eller skriva. Jag är besviken, som vanligt. Jag vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Min pappa har bränt sina broar och det räcker nu. Jag börjar faktiskt tröttna på att jämt spänna mig och vara orolig på grund av han. Men det är jag i alla fall. Hur som helst orkar jag inte skriva om det, det är bara för jobbigt. Mina krafter är slut. Jag tycker om min pappa, men han är ju inte frisk. Och det vet jag.