onefight

Vi alla mår dåligt någon gång. Så är det bara, inget att göra åt saken. Det kan vara bra, för under tiden man mår dåligt lär man sig även otroligt mycket bra saker. Vissa mår dåligt en dag, andra i flera år. Vissa mår dåligt livet ut. Det är synd. Orättvist kan man nog också säga. En del mår dåligt över saker som hänt för flera år sedan, medan andra mår dåligt över att något nyligen har hänt. Vissa mår dåligt utan anledning. Man behöver inte ha en anledning, faktiskt. När någon tittar på mig, så tror dom nog inte att jag är en person som har det väldigt svårt. Man kan inte se på mig hur min uppväxt har varit. Det kan ingen se, om jag inte berättar det. Och problemet är att jag aldrig berättar. Jag vill inte prata om det. Jag vill bara glömma och se framåt. Men grejen är den att det faktiskt är bra att bara riva upp varenda liten sak. Att bara säga precis vad hur man kände sig då. För känslorna kommer man ihåg. Jag vet hur jag kände mig när min pappa slog mig. Jag vet exakt. Det kanske är bättre att prata istället för att bara tränga in det och låtsas som att man mår bra. Det är bara obekvämt. Anledningen till att jag ibland skolkar är för att jag inte alltid orkar vara bland en massa folk. Men jag kan heller inte koncentrera mig när jag sitter helt ensam, för då tar bara tankarna om livet över. Jag måste helt enkelt sitta med någon jag känner mig bekväm med. Kanske inte någon kompis, för då snackar man bara bort tiden, och det vet väl jag med. Vet inte hur mycket folk förstår av det jag skriver. Ibland känns det som att jag bara skriver en massa ord som inte ens betyder någonting. Men det har en mening. Allting har en mening. Det finns alltid en bakgrund, det gäller bara att tänka efter och finna meningen. Jag kan finna många meningar. Allting betyder ju något. Men det finns en mening som jag verkligen inte förstår. Jag har inte fått ett svar. Och det leder till självmordstankar, faktiskt. Vilken mening är det jag pratar om då? -Jo, det är meningen med livet. Vad är meningen med livet?