-

Ibland är det väl kanske rätt bra att börja vänja sig vid känslan. Kanske borde jag börja berätta lite mer? Lite mer och detaljerat? Kanske borde jag öppna mig istället för att låtsas att hela mitt liv är som en dans på rosor? För så som jag håller på nu, det orkar jag faktiskt inte mer. Om någon frågar mig något om min pappa, varför inte bara säga som det är? Kanske inte behöver berätta precis allt, bara jag ger ett svar på frågan liksom. Istället för att bli tyst när någon frågar mig vad jag gjorde just den där helgen till exempel, så kan jag ju istället säga att jag var med min pappa då. Det kan väl inte vara så svårt? Sen lär det väl bli rätt jobbigt om människor börjar fråga hur relationen mellan mig och min pappa är osv.. Men ibland kanske jag behöver lite såna frågor också, just för att kunna gå vidare. Vad vet jag? Som vanligt chansar jag bara. Samma sak gäller det med det där problemet att jag har otroligt svårt att prata med vuxna. Egentligen kanske det vore bra om jag började prata med er, trots att jag verkligen inte vill och vågar? Istället för att inte svara på frågor, vara uppkäftig och skrika på er oavbrutet så kan jag väl kanske bara säga som det är? Svara kort och enkelt på alla frågor, och sedan bygga på det mer & mer. För om jag aldrig snackar med er, hur ska det då bli för mig i framtiden? Jag kommer aldrig prata med någon! Kommer bara leva i min egna lilla värld med en massa bekymmer som jag bär för mig själv. Inte bra alltså. Säkerligen har jag väl helt fel nu. Allting jag skriver är väl bara massa strunt. Men eftersom ingen talar om för mig vad jag ska göra så gissar jag mig fram, därmed måste jag prova på allting jag bara kommer på. Jag skyller inte på er att ni inte säger vad jag ska göra, utan jag skyller på mig själv nu. För att jag aldrig får tillräckligt mod att fråga. Kort och enkelt, men ändå så himla svårt. "Snälla hjälp mig, vad ska jag göra?", det är det enda jag behöver säga. Och jag är nästan 100% säker på att flera personer redan talat om för mig vad jag ska göra och inte göra. Men så "smart" som jag är så stänger jag av såfort  någon börjar snacka för djupt.
Hur som helst, nu ger jag det här ett försök.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0