-
Jag har inte så mycket mer att ge. Längre än såhär kommer jag nog inte. Det börjar bli dags att sluta kämpa som en idiot nu. Det börjar bli dags att leva livet och bara ta en dag i taget. Börjar bli dags att slappna av och inse att längre än såhär kommer jag inte. Jag är inte som alla andra. Jag är ju bara jag. Och jag kommer inte längre. Det här är toppen för mig, jag kan inte komma någon annan stans nu. Jag är inte sämre än alla andra, men med tanke på allting som hänt så kommer jag inte längre nu. Hela min barndom har slitit på mig så otroligt mycket, och bara min vardag har varit en enorm kamp för mig. Jag har lagt ner all min energi på helt onödiga saker, och ser ni? Det här är resultatet. Jag förstörde för mig själv. Jag kunde aldrig tänka på framtiden, utan jag la ned mitt tänkande på min pappa. Pappa ska ha det bra, pappa ska få som han vill, det var det enda viktiga. Det fanns ingenting annat än just det. Jag struntade fullständigt i mig själv och mitt eget mående. Jag hade inte tillräckligt med tid att tänka på mig själv. Skolan blev sämre och sämre, och nu står jag här med IG varningar i princip i varenda ämne. Men handen på hjärtat, det är inte kul! Tro mig. Nu vill jag bara hjälpa andra. Jag har fortfarande inte tillräckligt med tid att bara tänka på mig själv. Hallå, det finns andra som också behöver hjälp. Jag vill ju inte att andra ska drabbas av det här också. Det är hemskt! Om någon slår er eller på något annat fysiskt eller psykiskt sätt gör illa er varenda dag i flera år, stå inte bara där och ta emot den skiten. Jag säger det här, för nu vet jag vad som är rätt. Ta aldrig emot någon skit. Vem det än kommer ifrån, hur "stark" den personen än ser ut att vara, ta inte emot skiten. Fy fan vad jag avskyr sånt där. Jag ångrar verkligen att jag inte bara sa till någon. Men tiden gick, och det blev försent. Jag hade redan vant mig vid allt det där. Med sår över hela mig och blod som rann kände jag mig helt enkelt värdelös. Jag blir vansinnig på mig själv. Varför gjorde jag ingenting?! Nej istället stod jag där som en jävla idiot och lät en annan människa slå mig gul & blå. Hur idiotisk får man vara egentligen? Jag har verkligen förstört för mig själv. Inte fan trodde jag att det där lilla skulle påverka mig livet ut! Men jo minsann, det gör det. Går nog inte en dag utan att man får upp tankar i huvudet och jobbiga minnen. Gud vad arg jag är på mig själv alltså... Kan inte riktigt sätta ord på det. Fy fan!
Nu skulle folk tänka "Nyss var det bara lite slag på käften hit och dit, och nu helt plötsligt är har han slagit henne som hon säger gul och blå. Hur ska hon ha det egentligen?". Då är mitt svar rätt enkelt. -Det spelar ingen roll hur mycket eller hur hårt han slog mig. Det spelar egentligen ingen roll om han slog mig eller inte! Det är inte slagen som ger den största smärtan. Utan det är bara tanken. Min pappa tycker inte om mig. Vad mer ska man säga? Är osäker på om folk förstår mig nu, men vet inte riktigt hur man ska förklara. Det är svårt att sätta ord på sånt bara. Hur som helst, den största smärtan sitter som sagt inte i slaget, utan den största smärtan finns i själen. Och skillnaden mellan smärta av ett slag eller smärta i själen, den är stor. Jag har blivit slagen så många gånger, men smärtan sitter inte kvar länge. Däremot smärta i själen, det kan sitta kvar hela livet. Livet ut ska man gå och bära på en enorm börda inombords. En sak kan jag ju iallafall säga, det är inte kul!
Kommentarer
Trackback
