onefight

Okej, nu gör jag såhär. Jag tänker inte prata med min pappa. Jag mår inte alls bra av det här, men vad har jag för alternativ? Fan vad svårt det här är. Fan vad jobbigt det är. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle hamna i ett läge där det handlade om allt eller inget. Men tydligen gjorde jag det. Jag är så osäker. Det enda jag går och tänker på under dagarna är "Ska jag ringa pappa eller inte?!". Den tanken har jag i huvudet 24 timmar om dygnet. Men nu har jag tagit mitt beslut. Jag ringer honom inte. Jag struntar i vad min bror säger. Om han vill så får han slå mig, jag tänker iallafall inte ta första steget och ringa pappa. Mamma kan få tjata i evigheter. Jag kommer inte att ringa, oavsett vad ni säger. För nu har jag insett en sak som jag inte riktigt har förstått tidigare.. Jag har aldrig någonsin gjort ett enda fel i min pappas närhet. Jag har aldrig varit otrevlig mot han. Jag har alltid ringt honom. Jag har alltid gjort det han bett mig att göra. Och nu är det här första gången jag trotsar hans regler. Och det jag kan säga är att det inte är lätt. Jag har ångest över det här hela tiden. En obehaglig känsla snurrar runt i min kropp. Jag skakar för jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag har kunnat välja på två olika vägar. Jag har alltid varit osäker, och det är jag fortfarande. Men nu har jag tagit mitt beslut, och nu vet jag vilken väg jag ska gå. Nu är det bara att hoppas på att den väg jag väljer är rätt. Hoppas att den väg jag väljer är vägen till lycka...