onefight

Tar mig tid att verkligen tänka efter nu. Vad är det jag vill? Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill. Förut siktade jag bara upp mot toppen, och utan att tveka visste jag att jag skulle lyckas. Men nu då? Nu vet jag inte längre. Jag har inte lyckats, och känns som att jag inte kommer att göra det heller. Vill inte ha alldeles för höga förväntningar. Vill heller inte se in i min framtid som en negativ grej. Vill ha ett mål att sträva efter. För jag vet att det kan bli lite lättare då. Men jag vet ju fortfarande inte vad det är jag vill. Vet inte var jag passar in riktigt. Det är det jag försöker lista ut. Förut var jag en säker tjej. Jag visste precis vad jag ville och vad jag tyckte. Hade mina egna åsikter om allting och var sten säker i mig själv. Karaten har hjälpt mig otroligt mycket. Den enda gången jag kan glömma mina problem och verkligen koncentrera mig på det jag gör -Det är när jag tränar karate. Det finns liksom ingenting annat. Om det sitter en stor publik och stirrar på mig spelar det iallafall ingen roll. Jag vet ju vad jag gör, och jag glömmer bort allt runt omkring mig. Jag känner mig bara så stor, men på samma gång känner jag att jag visar respekt. Jag får ur mig precis allting. Jag ger allt. Aldrig ger jag upp. Aldrig! Men i de stunderna då jag inte tränar är allting helt annorlunda. Jag är så himla osäker. Vet inte hur jag ska bete mig för att bli respekterad som alla andra blir. Jag trippar på tå för att inte förstöra för andra. Men ibland går det överstyr och allting bara sprutar ut. Då visar jag varken respekt till någon annan eller till mig själv. Men jag måste ju säga att utbrotten har minskat. Riktigt mycket faktiskt. Numera går jag lite tyst och bara ser mig omkring. Jag verkligen tittar mig runt, och försöker lista ut hur jag ska bete mig. Vill inte att folk ska se att jag är ledsen. För jag är en person som hjälper andra, ingen får hjälpa mig. Det ställer bara till det. Ibland är jag alldeles för snäll mot andra, så jag glömmer till och med bort mig själv. Jämt hjälper jag andra. Alltid. De kommer fram till mig, berättar om deras bekymmer, och utan att ens tänka så hjälper jag dom. Pang bom. Det bara smäller. Genast är deras problem lösta. Efter kanske en eller två dagar bara. Och mina problem då? Jo, dom sitter fast i evigheter. Folk frågar mig om inte jag har något jag är orolig över eller mår dåligt för. Men jag nekar. Säger att jag inte mår dåligt. "Nej jag mår bra. Nu siktar vi in oss på dig istället. Vad är ditt bekymmer?". Det är ungefär mitt svar när personer frågar mig. Men jag vill ju inte att folk ska veta om mina problem, för då finns det en risk att dom dras in i det. På något sätt. De kan bli oroliga. Och jag vill inte det. Vill helt enkelt inte dela med mig av sorg och ilska. Där går gränsen. Glädje delar jag gärna med mig av, men inget annat. Så är det bara. Jag vet vad som är fel. Men jag vill inte ha mer hjälp nu. Inte från någon. Vill inte ge er några bekymmer. Okej? Släpp det nu. Det är okej med mig. Jag klarar mig, det är lugnt. Jag skojar inte, sluta bara försöka ge mig mer hjälp nu. Lyssna på mig. Jag klarar mig!