KOMMER ALDRIG FRAM
Mer än såhär tycker jag faktiskt att du borde ge. Du säger att du bryr dig, men varför kan du inte bevisa det då? Jag tror inte alls på dina ord längre. Jag börjar bli så jävla trött på att jämt behöva trippa på mina tår och vara rädd för att du ska bli arg på mig. Jag börjar bli så jävla trött på att jag jämt får ta all skit. Börjar bli så jävla trött på att du påstår att allt alltid är mitt fel. Är det verkligen så? Är allt alltid mitt fel? Det verkar som det. Så som du beter dig pappa, det är inte okej. Det är inte normalt. Du är inte normal!
Det här spelar ingen roll längre. Ni behöver inte hjälpa mig, för det här funkar iallafall inte. Jag kommer ingenstans med att försöka längre. Ärren kommer aldrig gå bort. Inget kan läka mina sår. Nu börjar jag diskutera med mig själv igen. Varför fortsätter jag ens leva i den här skiten? -Det vet jag inte. Bra fråga, men inget bra svar. Jag kan inte längre sätta ord på saker och ting. Jag kan inte längre må sådär bra som jag gjorde en gång i tiden. Den gången jag mådde bra, det var på den tiden jag inte förstod någonting. Det var på den tiden jag trodde att alla ungar hade lika idiotiska pappor som jag. Åren gick, och nu har jag insett en sak. Jag har insett att det här inte alls är normalt. Alla har det inte lika illa som jag. Det är väl tur det, synd vore väl om alla hade lika pissigt liv som jag. Jävligt synd vore det. Så det är ju tur det iallafall. Om man ska tänka positivt vill säga. Om man ska tänka negativt, vilket jag kommer att göra nu, så tänker jag såhär: Varför är det just jag som har det såhär? -Och ja, där har vi ännu en fråga som jag inte har något bra svar på. Det är inte mycket här i världen jag har bra svar på måste jag ju säga. Det är inte mycket klokt jag skriver. Just the same shit, over and over again.
Just nu vill jag bara somna och aldrig mer vakna upp. Det skulle vara jävligt skönt faktiskt. Eller att somna och vakna upp i sin dröm. Få träffa någon som man har där uppe i himlen som man saknar...
