onefight

Jag tog på mig mina skor, reste mig upp och öppnade dörren. Vi skulle ut till lekparken. Jag trodde redan att pappa hade gått ut för att vänta på mig. Så jag stängde igen dörren och sprang ner för trapporna. Pappa var inte där. Jag sprang upp igen och skulle öppna dörren, men såklart var den låst. Jag knackade, och pappa öppnade brevlådan och talade om för mig att jag inte fick komma in. Jag frågade inte varför, för då skulle han bara bli ännu konstigare. Jag satt bara där utanför dörren och väntade. Jag grät inte, för jag visste att det bara gjorde saken värre. Jag bet istället ihop och tog djupa andetag. Jag fick inte gråta! Efter ett tag öppnade pappa dörren. Det hade väl kanske gått tjugo minuter eller något. Han tog på sig skorna, smällde hårt igen dörren och tittade väldigt surt på mig. Jag gjorde ingenting. Jag reste mig och gick bara efter pappa, utan att säga ett ord.  Vi gick till lekparken, men det var ingen annan där. Bara jag och min pappa. Själv tyckte jag att det var ganska skönt. Jag ville ju förstås ha hela lekparken för mig själv! Det var positivt för mig. Jag blev glad. Pappa satte sig på en bänk, tände en cigarett och bara stirrade ner i gräset. Samtidigt som jag var rädd, så var jag fortfarande rätt avslappnad. Jag visste att min pappa i ett sådant tillfälle skulle kunna få för sig att slå till mig. Men jag hatade när han slog mig och andra såg på. Det var så konstigt. Obehagligt bara. Hur som helst, den här gången var det endast jag och min pappa som var ute i lekparken. Efter att jag sprungit runt och gjort allt jag ville så satte jag mig på bänken, bredvid pappa. Han gjorde ingenting. Han tände cigarett efter cigarett och fortsatte stirra ned i marken. Jag minns att jag frågade honom om vi skulle gå in, men han gav mig inget svar. Jag kände mig nog rätt värdelös. Fick aldrig något svar, vad jag än frågade. Han bara ignorerade. Men det var ju inget nytt för mig, det var jag liksom van vid. Men fortfarande var det ganska jobbigt. När några minuter hade gått så tittade pappa på mig och log. Min tanke var bara positiv. Äntligen! Min pappa log, det betydde att han var glad och att vi kunde umgås med varandra på ett bra sätt igen. Yes! ...Eller? Tydligen var det väl bara jag som trodde det... Han tittade på mig, log mot mig, kastade iväg sin cigarett, höjde handen och slog till mig. Mina mungipor sjönk genast ned. Jag som trodde att han var glad igen! Han reste sig upp, men jag satt kvar. Han ställde sig framför mig och började skrika på mig. Minns inte riktigt vad han skrek, men förmodligen att jag var dum i huvudet eller något liknande. Jag kommer ihåg att medan han skrek så tittade jag ner i marken på mina skor. Men då röt han till igen. "Titta på mig!". Med gråten i halsen bad jag om förlåtelse. Jag visste egentligen inte ens vad det var för fel jag hade gjort. Men jag bad om ursäkt i vilket fall som helst. Jag tittade på honom, då jag fick mig ännu en smäll på käften. Då kunde jag inte längre hålla tårarna inom mig. Dom bara föll ner. Jag sa inte ett ord, jag vågade knappt andas högt för jag visste inte hur jag skulle bete mig. Då blev han arg. Han frågade mig varför jag inte svarade honom när han pratade med mig. Sen gjorde han samma sak igen -Han slog mig. Sedan gick han iväg. Jag sprang efter honom så fort jag bara kunde. Om jag sprang för sakta så kanske han skulle låsa ut mig igen, så jag skyndade mig verkligen. Som tur var så hann jag. Han betedde sig konstigt när vi var hemma också. Han sa inte ett ord till mig.