onefight

"Jag ska göra allt för att uppfostra mina barn på rätt sätt. Dom ska inte bli kriminella, dom ska inte mobba andra, dom ska inte vara uppkäftiga, dom ska inte skapa problem och dom ska sköta skolan. Dom ska vara perfekta. Och för att bli perfekta, måste jag lära dom rätt och fel. När dom gör ett litet fel skriker jag på dem. Om dom gör ett större fel ger jag dem ingen mat. Om dom gör ett stort fel, till exempel att spilla vatten på bordet, då tar jag tag i dom, skriker på dom, ger ingen mat till dom, kastar in dom i väggen, slänger ut dom ur lägenheten och slår till dom på käften. För då lär dom ju aldrig göra om samma fel igen, eftersom dom vet vilka konsekvenser det blir av det sen. Så ska jag uppfostra mina ungar!". Jag måste säga att jag förstår precis hur du tänker, pappa. Men sättet du tänker på är helt fel. Se på mig nu.. Egentligen vill jag inte skylla ifrån mig på dig. För du har ju aldrig fel, det vet både du och jag. Du har alltid rätt, oavsett vad alla andra säger. Jag står fast vid det. Nu skriver jag inte bara det här, utan jag menar det också. Jag menar allt jag skriver nu. Den här gången tänker jag faktiskt vara ärlig. Okej, det gör ont när jag säger det här. Men nu gör jag det iallafall. Det är bland annat du som har gjort mig till den värdelösa personen jag är idag. Du har kastat otroligt mycket skit på mig, jag har tagit emot all skit och nu står jag här och vet inte var jag ska göra av med skiten. Jag har försökt göra av med skiten genom att trycka ner andra. Men tydligen funkade inte det heller. Det slutade med att jag fick gå på samtal med någon som pratade om mobbning. Det slutade inte heller så bra, för jag lyssnade aldrig på vad hon sa. Jag försökte bara slingra mig ur det genom att käfta emot och ifrågasätta varenda litet ord hon sa. Men tillslut gick det över. Jag har försökt göra mig av med skiten genom att göra saker man inte får göra. Om en lärare sa åt mig att jag inte fick rita på bordet så kunde jag ta en fet jävla penna och kluddra över hela bordet bara för att jävlas. Sa dom åt mig att inte smälla i dörrarna så smällde jag igen dom dubbelt så hårt som jag gjort tidigare. Alltså, jag gjorde verkligen fel hela tiden. Ville inte visa att jag var ledsen, så istället visade jag det genom att vara arg. När jag var liten så slogs jag också. Jag hade ett offer hela tiden, för jag visste att han gjorde motstånd och slog tillbaka. Jag gillade inte lugna och blyga personer, jag ville alltid ha lite motstånd. Och det vill jag fortfarande. Varenda jävla dag slogs jag med honom. Tog stryptag på han tills han blev röd i ansiktet, och sedan slog jag honom tills han började blöda näsblod. Samma visa om och om igen. Lärarna vågade inte riktigt lägga sig i eftersom de visste hur otroligt vilda vi båda var. Den där killen var helt upp och ner vänd, kastade bord på mig och höll på som en jävla galning, medan jag slog honom. De vuxna personerna såg väl kanske inte alltid, men ett par tre gånger gjorde dom det. Dom kontaktade inte min mamma, därför visste hon inte om det. Hon vet därmed inte om det nu heller. Inte så mycket iallafall, jag har bara berättat att jag har blivit slagen av honom en gång. Men nu ska jag inte gå vidare in på det ämnet. Nu tänker jag mer på det här viset... Hur mycket har jag förändrats sen det året jag var som värst? -Jag var nog som värst när jag var kanske 9 år gammal. Nu har åren gått, men har jag förändrats? Ja, det har jag. Lika uppkäftig är jag faktiskt inte. Jag lyder mer regler, och inte bara pappas. Även alla andras. Jag slåss inte på samma sätt längre. Visst jag kanske har tryckt upp någon mot väggen någon enstaka gång, men det är ingenting mot vad jag gjorde förut. Ja, nu är det utsidan vi snackar om. Nu vidare till insidan. Hur mådde jag då, och hur mår jag nu? Har det förändrats? -Ja, det har förändrats. Förut förstod jag inte riktigt att jag hade det dåligt hemma och att min pappa inte var riktigt frisk i huvudet. Jag trodde att alla hade det så. Jag mådde inte sådär jättebra, men kunde ändå vara glad bara jag tänkte positivt. Och nu då... Hur mår jag nu? Jo, nu mår jag sämre än sämst. Helt pist off. Känns hela tiden som att hela världen ska rasa samman, vilket den säkert kommer att göra snart. Så ja, mitt humör och min insida har förändrats en hel del. Jag har börjat förstå lite mer. Min pappa är sjuk i hela huvudet. Men på samma gång är det lite mitt fel att han är som han är. Jag har liksom aldrig sagt åt honom, då är det ju klart som fan att han inte slutar hålla på. Och om jag gör fel så är det klart att han blir arg. Jag vill inte förstå honom, men nu gör jag det. Det finns ingen som håller med mig. Inte en jävel. Men jag känner ändå såhär.