onefight

Jag vet att sättet jag just nu beter mig på inte är det roligaste att handskas med. Inte kan det vara lätt heller för den delen. Jobbigt måste det dessutom vara. Jävligt jobbigt. Jag kan tänka mig det! Själv skulle jag bli vansinnig om någon var så uppkäftig mot mig som jag nu för tiden är mot andra. I fråga sätter precis varenda ord någon säger. Käftar alltid emot. Ber hemskt mycket om ursäkt för det. Det är egentligen inte meningen att slänga ut all min skit på er andra, det hoppas jag att ni förstår. Det borde ni förstå. Då dyker det upp en fråga "Ja men om du nu själv förstår att det är fel att vara så uppkäftig som du är, varför är du det då?" -Jippi! Äntligen en fråga som jag har iallafall lite vett i mitt svar. Som jag sa, jag menar ju inget illa med att vara så. Jag förstör både för andra och för mig själv. Speciellt mig själv, för jag blir faktiskt irriterad på mig själv vid såna tillfällen då jag bara slänger ut skit ur min mun. Det tråkiga är ju att folk kanske tar åt sig av det jag säger. Vad vet jag? Jag kan ju inte läsa andras tankar. Men jag kan tänka mig in i situationen själv. Om någon var så uppkäftig mot mig som jag är mot andra, då skulle jag förmodligen trycka upp den uppkäftige personen mot väggen och fråga vad i helvete hon eller han höll på med. Jag har jätte problem med att hantera såna personer om jag ska vara helt ärlig. Otroligt svårt. Tråkigt läge alltså, jag skulle aldrig ens klara av att titta på en sån person! Och kan ni tänka er, just nu lever jag med en sån person. För just nu beter jag mig så. Så ja, det må vara jävligt jobbigt. Men inte fan ger jag upp. För just den här delen vet jag att jag kan hitta en lösning på. Någon gång. Jag kan inte rå för hur jag beter mig. Ibland är jag som vanligt, snäll, skrattar och bara slappnar av. Sen helt plötsligt hittar djävulen in till mitt huvud, till mina tankar. Då blir jag ju som djävulen själv. Ingen behöver ens göra något, ingen behöver ens säga ett ord till mig. Jag börjar direkt käfta emot. Direkt! Jag bemöter andra på ett respektlöst sätt. Ett sätt som ingen vill bli bemött på. Men jag kan inte ändra mig. Men varenda gång den så kallade "djävulen" hittar tillbaks till mitt huvud, lovar jag att försöka få bort honom från mig. Då undrar väl folk vad det är som är så himla svårt med att bara låta bli att vara uppkäftig. Men det är svårt. För andra kanske det inte är det, men för mig är det svårt. Inte i vanliga fall, men just nu. Just i den här perioden. Vem vet, det här kanske är en början på ett lyckligare liv? Jag vet inte. En ren gissning bara. Ibland kanske det behövs lite sura miner hit & dit för att någon gång i framtiden kunna må bra. Inte vet jag, men som sagt så chansar jag bara nu. Man måste ju tro på en lösning. Man måste tro på att det ska kunna bli bra. Om man inte tror på det, vad händer då? -Jo, då går allting rätt åt helvete. Det vet jag själv. Tro mig. Jag har försökt så många gånger, men har aldrig trott på det själv. Och, vad hände? Skedde någon förändring? Blev det någon förbättring? -Nej, det blev det inte. Varken förändring eller förbättring. Det jag måste lära mig är att börja tro på mig själv. Jag måste någon gång kunna säga till någon "Ja, jag fixar det här", utan att ljuga. Just nu kan jag säga det, men jag menar det aldrig. För just nu tror jag inte riktigt på mig själv. Jag tror inte det finns hopp kvar. Men jag vill tro. För jag vill finna lyckan. Det är dels det jag säkert behöver hjälp med. -Att tro på mig själv. Just nu är jag bara en tjej på 13 år som är helt vilsen i mig själv. Vet varken vad jag vill eller vad jag tycker. Vet inte ens vem jag själv är. Vet inte vad fan jag gör här? Men det vill jag ta reda på. Frågan är bara, hur ska jag ta reda på det? Det vet jag inte. Men det kommer väl, så småningom. Usch, jag gillar inte det där ordet. "Så småningom". Fy fan. När är så småningom då? Om några timmar? Om några dagar? Om några veckor? Månader? Eller kanske om flera flera år?! Herregud, jag blir ju orolig. Hur länge ska jag behöva vänta egentligen? Knappt så att jag klarar en enda dag till känns det som. Men det är väl bara min känsla. Jag brukar ofta säga att jag snart kommer att ge upp. Men ändå ger jag inte upp. Jag fortsätter iallafall. Kämpa, kämpa, kämpa... Ända tills jag nått mitt mål. Hoppas det förblir så. Jag hoppas på en bra framtid. Med inte allt för höga förväntningar ska jag fortsätta kämpa och slita. Jag vill ha viljan. Jag vill fixa det här. Men kan jag fixa det här? Just nu tror jag inte det. Jag tror ärligt talat inte att jag fixar det här. Jag är alldeles för svag. Har alldeles för lite kraft. Energin börjar ta slut. Motorn börjar sakta stanna. Men jag vill inte att den ska stanna! Jag vill komma ända fram.