Min framtid: Det börjar med att jag går ut med IG i varenda ämne. Hela skoltiden skiter sig. Efter ett tag tröttnar jag så mycket, så jag super mig full. Struntar fullständigt i utbildning, istället sitter jag på en parkbänk och stirrar upp i himlen. Familjen har jag förlorat, för längesen. Min mamma fick nog av mig, så hon skickade iväg mig till norge där jag fick bo med min pappa. Bodde inte där så länge, för han tröttnade också på mig. Han slängde ut mig och jag åkte tillbaka till sverige igen. Här i sverige hände ingenting alls. Jag hade varken vännerna eller familjen kvar. Alla var borta. Alla avskydde mig. Jag orkade inte med smärtan, orkade inte med allt slit. Istället söp jag mig bara full varenda dag, varenda natt. Droger tog jag dessutom. Ingen kunde stoppa mig. Jag skapade mig en egen verklighet. En egen sanning. Mitt tidigare liv bestod utav lögner. En jävla massa lögner. Jag vågade inte berätta någonting, för jag var så rädd. Sagan slutar med att jag dör på överdos.
Alltså, inget lycklig slut på mitt liv.
Då tänker väl folk "Ja, med den inställningen kommer inte bruden särskilt långt.". Nej men tala då om för mig, vilket inställning ska jag ha då? Man kan ju inte ha alldeles för höga förväntningar. Okej, jo hej jag ska bli miljonär och leva ett riktigt bra liv. Nej, för jag vet ju att det inte är så! Ni kan även tro att jag överdriver lite när jag skrev om min framtid. Men se er omkring, hur många är det inte som får en sån framtid? Dagligen ser jag en massa knarkare och alkoholister som söker kontakt med folk, men ingen bryr sig. Alla bara ignorerar. Så risken finns faktiskt, egentligen för alla. Och nej jag vet att jag inte kommer långt med den inställningen jag har just nu. Men säg till mig hur jag ska tänka. Det är ju det jag behöver hjälp med! Inställningen. Viljan. Modet. Mitt liv kommer ju defenitivt inte bli bättre om jag inte redan nu börjar tänka framåt. För det jag gör just nu är att älta saker som hänt för flera år sedan. Sitter på dagarna och tänker tillbaka på alla minnen. De obehagliga känslorna. Jag tänker alltid så djupt, och det är det som gör att jag får dom här helvetes självmordstankarna som jag vill ha bort nu med en gång. Andra människor tänker "Nu har vi prov tills imorgon, jag ska plugga.". Själv tänker jag bara "Vi har prov imorgon. Varför ska jag plugga? Varför pluggar man egentligen? Man dör ju inte av att strunta i ett prov. Vad fan är ett prov för något? Vad är skolan för påhitt? Vad är kunskap för något? Vad är livet för något? Äsch, jag skiter i det här jävla provet.".
Jag vill bara vara som alla andra. Normala. Vill inte ständigt skapa en massa problem och hela tiden göra min pappa förbannad på mig. Vill inte ha dom här tankarna i huvudet. Jag vill fixa skolan galant, som alla andra. Jag vill må bra. Jag vill inte ha det såhär längre. Det funkar inte. Det går inte.
Jag orkar inte!
