onefight

Jag saknar dig, jag älskar dig och jag vill dig bara väl. Jag önskar att du någon gång bara ska få må bra och bli frisk. Du lever som en psykopat, du tror att du är så himla medveten om vad livet innebär, men i själva verket vet du mindre än en nyfödd unge som ligger på BB och skriker. Jag säger aldrig någonting för att på något sätt försöka trycka ned någon. Jag älskar dig så fruktansvärt mycket, och just därför gör det så himla ont när du håller på såhär. När du ljuger för mig, när du gång på gång sviker och lurar mig. Jag har gett dig allt, alltid gjort allt för dig, men har aldrig fått någonting tillbaka. Jag har gett dig miljontals nya chanser, men du har sumpat dem alla.

Jag trodde att du var stolt över att vara just min pappa. Jag trodde du vart glad, när jag hela tiden gjorde allt du bad mig om. Jag trodde du uppskattade allt jag gjorde och all den kärlek och respekt jag gav dig.

Det är inte för än nu, när jag börjar inse det, jag verkligen känner mig sårad. Trots att jag står bland en stor folkmassa och skrattar, så kan jag känna en känsla av total ensmhet. Jag vill inte ha fina vänner som ställer upp, jag vill inte ha en mamma som bryr sig, jag vill inte ha övriga människor som gör allt för mig. Det enda jag tänker på är min pappa. Jag har så otroligt svårt att bara släppa detta, gå vidare och försöka börja om på nytt igen. Trots det, så försöker jag, hela tiden. Jag kan ligga sömnlös flera nätter i rad, och bara tänka. Tänka på allt du sagt, allt du gjort och allt vi delat med varandra. Både det positiva och det negativa dyker upp som raketer i min skalle. Jag försöker vara aktiv hela tiden, jag går ut, umgås med människorna jag älskar och gör allt jag bara kan tänka mig att göra. Jag har roligt, jag skrattar och är glad. Sedan kommer jag hem, lägger mig i sängen beredd på att sova. Då tar det bara stop. Det går inte, det fungerar inte, tankarna börjar irra runt i huvudet, och det börjar göra ont inuti mig. Folk kan sitta kvällarna långa och höra av sig till mig. Jag kan få flera sms och flera telefonsamtal, då jag vet att de endast vill veta hur jag mår. Men jag kan inte svara. Kan inte prata, kan inte skriva och kan inte svara på några frågor alls. Jag sitter bara och ältar, ända tills det gör tillräckligt ont i mig att jag bara skulle vilja spy. Vet inte vad det är, men det är något som är fel.