onefight

Jag hatar att klaga, men nu har jag stora anledningar till det. Mår inte alls bra psykiskt. Denna gång svek pappa mig, rejält. Jag vill inte erkänna det för mig själv, och får därmed en hel del tankar upp i skallen. Otäcka tankar. Tankar om döden. Det kanske börjar bli dags att inse att mitt liv inte kan fortsätta såhär. Men är jag beredd att offra allt jag har? That's the big question. Vet inte om jag vill, vågar eller kan sätta stop för det här. Allting hänger på mig just nu. Relationen mellan mig och pappa finns det många tankar och funderingar om. Men vågar inte komma ut med det. Vågar inte dela sorgen med någon. Är rädd att jag ska bli missförstådd och arg. Just nu, är jag bara ledsen och besviken. Skolan orkar jag inte med, men till min stora förvåning försöker jag i alla fall. Vännerna kryllar runt omkring mig och för övrigt står det rätt bra till i mitt liv. Jag har många att dela skratt och glädje med. Men jag känner ett otroligt behov av att någon gång bara säga hur det står till uppe i min skalle, och djupt inne i mitt hjärta. Jag vill verkligen klara av det här. Men tankarna om pappa hindrar mig. Det är inte endast det gamla vanliga nu. Det har kommit nya problem som tar på all min kraft. Fick nyligen reda på saker jag blir galen över. Kan inte handskas med det. Men, jag försöker.