onefight

Det är konstigt hur hat och kärlek kan ligga så oerhört nära varandra. Jag älskar min mamma och jag behöver henne, absolut. Alla ungar älskar sin mamma. Men ibland blir jag bara så fruktansvärt irriterad på henne så det bara kokar inom mig, så fort jag ser henne. Förstår inte riktigt varför hon lägger sig i mitt liv så mycket, och jag förstår inte varför hon jämt ska hota med saker. "Sköter du dig inte så händer det, bla bla bla...". Jag blir inte ett dugg peppad av henne. Hon tror sig vara ett stöd, men det är hon inte. Hon är bara en gnällig kärring som jag ibland vill klappa till. Det känns nästan som att hon är någon jävla polis som övervakar mig, dagarna ut. Hon blir aldrig nöjd med det jag gör. Aldrig. Jämt ska det klagas, jämt ska det hackas och jämt ska det bli telefonsamtal mellan henne och mina idiotiska lärare. Om jag ska fixa skolan, så vill jag ha hjälp från skolan. Inte från min mamma. Men det verkar ingen ha någon förståelse för. Alla tar för givet att man tycker det är skönt att ens mamma är som en jävla spion och tar reda på allt jag gör. Jag kan inte påstå att det är lätt att koncentrera sig när man vet att andra har sån jävla koll på mig. Det går bara inte. Jag vet inte vad jag ska göra, för att ni alla ska bli nöjda. Jag ser ibland mig själv som ett hopplöst fall.