onefight

När något barn behandlas illa eller mår dåligt är en tröst att ge en förklaring som säger "Du är inte ensam om det. Det finns otroligt många där ute som är utsatta för samma sak som du". De flesta tar den meningen som en tröst och känner sig aningen starkare. För mig är det helt tvärtom. Säger någon så till mig, så blir jag dubbelt så deprimerad som jag var innan jag fick höra det. Jag vill hellre vara ensam om det, än att veta att mer än halva jordklotet har eller har haft ett sådant pissigt liv som jag. Ibland försöker jag tänka för mig själv "Det är bara jag som har det såhär. Och tur fan är väl det". Ibland undrar jag även vad snubben där uppe som kallar sig för Gud tänker med. Arslet eller? Verkar nästan så. Om den där jävla idioten som kallas för Gud nu fanns, varför skulle han då bestämma sig för att hälften av jordklotet ska må prima, medan andra halvan ska må piss? Enligt mig, vore det jävligt konstigt. Om han nu finns ska jag nog söka upp honom och ta ett allvarligt snack med fanskapet. Vilket skämt, eller hur? Haha. Hur som helst... Hur dåligt jag än mår, hur arg jag än blir, hur ledsen jag än är, så kommer jag ändå alltid att vara samma konstiga tjej jag alltid varit. Jag blir arg för ingenting, det är en sak. En annan sak är att jag även blir glad för ingenting. Den där sjuka humorn jag har måste vara väldigt sällsynt. Jag är inte bara en person som skriker och kastar saker. Jag är en person som jämt har de där positiva sakerna i bakhuvudet. Jag är alltid hjälpsam och vill alla väl. Trots mina raseri utbrott jag ganska ofta får, så menar jag aldrig något illa. Om jag talar om för någon att den är en idiot eller liknande, så är det aldrig något personligt jag menar. Om du inte är en idiot då förstås. Om du är en idiot så ska du ta åt dig rejält. Men oftast är det jag som är idioten. Det är bara jag själv som vet om jag är en idiot eller inte. Ingen annan kan bedöma det. Måste väl erkänna att jag ibland är en liten jävlig unge som ställer till det. Men ibland kan ni även finna stunder då jag bara är mig själv. När jag får utbrott så är jag ju inte mig själv. Absolut inte. Jag är mig själv när jag är mig själv. Skitsamma, man märker för fan på mig när jag är mig själv. Bättre förklaring får ni leta länge efter. Bland alla mina långa och konstiga texter så finns det alltid någon mening. Meningen med den här texten är rätt simpel. Jag hade inte behövt skriva allt det här. Onödigt kanske? Jag vet inte. Det jag menar med all denna smörja får man väl lista ut själv. Inte så svårt, bara att läsa allt skit och sedan rensa hjärnan och tänka efter lite. Rätt ska vara rätt. Och det rätta är väl att försöka ta sig i kragen och fixa allt det här.