MIN SYN PÅ RESPEKT

Respekt är ett ord jag rätt ofta brukar tänka på. Vissa människor har svårt med respekten, medan andra har en aning lättare. Men vad är respekt egentligen? Vad innebär det? Det är lätt för folk att säga att man ska respektera varandra. Men hur ska man bemöta andra med respekt...? That's the big question.
Om man ljuger för någon annan, då visar man ingen respekt. Men om man är ärlig och säger som man själv tycker, då finns risken att andra påstår att det man säger är respektlöst. Vi tar ett rent exempel.. Du tycker att din kompis är allmänt jobbig, och så fort du hör hennes röst blir du väldigt irriterad. Du vet inte vad det beror på, men du känner att du vill ta en paus när det gäller er starka vänskap. Om du säger till henne som det är, att du blir irriterad på henne osv, då påstår hon att du inte visar någon respekt. Men om du ljuger för henne och inte säger någonting om det, då visar du heller ingen respekt eftersom du inte är ärlig och uppriktig mot henne. Knepigt va? En aning.
Men det gäller väl att bara hålla huvudet högt och först och främst vara ärlig. Sedan är det upp till den andra personen hur hon ska reagera. Det är den andra personen problemet ligger hos, även fast det kan kännas som det jämt är ens egna fel. Det har jag lärt mig. Min pappa påstod här om dagen att jag var en falsk människa. Då är min fråga, vad är det som gör att jag är falsk? Och vem är det som uppfostrat mig till en falsk människa? Jo, det är du. Alla barn blir som kopior av deras föräldrar. Även jag. Men jag har lärt mig att slingra mig ur min pappas liv, och istället börja ta mer hand om mig själv. Jag ska ta tillbaka makten över mitt liv. Det är ett beslut jag nyligen har tagit. Varför ska jag låta en psykopat styra över mig? Ganska onödigt. Mer skit än såhär, tänker jag faktiskt inte ta emot. Det kommer att vara otroligt jobbigt för mig nu ett tag. Det har det varit på sista tiden. Alla sår min pappa gjort, sitter djupt in i min själ. Där kommer de för all tid att sitta, tyvärr. Men en sak jag kan ändra på är att inte dölja de där såren. Svårt kommer det definitivt att bli, utan tvekan. Men det är inte omöjlig. Det är trots allt ganska viktigt att våga riva upp hemska minnen, och dela med sig av de. Man ska inte alltid bara prata om positiva saker. Man ska heller inte alltid bara prata om negativa saker. Variera, hela tiden. Något man inte bör göra är att sluta prata helt och hållet. Det misstaget, vill jag inte göra om. Att supa bort oron, det är inte heller någon bra idé. Ska inte göra om det misstaget heller. Från och med nu, ska jag bara försöka ta dagen som den kommer. Någon Belgien resa blir det inte för min del. Känns skönt, men på samma gång inte. Min pappa måste avsky sin dotter. Men det är hans problem och inte mitt, fortfarande. Står fast vid det. Jag vill leva fritt. Utan någon psykopat som styr mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0