RÄTT ELLER FEL, JAG BRYR MIG INTE

Ni andra har rätt, och jag har fel. Det måste jag faktiskt erkänna. Jag har blivit irriterad på folk när de pratat om min pappa. Jag har blivit arg när ni försökt förklara för mig att han gör fel och att det han gör inte är normalt. Ni har försökt få mig att förstå att min pappa inte är som alla andras. Innerst inne har jag nog förstått det. Men jag har inte velat erkänna. Det vill jag fortfarande inte. Min pappa är dum i hela jävla huvudet. Förlåt, men det är ju så. Jag vet inte längre om jag älskar min pappa. Då tänker väl ni "Men jo, alla älskar sin pappa innerst inne.". Men nej, vet ni vad? Jag vet faktiskt inte om jag älskar honom. Jag kan inte påstå att jag hatar honom, för det gör jag inte. Däremot hatar jag hans beteende. Och när han beter sig som en idiot så blir han själv en idiot. Hela hans liv bli idiotiskt då. Jag har inte pratat med honom på två veckor nu. Och han är tydligen väldigt arg på mig, i alla fall enligt det min bror säger. Det är så otroligt jobbigt att gå och spänna sig dagarna ut, på grund av en människa som inte ens bor i det här landet. Jag vill nog inte ha kontakt med honom längre. Då tänker ni "Men jo, du ska behålla kontakten med honom. Annars kommer du bara ångra dig när du blir vuxen. Och då är det redan försent.". Ska jag vara helt ärlig så tror jag faktiskt inte jag skulle ångra mig så mycket. Det skulle nog vara jobbigt första tiden, men det går väl över med åren. Klart som fan jag skulle sakna min pappa. Men så mycket skit jag tagit av honom. Så många gånger han har svikit mig och gjort mig ledsen. Det är ingenting jämfört mot hur ledsen han skulle bli om jag sa att jag ville bryta kontakten mellan oss. Folk får tycka vad fan de vill om mina tankar. Jag skiter i det. Rätt eller fel, det spelar ingen roll. Jag bryr mig inte. Det är såhär jag tänker. Det här är min lilla hjärna jag bara rensar ur och försöker lägga ut skiten genom att skriva ner det. Tyck vad ni vill, jag bryr mig faktiskt inte.
Pappa, pappa, pappa... Vad ska jag säga? Jag har ångest. Vet varken vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Önskar att någon bara kunde tala om det för mig. Var fan ska jag ta vägen? Jag vill inte vara någonstans. Jag vill bara bort. Bort från allt. Mitt liv har blivit till ett helvete. Känner mig bara så jävla värdelös. Vad jag än gör, så är det fel. Ringer jag pappa, då mår jag inte bra. Ringer jag inte pappa, då mår jag inte bra för han blir arg och alla tjatar på mig att jag ska ringa. Försöker jag sköta skolan så blir ingen nöjd i alla fall, för alla begär så himla mycket. Sköter jag inte skolan klagar de på att jag inte sköter skolan. Sitter jag och är uppkäftig, så blir de arga på grund av det. Sitter jag helt tyst blir de arga på att jag inte säger någonting. Jag vill bara veta vad i helvete jag ska göra, för att ni alla ska bli nöjda? Jag är en dålig kompis, det har jag hört. När jag försöker vara snäll och förklarar noggrant, så får man skit för det. Jag får alltid all jävla skit. Mamma verkar bara vilja förstöra för mig. Hon tjatar och tjatar. Hon sätter press på mig och klagar. Bla bla bla... Pappa är som vanligt sur på mig och jag orkar verkligen inte med honom längre. Min bror blir arg på mig för att jag inte ringer pappa. Han blir riktigt arg. Jag går till skolan, men ni blir i alla fall inte nöjda. Aldrig. Allt jag gör är bara fel. Jag skulle kunna bättra på mig, bara ni någon gång förklarar vad fan det är jag ska göra? Ni säger ju aldrig. Eller jo, mamma säger att jag ska sköta skolan. Ja men va fan, gör jag inte det eller?! Jag gör mitt bästa, vad mer ska jag göra? Allvarligt jag förstår inte vad det är jag gör som är så himla fel? Har inte jag redan fått tillräckligt med straff nu eller? Frågetecken, frågetecken... Hela jag är ett frågetecken för jag vet ju för fan ingenting längre.
Och det där med min jävla pappa, hur fan ska jag göra? Börjar bli så jävla trött på att han tror att jag är någon jävla hund som jämt ska göra allt han ber mig om. Om han så gärna vill prata med mig, varför ringer han bara inte? Fucking idiot, jag är så jävla less på det här. Det finns inga ord att uttrycka sig med. Ska jag ringa, eller inte? Jag vill veta NU. Inte sen, nu. Inte om en vecka, nu. Det har gått alldeles för långt. Jag pallar fan inte mer. Jag orkar inte! Helvetes jävla fan vad arg jag blir. Cp.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0