onefight

Så trött på att stå bakom en mur och dölja saker för dig. Jag vill inte göra något mer komplicerat än vad det redan är. Jag kan aldrig vara uppriktig och rak mot dig, trots att jag vet att både du och jag vill att det ska vara så. Men det finns faktiskt ett hinder. Såfort jag öppnar käften avbryter du mig och i fråga sätter i princip varenda litet ord jag säger. Du är så himla trångsynt. Du inriktar dig bara på din sak, sedan struntar du i allting annat som snurrar runt omkring dig. Du bryr dig bara om det du kan. Och något du är riktigt bra på, det är att kränka andra människor. Du kränker mig tills jag storknar och ger upp. Det är bara din grej, helt enkelt. Tycker det är synd att hela du blivit en person som lämnar ut dåliga åsikter och sedan tror att folk håller med dig. Du tror att du kan så mycket om livet och verkligheten. Men i själva verket kan du ingenting. Ingenting vettigt i alla fall. Du borde skämmas, pappa. Men det gör du inte. För ännu har du inte insett vilken idiot du är. Jag tycker det är ruttet av både dig och mamma att skicka iväg mig till ett annat land. Med dig. Det märks att ni inte lärt er någonting efter alla dessa år. Jag pratade faktiskt med min bror om det här. Igår. Han sa något som jag till min förvåning inte tänkt på förut. "Du Edita, har du tänkt på en sak? Kommer du ihåg när vi åkte dit med pappa. Allting var roligt, ända till sista dagen. Minns du då när han var påväg att bryta min arm på den där pizzerian? Sedan nästa gång vi var utomlands med honom var också allting helt okej alla dagarna, förutom den sista. Det var då han skrek det där till dig. Minns du? Han väntar med allting till sista dagen. Belgien resan kommer att bli ett helvete, precis som med alla andra resor vi gjort tillsammans med honom. Jag längtar redan till den dagen vi får åka hem från Belgien". Gud, vad smart min bror är. Han är trots allt inte så dum som jag jämt påstått att han är. Bakom all alkohol, hasch och klotter finns det en riktigt klok människa. Okej, nu ska jag inte berömma honom allt för mycket. Hur som helst.. Jag förstår inte hur mina föräldrar kan vara så dumma. De lär sig aldrig av sina misstag. Om dom verkligen hade förstått, så hade de aldrig skickat iväg mig på ännu en semester med min pappa. Han har lovat att det ska bli en bra resa utan en massa bråk, men det tror jag inte på. Det var inte första gången han lovade någonting. Och vuxna människor håller aldrig det dem lovat. I alla fall inte min pappa. Jag tycker det är onödigt att slösa pengar på en resa som jag verkligen skulle göra allt för, för att få slippa. Dem betalar pengar för att se mig lida. Så kan man säga istället, för att få en bättre beskrivning på det. Jag vill bara att någon ska kunna ha förståelse för hur jag tycker och tänker. Jag vill också sätta ord på mitt tänkande och mina känslor. Men jag får inte, för det är alltid någon som blir missnöjd. Uppskattar att jag åtminstone kan sätta ned mina egna åsikter skriftligt, utan att någon ska klaga. Egentligen behöver jag inte skriva såhär. Det jag vill komma fram till är endast en mening. Jag tycker att mina föräldrar ska börja tänka till lite mer än vad dom just nu gör. Mer än så behöver jag egentligen inte säga. Jag är bara så besviken på er två.
Mamma & pappa.