onefight

Förlåt, men jag måste. Måste bort härifrån. Helvete.

Jag har inte så mycket mer att ge. Vill för den delen inte ta emot någonting heller. Den hjälpen jag får, är jag evigt tacksam över. Trots att jag är envis och inte riktigt tar emot hjälpen. Men hur är det egentligen med all skit jag får ta? Skiten min pappa ger mig är jag van vid. Jag vet att hans hjärna inte fungerar som det ska, och därför är han som han är. Men skiten jag tar från mina vänner då? Den är snäppet svårare att ta emot. Jag som alltid finns där. Jag som jämt och ständigt frågar hur folk mår och hjälper dem när de har trubbel. Jag som alltid försöker hålla alla på samma nivå utan att behöva "frysa ut" någon. Jag försöker, alltid. Gör alltid mitt bästa. Jag bryr mig om mina vänner. Rätt som det är får man höra att man är falsk. Jaha.... Okej. Jag är falsk. Tack för den! Jag ber om ursäkt, såklart. Trots att jag inte ens förstått varför man påstår att jag är en falsk människa. Men okej, det kan jag väl ta. Jag har hört värre saker, så det är inga problem egentligen. Jag orkar inte bråka, ber om ursäkt och allt är bra igen. Skönt! Men känner mig fortfarande som en liten hund som jämt springer efter och är snäll mot alla.. Skitsamma. Jag klarar det. Det är svårt när man har två alternativ att välja på. Vad jag än väljer, så är det alltid någon som blir sur. Jag är ju en person som väldigt lätt känner mig dum, och jag skapar väldigt lätt skuld känslor. Jag tycker jämt mer synd om andra, än vad jag tycker om mig själv. Jag vill aldrig vara elak. Det är därmed jävligt jobbigt när jag är den personen som jämt och ständigt hamnar mitt i skiten. Jag får alltid ta all skit. Ibland sitter jag och funderar på varför...

Varför är alltid allting mitt fel? Tror att det är för att alla vet hur snäll av mig jag är, och därför tänker dem väl "Ja men henne kan jag väl bråka med. Hon är lätt att ta tillbaka sedan". Och ja, så är det. Jag är ju lätt att få tillbaka. Jag ber oftast om ursäkt, även om det inte är jag som har gjort fel. Jag tar åt mig så himla mycket om idioternas åsikter. Jag lyssnar alltid till dem. Jag kan inte påstå att jag är världens snällaste, för det är jag inte. Inte just nu i alla fall. När jag mår såhär dåligt, då kan jag inte alltid tänka klart. Blir genast uppkäftig. Men alla borde veta att jag innerst inne inte menar ett skit av vad jag säger ibland. Jag vill alltid behandla alla lika. Alla har ju lika värde. Så är det ju bara. Inget snack om saken! Men det är inte alltid så jävla lätt, faktiskt. Ena personen vill absolut inte vara med den andra. Den andre personen blir sur om jag säger att jag vill vara själv med den ena. Tick tack, tick tack... Vad ska jag göra? Först och främst ska jag väl tänka på vad jag själv vill. Det har jag redan luskat ut. Jag håller fullständigt med den ena personen. Hon som bara vill vara med mig, och inte den andra. Vi har ju diskuterat det där. Sen är jag den som ska försöka förklara.. Jag förklarar så djupt som det bara går, och ber om ursäkt. Vill inte vara dum, men vill på samma gång vara ärlig. Jag hatar ju att ljuga och spela! Men då blir bara personen sur. På mig.

Det är så komplicerat. Alltihop känns som ett fia med knuff spel. I början är alla med i spelet. Rätt som det är blir någon sur och knuffar ut den andra genom att slänga ut dumma kommentarer eller irriterande blickar. Själv försöker jag stå stadigt och aldrig vara elak. Är jag osams med någon är jag mer den som ignorerar och försöker att inte bry mig om de blickar som slängs mot mig. Det kokar inombords, men jag försöker visa det så lite som möjligt. När personen slutat med sina blickar, är det alltid jag som ber om ursäkt. För att jag inte orkar vara osams. Egentligen är det bara en av "spelpjäserna" jag känner mig trygg med. Jag kan vara mig själv med allihop, i alla lägen. Alltid! Det är skönt. Men jag kan inte känna mig trygg med alla. En av personerna syftar jag på. Rätt som det är blir hon sur för ingenting och säger saker som till exempel att jag är falsk. Och när man frågar varför så blir hon tyst och flinar lite. Vad fan är problemet liksom? Börjar ibland undra om det är Hitler som uppfostrat den där bruden. Nu känner jag att jag börjar bli upprörd. Det kanske märks i mitt skrivande också. Ärligt talat så är jag riktigt förbannad. Börjar bli så jävla trött på det här jävla tönt spelet som verkar gå ut på att bråka och sedan bli sams igen. Bråk, vänskap, bråk, vänskap, bråk, vänskap.... Vad är det för jävla trams? Antingen vill jag behålla vänskapen helt och hållet, eller så kan ni alla bara fara åt helvete. Jag vill inte skifta såhär som vi gjort i ett par år nu. Jag blir så jävla frustrerad. "Du är falsk. Du bryr dig inte om mig. Du bara dissar mig. Du snackar skit. Du gör si, du gör så. Bla bla bla...". Ja men shit, om jag nu är så jävla falsk som du påstår, varför lägger du ens märke till mig då? Byt skola, flytta härifrån, GÖR VAD FAN DU VILL! Jag bryr mig inte. Om du vill komma ifrån mig är det ditt problem. Inte mitt. Alla dessa så kallade spelpjäser, är personer jag verkligen bryr mig om. Till hundra procent alltså. Jag bryr mig verkligen, och vill alltid hjälpa till. Men det här har pågått ett jävla bra tag nu. Jag känner hur det bara kokar i mig, men jag vill inte slita ut min ilska. För jag vill ju alltid vara snäll. Men tro mig, snart kokar det över. Om jag får se en enda person blänga på mig, snacka skit om mig, ge mig någon kommentar eller liknande, så kan ni ge er fan på att min ilska inte kommer sitta inuti mig längre. Och nu med allvar. Säg vad ni vill, gör vad ni vill. Men tro för guds skull inte att jag tänker vara lika snäll och gullig som jag alltid varit. Jag orkar tyvärr inte det längre. Fucking shit, varför kan människor inte bara hålla sams? Antingen måste man vara bästavänner eller så ska man vara dödsfiender. Är det så? Är det så ni tycker? Ja, då är ni ute efter helt fel person. Ni bråkar med fel person, helt enkelt. Allvarligt tjejer, det räcker nu.