onefight

Jag sitter på bussen en mörk morgon och tittar ut genom rutan. Träden rullar förbi och jag är tröttare än på länge. Ögonlocken drar sig neråt och jag känner hur jag håller på att somna. Bara en liten stund. Det skulle vara så skönt. Bussen stannar och en bekant kliver på. ”Helvete” tänker jag. Orkar verkligen inte vara social. Försöker gömma mig bakom min stora halsduk och låtsassova lite. Självklart ska hon sitta bredvid mig ändå. ” Hej, gud vad längesedan, vi måste verkligen ses snart”. ” Fy fan, aldrig i livet” säger mina tankar. Men det säger jag ju inte högt. Att säga saker som man inte menar. Att skratta åt saker som inte roliga. Le för att inte skapa jobbig stämning. Det är sånt man bara gör. För att vara trevlig. För att vara snäll. Då kan lögnen vara en bra sak. Då är det fint att ljuga.