onefight

Har varken kunnat prata eller tänkt på dig. En spärr har satt sig i min skalle och sa starkt ifrån att detta inte var sant. Men nu, har jag lärt mig att acceptera. Nu kan jag erkänna det för mig själv, och för er andra. Han är borta nu, för evigt. Jag kommer aldrig mer att få träffa honom. Det gör så fruktansvärt ont. Är åtminstone glad att jag lyckats kommit fram till denna dag. Det har tagit mig ungefär ett halv år att bara tränga in det här. Men idag insåg jag att det inte går längre. Jag är tacksam för de stunderna jag delat med dig. Ditt leende, ditt skratt och dina diskussioner om allt och alla. Idag kan jag se upp i himlen och tänka "Där någonstans finns du". Det har jag inte kunnat gjort förut. Hur om helst vill jag bara påminna om att detta är något som skär i mig.

22 juli -10. Vila i frid, jag saknar dig verkligen.