onefight

Anledningen till varför det faller mig in att skriva det här? Lyssna noga nu. Min pappa har ljugit för mig och hållit saker inom sig tusentals gånger. Han har bett om ursäkt för det. "Jag gör aldrig om det. Från och med nu ska jag vara ärlig och öppen mot dig". Här om dagen fick jag reda på en sak, och utifrån det börjar jag inse hur liten betydelse min pappa har för just mig. Min pappa har berättat för min bror att han en gång i tiden var inbrottstjuv. Han bröt sig in i andras hus, och även i en hel del affärer. Han åkte fast någon gång, men fortsatte med dumheterna. Det förvånar mig inte alls faktiskt. Det jag blir upprörd över är att han inte berättar det. Han berättar för min bror, men minsann inte för mig. Då är det alltså mig det är fel på. Jag börjar bli trött, på alla hans hemligheter. Börjar bli trött på hans falska beteende. Han är helt vilsen i sitt agerande och sina tankar. En vilsen man med noll kontroll. Såhär är det... Min pappa är en person utan vett i skallen. Han är psykiskt sjuk, fine. Jag accepterar det. Men jag vill fortfarande inte ha något men han att göra. Åt helvete med allting. Så fort jag får tag på en pistol ska jag åka raka vägen till min pappa och skjuta ihjäl han. Skiter i allting nu, fucking shit.

Att våga inse, att våga skaffa sig en förståelse, att våga ha viljan. Det är att försöka. Jag bara tänker och tänker. Hamnar i väldigt djupa diskussioner med mig själv. Funderar på varför det är som det är. I nuläget känner jag otroliga behov av att vara elak. Kan ibland få för mig att jag måste slå någon. Jag vill ta tag i någon, slå människan gul och blå, trampa på den, spotta på den, sist men inte minst döda den. Jag vet var mina gränser går, och jag vet vilka slags spärrar jag har i min skalle. Men just nu börjar jag bli ganska osäker. Jag är fullt medveten om vad som är rätt och fel. Regler är regler och måste trots allt följas, tyvärr! Men jag är inte den personen som alltid följer regler. Jag tycker om att göra saker jag absolut inte får göra. Det är det som är grejen liksom. Det är roligt, jag gör det med nöje. Att slå sönder en glasruta är enligt mig inget konstigt. Tänk vad stor denna jord är... Vad fan spelar det för roll om en liten glasruta går sönder? Men det är väl bara att acceptera att allting kostar pengar, sedan är det slut snackat om den saken. Hur som helst, det jag vill komma fram till är att jag är rädd att göra något dumt. Något väldigt dumt. Ibland försvinner spärren i mitt huvud som säger "Nej, gör det inte". Ibland hör jag bara tankar i skallen som säger "Gör det". Jag är rädd, för mig själv. När jag blir arg så är jag som sagt inte mig själv, och kan därmed göra i princip vad som helst. Vill inte göra illa någon annan, men är väldigt rädd att jag kommer att göra det. Ska försöka stoppa mig själv, och hoppas att jag inte gör något dumt nu. Men mer än att försöka kan jag faktiskt inte göra, tyvärr.

Vill inte se. Vill inte höra. Vill inte känna. Jag vill inte vara kvar här längre.

Vet inte vem jag själv är längre. Just nu känner jag ett enormt behov av att göra om samma galna misstag jag gjorde för ett tag sedan. Jag vill supa.

Att ha en pappa som behandlar en som skit när man är liten, är inte så jobbigt som det låter. Det var jobbigt, det kan jag inte neka. Men då förstod jag inte att det han gjorde var fel. Det var ingen som hade talat om för mig vad rätt och fel innebar. Jag visste inte. Jag trodde att allas pappor var likadana som min. Det jobbigaste är när man börjar inse saker och ting. Det är då den riktiga smärtan börjar värka. Jag kommer aldrig komma över det här. Jag har redan gett upp, och kommer inte att börja kämpa. Så länge jag inte har min pappa vid min sida, tänker jag inte göra ett skit. Säg vad ni vill, gör vad ni vill. Jag bryr mig faktiskt inte längre. I'm done.

Vaknar på fel sida varenda dag. Nu har det gått alldeles för långt. Jag vet att jag ser ut att vara gladare nu för tiden. Det är jag faktiskt. Förut kunde jag inte ens låtsas vara glad. Men det kan jag nu. Ibland är mina leenden äkta, ibland inte. Det beror på. De senaste dagarna har för mig varit ett helvete. Det finns även några skäl till varför jag känner så. Tänker inte gå vidare in på något ämne just nu, det har jag ingen ork till. Men lite kort då.. Pappa har alltid varit ett problem, det är liksom självklart. Däremot har inte vännerna varit något större problem. I mammas ögon är kompisar ett stort problem. Hon tror nämligen att det alltid varit värsta katastrofen. Jag har aldrig haft svårt att lära känna nya människor, och jag har aldrig varit mobbad eller liknande. Det handlar inte ens om det. Känner bara en otrolig besvikelse. Antingen är det alla mina vänner som blivit helt jävla fucked up i huvudet, eller så är det jag som har blivit helt psykiskt störd. Jag vet inte riktigt vem eller vad det är fel på. Men något är fel. Varenda kotte jag känner har blivit helt konstig. Det låter konstigt att varenda en har blivit konstig. Då måste det vara mig det är fel på. Men jag förstår inte hur det skulle kunna vara fel på mig? Jag känner bara ett stort behov av att bråka och tjafsa. Jag tycker jämt att alla gör fel, inklusive mig själv. Har aldrig påstått att alla andra bara gör fel hela tiden. Även jag gör mina misstag. Men den här gången är ingenting mitt fel. Jag känner det på mig. Känner mig helt felfri! Jag vet att jag inte gör något fel. Jag brukar faktiskt sitta och tänka för mig själv vad jag kan bättra på. Men just nu kan jag inte bättra på någonting, mer än att försöka undvika dessa dumheter. Med dumheter menar jag allting som har med dumheter att göra. Vad som helst alltså... Att hota någon med att ge den en "fet höger", det är en av dumheterna. Men om jag tycker att någon är uppkäftig, vet jag inte hur jag ska reagera. Jag är inte den blyga personen som sitter helt tyst och bara går därifrån. Jag klarar inte av det. Jag måste jämt öppna käften och säga någonting. Frågan är bara då vad jag ska säga. Undra sa flundra... Den får jag väl ta och klura på ett tag till. Hur som helst känns allting helt hopplöst nu. Känner mig helt upp och ned vänd. Orkar inte göra någonting ordentligt. Med det menar jag att jag inte orkar tänka ordentligt. Orkar inte hindra mig själv från att göra saker man inte får göra. Orkar inte följa några regler och lagar. Vill bara leva mitt eget liv, utan en massa andra människor som ska klaga och hacka. På tal om klagomål börjar jag bli jävligt trött på både lärare och min mamma. Vet inte hur mycket jag ansträngt mig de senaste dagarna i skolan. Har jobbat arslet av mig, men ingen verkar märka av det? Det enda ni letar är fel. Aldrig kan ni uppskatta och berömma. Detsamma tänker jag göra mot er, det bör ni vara medvetna om. Tänker inte vara trevlig, och tänker inte prata med er. Men när jag har något klagomål ska jag säga det rakt ut. Då ska ni få känna hur det känns att bli bemött på ett otrevligt sätt. För just nu, ligger ni alla på en jävligt låg nivå. I princip alla vuxna människor verkar ha något emot mig. Ingen verkar tycka om mig. Ni samlar på er en massa skit, och slänger sedan allting på mig. Allt är alltid mitt fel. Är det bråk, tar ni för givet att det är jag som varit på sprången. Rätt skrattretande hur ett gäng vuxna kärringar och gubbar kan vara så efterblivna. Kanske börjar bli dags att ta hand om er själva istället? Kanske börjar bli dags att inse att ni inte kan så mycket som ni tror? Ni kan en jävla massa matte, NO, SO osv... Men vad kan ni egentligen om verkligheten? Dra en funderare och tänk efter lite innan ni börjar hacka på mig. Var nöjda att jag åtminstone är i skolan. Och nu senaste tiden bör ni ha varit jävligt nöjda tycker jag. Men nej, så pass gamla som ni är så finns det väl inget positivt i era dystra liv. Ni kan inte bestämma över mig längre. Om jag ska klara det här, tänker jag göra det på egen hand. Tänker fan inte gå på hundratals samtal med min idiotiska mentor och planera hur jag ska sköta skolan. Blir bara arg då. Men okej, om det är det ni säger så... Jag lovar er, det här kommer varken att vara roligt för er eller för mig. Ni ska få se. När ni minst anar det kommer jag att släppa ut all min ilska och sorg jag samlat ihop under dessa 14 åren jag levt. Den skiten min pappa kastat på mig, tänker jag överlämna till er. Det förtjänar ni. Och alla dessa idioter som ger mig blickar, snackar skit och sprider rykten. Tycker synd om er faktiskt. Synd att ni inte vet bättre än så. Synd att ni under födseln blev tappade i marken och troligtvis tappade all kontroll i hjärnan. Känner mig jävligt elak och uppkäftig just nu. Men kan inte rå för det. Orkar inte göra något åt det heller. Ja, jag känner hur jag spårar ur helt totalt nu. Har hamnat i helt fel spår. Har satt mig själv i en sits som jag inte orkar dra mig ut ur. Vill inte ha hjälp och stöd.

Det är konstigt hur hat och kärlek kan ligga så oerhört nära varandra. Jag älskar min mamma och jag behöver henne, absolut. Alla ungar älskar sin mamma. Men ibland blir jag bara så fruktansvärt irriterad på henne så det bara kokar inom mig, så fort jag ser henne. Förstår inte riktigt varför hon lägger sig i mitt liv så mycket, och jag förstår inte varför hon jämt ska hota med saker. "Sköter du dig inte så händer det, bla bla bla...". Jag blir inte ett dugg peppad av henne. Hon tror sig vara ett stöd, men det är hon inte. Hon är bara en gnällig kärring som jag ibland vill klappa till. Det känns nästan som att hon är någon jävla polis som övervakar mig, dagarna ut. Hon blir aldrig nöjd med det jag gör. Aldrig. Jämt ska det klagas, jämt ska det hackas och jämt ska det bli telefonsamtal mellan henne och mina idiotiska lärare. Om jag ska fixa skolan, så vill jag ha hjälp från skolan. Inte från min mamma. Men det verkar ingen ha någon förståelse för. Alla tar för givet att man tycker det är skönt att ens mamma är som en jävla spion och tar reda på allt jag gör. Jag kan inte påstå att det är lätt att koncentrera sig när man vet att andra har sån jävla koll på mig. Det går bara inte. Jag vet inte vad jag ska göra, för att ni alla ska bli nöjda. Jag ser ibland mig själv som ett hopplöst fall.

Får även ångest över att den där helvetes skolan är igång snart igen. Redan går det rykten om att jag knarkar osv. Hur lätt är det att ignorera egentligen? Åt helvete med era falska jävla rykten ni sprider ut. Idioter.

Då ställer jag mig själv frågan, är det sällsynt med sådan vänskap, eller är det vanligt? Det beror väl på. Tror det är ganska sällsynt. Vänskapen blir vad man själv gör det till. Lika så ditt liv. Jag ska göra mitt allra bästa, för att ta tillbaka makten över mitt liv. Jag ska göra allt för att en vacker dag kunna styra mig själv och ta egna beslut. När du är liten, då bestämmer föräldrarna alltid. Oavsett vad det gäller. Sedan växer vi alla och blir medvetna om vad rätt och fel innebär. Då kan du bestämma själv. Men dina åsikter ska du aldrig backa. Tycker du något, så ska du stå för det. Oavsett hur gammal du är. Åldern har i det här fallet ingen roll. Tycker du inte om godis, då ska du inte äta det. Tycker du inte om när din pappa slår dig, då ska han inte göra det. Det kallas rätt och fel. Tycker du däremot någon är ful, så ska du inte säga det rätt ut. Men det är vi medvetna om. Som sagt, även barn har hjärnor att tänka med. Och även barn har rätten att få komma ut med sina åsikter. Inget barn ska bli illa behandlat och bemötas med roll respekt. Tycker alla ska börja lyssna mer, tänka mer, och framföra mer. Jag tänker inte göra om samma galna misstag som jag under några år gjort. Jag ska inte låta någon trycka ner mig, varken med ord, slag eller sparkar. Jag ska inte låta någon annan ta beslut åt mig. Inte viktiga beslut i alla fall. Jag ska inte låta någon styra mitt liv och ta det ifrån mig. Mitt liv är mitt, ingen annans. Jag ska börja släppa in personer som är villiga att hjälpa mig, åtminstone en bit under ytan. Falska personer som inte har en aning om vad respekt innebär ska jag inte lägga ned energi på. Jag ska heller inte bemöta andra människor med ett dåligt beteende. Jag ska göra mitt bästa, för att bli en bättre människa. Och till att börja med, tänker jag från och med nu sudda bort ordet "pappa" från mitt hjärta. Han kommer alltid ha mig vid sin sida, och jag kommer alltid att tycka om honom. Men en plats i mitt hjärta har han inte. Inte längre. Chanserna är så gott som brända, och fler får han inte. Han har kunnat tagit bättre beslut än såhär, men det har han inte gjort. Jag ska hålla kontakten mot honom och vara snäll. Men jag ska inte älska honom som en dotter bör älska sin pappa. För det gör jag inte. Det gör så ont, så oerhört ont att skriva det här. Det brister i hela hjärtat. Men nu är det såhär. Jag måste ta ett steg framåt och försöka släppa in lite ljusglimtar i mitt liv. Mitt liv, mitt beslut.

Jag har något viktigt att säga. Jag har skrivit ned rätt mycket känslor och tankar på papper, och de flesta har väl varit viktiga för mig. Men nu börjar det bli dags att ta ett steg framåt. Berätta det allra viktigaste. Något som kan vara viktigt att veta när det gäller just mig, så är det att jag är väldigt rädd för att misslyckas. Jag kan inte leva livet som någon annan normal människa. Jag vågar inte ta chanser, och jag vågar inte gå vidare. Jag står oftast envis kvar på samma plats, medan jag ser er andra flytta fram och lämna gamla saker bakom er. Jag är troligtvis världens sämsta förlorare. Och nu överdriver jag faktiskt inte. Jag är det. Om det är svårt att förstå, så ger jag ett exempel. Några vänner frågar om jag vill spela ett spel med dem, och utan att ens ta ett andetag hinner jag svara nej. Vet ni varför? -Jo, det beror på att jag inte vill ta risken att förlora spelet. Sådana risker tar inte jag. Därmed kan det vara väldigt svårt för mig att gå vidare i livet och lämna vissa saker bakom mig. Jag vågar inte gå vidare. Jag vågar inte ta ett enda steg fram. Jag vill helst veta exakt hur det kommer att se ut för mig, om jag gör si eller så. Jag vill veta till prick och punkt. Annars, ger jag mig inte in i det. Jag går inte vidare. Ser ni? Där har vi det! Där har vi problemet jag i flera år nu försökt hitta. Då ställer jag frågan, hur ska jag gå vidare? Jag som verkar vara iq befriad har inte en blekaste aning om hur det skulle gå till. Vet inte hur jag ska kunna gå vidare. Fortfarande ältar jag saker som hänt för flera år sedan.

När något barn behandlas illa eller mår dåligt är en tröst att ge en förklaring som säger "Du är inte ensam om det. Det finns otroligt många där ute som är utsatta för samma sak som du". De flesta tar den meningen som en tröst och känner sig aningen starkare. För mig är det helt tvärtom. Säger någon så till mig, så blir jag dubbelt så deprimerad som jag var innan jag fick höra det. Jag vill hellre vara ensam om det, än att veta att mer än halva jordklotet har eller har haft ett sådant pissigt liv som jag. Ibland försöker jag tänka för mig själv "Det är bara jag som har det såhär. Och tur fan är väl det". Ibland undrar jag även vad snubben där uppe som kallar sig för Gud tänker med. Arslet eller? Verkar nästan så. Om den där jävla idioten som kallas för Gud nu fanns, varför skulle han då bestämma sig för att hälften av jordklotet ska må prima, medan andra halvan ska må piss? Enligt mig, vore det jävligt konstigt. Om han nu finns ska jag nog söka upp honom och ta ett allvarligt snack med fanskapet. Vilket skämt, eller hur? Haha. Hur som helst... Hur dåligt jag än mår, hur arg jag än blir, hur ledsen jag än är, så kommer jag ändå alltid att vara samma konstiga tjej jag alltid varit. Jag blir arg för ingenting, det är en sak. En annan sak är att jag även blir glad för ingenting. Den där sjuka humorn jag har måste vara väldigt sällsynt. Jag är inte bara en person som skriker och kastar saker. Jag är en person som jämt har de där positiva sakerna i bakhuvudet. Jag är alltid hjälpsam och vill alla väl. Trots mina raseri utbrott jag ganska ofta får, så menar jag aldrig något illa. Om jag talar om för någon att den är en idiot eller liknande, så är det aldrig något personligt jag menar. Om du inte är en idiot då förstås. Om du är en idiot så ska du ta åt dig rejält. Men oftast är det jag som är idioten. Det är bara jag själv som vet om jag är en idiot eller inte. Ingen annan kan bedöma det. Måste väl erkänna att jag ibland är en liten jävlig unge som ställer till det. Men ibland kan ni även finna stunder då jag bara är mig själv. När jag får utbrott så är jag ju inte mig själv. Absolut inte. Jag är mig själv när jag är mig själv. Skitsamma, man märker för fan på mig när jag är mig själv. Bättre förklaring får ni leta länge efter. Bland alla mina långa och konstiga texter så finns det alltid någon mening. Meningen med den här texten är rätt simpel. Jag hade inte behövt skriva allt det här. Onödigt kanske? Jag vet inte. Det jag menar med all denna smörja får man väl lista ut själv. Inte så svårt, bara att läsa allt skit och sedan rensa hjärnan och tänka efter lite. Rätt ska vara rätt. Och det rätta är väl att försöka ta sig i kragen och fixa allt det här.