onefight

Har alltid letat efter någon. Någon att lita på. Men i min värld, så fanns det ingen. Jag trodde alla var falska. Men den enda som egentligen var falsk, var min pappa.

Han misshandlade mig, både fysiskt och psykiskt. Det som tagit mest skada är det psykiska. För allting han sagt, sitter kvar i skallen på mig. Det var folk som såg, men ingen som vågade sätta stop för det. Jag är så besvikna, på alla vuxna som såg på, men ingenting gjorde. Hur skulle jag, ett litet och försvarslöst barn, kunna skydda mig från en stor och stark man med noll kontroll?

Allting var så himla jobbigt. Jag vågade inte berätta för någon om allt han gjorde. Vågade inte ens berätta för min mamma. För han sa alltid -"Om du berättar det här för någon, så lovar jag, att jag kommer döda dig". Så jag lät bli. Jag höll all smärta inom mig.

Jag var beroende av min pappa. Jag älskade honom så himla mycket, trots allting han gjorde mot mig. Jag gjorde alltid som han sa. Jag var så lydig, hela tiden, gjorde aldrig några medvetna fel. För jag minns allt det här, detaljerat. Jag minns när han struntade i att ge mig mat, jag minns när han lyfte sin högra hand och gav mig en käftsmäll. Jag minns när han pulade ned alla mina kläder i en stor väska, och kastade ut både väskan och mig, och låste dörren så jag inte kunde komma in. För mig, så var det bara att gilla läget. Om jag skvallrade, så dödade han mig. Om jag sa emot honom, så fick jag ännu mer stryk. Det fanns alltså ingenting jag kunde göra, mer än att vänta tills jag blev äldre.

Jag bara väntade & väntade. Trodde att alla hade det som jag. Jag trodde att det var normalt, att bli behandlad så av sin pappa. Jag tyckte inte om att borsta tänderna när jag var liten. Tyckte det var jobbigt och onödigt, men jag var tvungen att göra det i alla fall. Trodde det var samma sak med det pappa gjorde mot mig. Jag tyckte att et var jobbigt och onödigt, men trodde att jag var tvungen att göra det i alla fall.

Jag lärde mig aldrig rätt & fel. Lärde mig aldrig vett & etikett. Visste varken in eller ut, jag visste inte ett skit. För övrigt mådde jag superbra. Jag hade mina vänner, och min övriga släkt som var hur snälla som helst. Men pappa tog över allting. Det kändes som att någon djävul kom och åt upp mig -inifrån. Det gjorde så jävla ont. Varför gjorde han sådär mot mig? -Det förstod jag inte.

Men nu förstår jag, att det han gjort, är så fel det bara kan bli. Man behandlar inte sina barn som slagsäckar. Man gör bara inte det, hur jobbiga dem än kan vara så är det helt jävla förbjudet! Jag träffar fortfarande min pappa, men bara en gång i månaden. Jag tycker om honom, men ändå inte. På samma gång tycker jag att han är den mest idiotiska idioten i hela världen. Om man ska slåss, så ska man göra det med folk i sin egen ålder. Man ska inte gå på små ungar. Speciellt inte sina egna barn.

Nu är det dags att stänga igen den här boken. Hoppas att pappa någon gång kan få sig en rejäl omgång, av någon som är dubbelt så större, och dubbelt så starkare än honom. Det vore skönt, att se det. Han må se väldigt stark och stadig ut, men innerst inne, så är han en feg & osäker idiot, som behöver ruskas om något ordentligt.