-
Till min förvåning så vill jag att tiden ska sakta ner. Ganska rejält då. Gårdagen kommer aldrig tillbaka. Aldrig, aldrig, aldrig. Det är rätt tråkigt när jag tänker efter. Tänk så många farväl man får ta. Minst 365 farväl på ett år. Det är rätt mycket. Men det är ingenting man tänker på. Ingen, förutom jag. Men det kanske är så det ska vara. Jag kanske ska vara den där konstiga typen. Jag går jämt in så djupt på allting. Jag tänker alltid efter så noggrant som det bara går. Igår... Den dagen kommer aldrig tillbaka. Samma sak med döden. Personerna vi förlorar, kommer aldrig tillbaka. Personen som du haft bredvid dig bara försvinner. Din allra närmsta dör, får en dödsannons i tidningen och sen är det över. Jesus dog för flera tusen år sen, men ingen verkar kunna gå vidare. Ännu är det något man måste lära sig i skolan. Om en snubbe vid namn Jesus som kunde gå på vatten. Ursäkta men det där vattnet han gick på var is. Jag kan också gå på is. Idioter som går på allting som står i en bok någon pundare skrivit. Ointressant, idiotiskt och skrattretande. Enligt mig i alla fall. Slut pratat om Jesus nu, nu går vi vidare in på spåret. Vi går vidare in på verkligheten och nuet.
Ibland har jag själv väldigt svårt att bara leva i "nuet" som alla säger att man ska göra. För att må bra ska man tydligen glömma saker som hände igår. För de sakerna kommer aldrig tillbaka. Man ska inte heller se in i framtiden, för det är lång tid kvar till dess. Nuet, är det enda man ska tänka på. Men det är just det jag inte riktigt förstår. Ibland ska man riva upp gamla minnen, oavsett om det är bra eller dåliga minnen. Det är alltid nödvändigt. Och om jag inte siktar mig in lite på framtiden, då struntar jag i det där viktiga som bara måste göras. Skolan syftar jag på. Om någon säger till mig "Lev i nuet.", vad ska jag göra då? Hur lever man i nuet, det är min fråga. Det är inte så lätt att bara leva i nuet, när man inte vet vad det innebär.
Ibland vill jag bara att någon ska skriva en instruktionsbok till mig. Jag vill kunna läsa mig fram till lyckan. Som när en gammal kärring får en ny telefon och inte vet hur man hanterar den. Då får alltid den där kärringen instruktioner om hur hon exakt ska göra. En sådan bok vill jag ha. Dock inte om hur man hanterar en telefon, utan om hur man ska hantera sitt liv. Men så enkelt är det väl inte här i världen. Ingenting är lätt, om man själv inte vet hur man ska göra. Jag har ju sett små barn som tränar karate. Ibland undrar jag vad fan de håller på med. Men jag antar att jag själv varit en sån där liten små skit som inte kunde någonting alls. Det är väl så med själva livet med. Ligger man nere på botten, då måste man kämpa sig upp. Det spelar ingen roll hur jobbigt det är, du bara måste göra det. Sedan undrar jag hur lång tid det tar? För mig det en kamp att bara klara vardagen. Varenda dag är det någonting som får mig på dåligt humör. Varenda jävla dag är det något som sviker. Är det så för alla, eller är det så för mig? Frågorna växer.
Skolan går åt helvete. Men det är ingen nyhet, det vet nog varenda kotte på jorden om. Vissa lärare har börjat tjata extremt mycket på mig senaste tiden, medan några andra har slutat helt och hållet. De som tjatar tycker jag minst om. De som inte ens frågar om jag behöver någon hjälp tycker jag mer om. Som jag säkert sagt någon gång förut, det är allt eller inget som gäller för er. Antingen tjatar ni på mig ända tills jag får skavsår i öronen, eller så håller ni käften helt stängd och törs knappt titta på mig. Ja, det finns faktiskt ett par få som slutat helt och hållet. Ni orkar väl inte med mig helt enkelt. En viss förståelse har jag. Det är väl så för alla. Tillslut orkar man bara inte och då struntar man i personen helt och hållet. Tålamodet räcker inte alltid till, och det vet jag själv om. Men det är helt okej, jag bryr mig ändå inte särskilt mycket. Som sagt, vuxna är hopplösa. Och så är det bara. Nu syftar jag mest på lärare då. Ni tror liksom att jag kan göra allting på en och samma gång. Men nej, så enkelt är det faktiskt inte. Är det så konstigt att jag blir arg på er eller?
Jag ska aldrig mer prata om min pappa. Det räcker nu, han har gjort sitt. Precis. Jag tänker varken prata eller skriva om honom. Ingen har någonting med han att göra. Det är som det är nu, och det är hemskt. Jag vill inte slösa mer energi på att sitta och prata om någon som inte ens bryr sig om mig. Jag vill glömma honom nu. Nämn inte ens ordet pappa, det är slut på det nu.
Kommentarer
Trackback
