JAG ÄR SOM JAG ÄR
Som ett psykfall som bara vill supa och slåss. Men ändå som en flicka som vill vara snäll och hjälpa till. En idiot som bemöter andra människor på ett respektlöst sätt. Men ändå en ovanligt bra person som alltid möter andra med respekt. En person som tappar kontrollen och som gärna slåss. Men ändå en person som kan behålla lugnet och ignorera skitsnack. En människa som man inte ska ha som förebild. Men ändå en människa som kan lära en mycket bra saker, en människa som kan leda dig till något gott. Alla har sina egna tankar och åsikter om mig, och det vet jag. För det har folk berättat för mig. Hur ni än ser på mig, från vilken vinkel ni än väljer att se det från, hurdant perspektiv ni än har och hur mycket ni än försöker vrida och vända på det, så är en sak säker. Jag kommer alltid att vara mig själv.
MIN BÄSTAVÄN
Du finns alltid där, du sviker aldrig, du lyssnar alltid till mitt inre. När det känns som jobbigast, så för du bort mina tankar, du låter mig inte minnas det hemska, du låter mig leva precis som jag vill. Vill jag skratta, så ordnar du så jag kan göra det. Vill jag gråta, så kan du ordna det också, utan problem. Med dig, kan jag vara ärlig och öppen. Med dig, kan jag skratta, jag kan gråta, skrika, prata, jag kan göra precis vad jag vill, utan att bry mig.
Nackdelen är att du kostar pengar, och att andra vänner i min omgivning blir ledsna när jag umgås med dig. Det är tydligen inte bra, de påstår att det enda du skapar är problem. Men om dem bara visste, hur bra du för mig är! Gärna vill jag umgås med dig, lite varje dag. Men det går inte, tyvärr. Folk ser på mig när jag och du varit i farten med varandra. Vodkan. För mig är du en sann vän som jag har väldigt svårt att slita mig ifrån. Ibland vill jag, men det går inte. Det kan gå dagar, det kan gå veckor och det kan gå månader utan att jag tar i dig. Men i mina tankar, finns du alltid. Och tillslut har jag dig alltid i mina händer, efter månaders avbrott.
LÖGNEN KAN VARA SNÄLL, IBLAND
Jag sitter på bussen en mörk morgon och tittar ut genom rutan. Träden rullar förbi och jag är tröttare än på länge. Ögonlocken drar sig neråt och jag känner hur jag håller på att somna. Bara en liten stund. Det skulle vara så skönt. Bussen stannar och en bekant kliver på. ”Helvete” tänker jag. Orkar verkligen inte vara social. Försöker gömma mig bakom min stora halsduk och låtsassova lite. Självklart ska hon sitta bredvid mig ändå. ” Hej, gud vad längesedan, vi måste verkligen ses snart”. ” Fy fan, aldrig i livet” säger mina tankar. Men det säger jag ju inte högt. Att säga saker som man inte menar. Att skratta åt saker som inte roliga. Le för att inte skapa jobbig stämning. Det är sånt man bara gör. För att vara trevlig. För att vara snäll. Då kan lögnen vara en bra sak. Då är det fint att ljuga.
-
Jag vill och jag kan, men jag vågar inte. Detta problem kommer aldrig att lösas, så länge jag sitter här och funderar. Jag måste göra något, nu. Får totala black out panik attacker och bryter ihop. I skolan, på bussen, vart som helst. Jag vill bara skrika och gråta. Orkar inte ens avsluta dethär, orkar inte ens skriva längre. Har försökt, i flera år nu. Varför blir det aldrig bra?
KONTROLLEN FÖRSVINNER OCH ILSKAN BRINNER
Vill inte dethär längre.
HOOOOOOOORA OCKSÅ
Jag vill döda någon.
GUBBE
Du ser mig bli illa behandlad, du ser mig misslyckas och du ser mig må dåligt. Du säger att du gör allt för mig, men när jag väl behöver dig, så finns du inte där. Snälla, jag ber verkligen, hör av dig till mig. Jag behöver din hjälp.
PAPPA
Nästa gång du sviker mig, så ska jag hänga mig.
JAG TROR DET GÅR BRA NU
Vet faktiskt inte varför jag inte har någon lust att skriva längre. Mår jag dåligt? Vet inte. Känner mig mest tom bara, och fundersam, i kombination med att jag är orolig. Men jag forsätter hoppas. Jag håller verkligen tummarna, för att nästa fall som kommer inte ska vara orsaken till att jag är rädd för pappa.
JAG DRAR SNART, PÅ RIKTIGT!
Mamma, du går mig verkligen på nerverna. SLUTA TJATA, JAG LYSSNAR I ALLA FALL INTE.
