onefight

Det kliade i fingrarna och jag skakade i hela kroppen. Min hjärna sa en sak, medan min högra handflata sa något helt annat. Tillslut svartnade allting, och det enda som fanns kvar i mina tankar var våldet. Jag kunde inte stoppa mig själv. Jag försökte och försökte, men tillslut spårade det ur. Totalt. Ilskan tog över. Jag tog tag i henne, tröck upp henne mot väggen och gav henne en käftsmäll. Vad mer förtjänade hon? Det vet jag inte. Det dröjde inte länge innan jag smällde upp dörren och gick min väg. Det hade redan spårat ur, och hjärnan fungerade inte riktigt. Skulle jag skratta eller gråta? Det var en fråga jag ställde mig själv, flera gånger om. Att göra något sådant är fel, naturligtvis visste jag om det. Men ilskan tog över och jag hade ingen som helst chans att stoppa mig själv från att slå till. Jag behöver hjälp. Vet inte riktigt vad jag ska göra längre. Hela mitt liv har spårat ur, totalt. Jag sjönk ned till nivå noll igen. Nu måste jag börja om, från början. Detta känns inte bra över huvud taget längre. Jag har redan gått över gränsen, och båtten är nådd. Har inte så mycket mer att säga längre. Kampen är över, och jag förlorade. Jag vet i alla fall någon som är stolt nu... Grattis till vinsten, gubbjävel.