JAG VILL, MEN JAG KAN INTE
Hur ska man kunna uttrycka den rätta känslan, utan tårar? Ska man skrika, slåss eller kanske bara prata? Det vet jag inte. Känns inte som att det blir någon effekt utan tårar, känns som att ingen förstår mig just på grund av att jag faktiskt aldrig gråter. För ett tag sedan ställde jag mig själv frågan; Vad är det som gör att jag inte gråter? Nu, äntligen, har jag funnit svaret. Har funderat väldigt länge och jag tror jag har det mest korrekta svaret nu. När jag var liten fick jag inte gråta, för min pappa då förstås. Om jag var ledsen och grät, så blev han jämt arg. "Starka människor gråter inte. Visa att du är bättre än såhär, var inte så jävla känslig din idiot!". Ungefär så lät det. Jag gjorde precis som vanligt som han sa. Gråta fick jag inte göra, för då blev pappa arg, och då kunde vad som helst hända.
Nu, några år senare, blir jag bara arg när jag känner mig ledsen. Jag blir arg på mig själv, för att jag inte är som alla andra. Människor med ett friskt tänkande gråter och uttrycker sig på det sättet. Själv skriker, sparkar och slår jag på saker och ting. Vissa kan se det som ett starkt och tåligt sätt. Hur klarar jag av att inte gråta när jag mår så uselt som jag gör? Enligt vissa kan det anses starkt. Men det är inte starkt över huvud taget, inte alls, inte någonstans! När jag går runt och pratar, skrattar och är allmänt social och aktiv, så kan inte andra människor se mina inre sår jag faktiskt bär på. Det ser ut som att jag inte bryr mig. Men i själva verket så tänker jag, hela tiden på otäcka saker. Jag uttrycker mig på ett positivt sätt, dels för att försöka "lura" mig själv, och dels för att försöka få andra glada. Jag blir glad, när jag ser att någon annan mår bra. Jag är alltid den sociala tjejen, på grund av att jag helt enkelt hatar att vara ensam. Jag hatar att sitta i ett tyst rum helt själv, just för att det är vid sådana tillfällen jag tänker mest.
"Ska jag ringa, eller ska jag inte ringa? Ska jag bryta kontakten, eller ska jag bara låta det vara som det är? Älskar jag honom, eller hatar jag honom? Vill jag kalla honom för pappa, eller vill jag inte kalla honom för något speciellt? Är han värd att få kärlek från mig, eller är han inte värd någonting alls från mig? Ska jag fortsätta låta honom såra mig, eller ska jag sätta stop för detta, och i så fall, hur ska jag sätta stop för det? Ska jag skratta eller gråta? Till sist, kommer jag någonsin kunna gå vidare och bara må bra, precis som alla andra?...". Min skalle lär snart sprängas om jag fortsätter tänka på det här viset. Jag börjar bli trött på att gång på gång bli lurad och sårad, men jag vågar ändå inte sätta stop för det. Ärligt talat så vet jag inte om jag vill ha någon kontakt med min pappa längre.
Det känns inte bra att höra hans falska röst... Jag känner mig så dålig, och så otroligt liten när han lurar mig sådär. Tror inte att jag vill ha något med pappa att göra längre. Förlåt, men sanningen svider.
Kommentarer
Trackback
