onefight

Jag vet varken var du är, eller hur du har det. Men jag hoppas, jag tror och jag vill att du är på den bästa platsen man någonsin skulle kunna tänka sig. Du var värd så mycket mer än att ligga förlamad i en säng och lyssna på jobbiga sköterskor som tog hand om dig. Jag skulle vilja spola tillbaka tiden, ge dig allt jag bara har, visa hur mycket du betyder för mig och åtminstone få säga hejdå. Jag minns hur du log, jag minns hur du skrattade. En av de sista meningarna jag fick höra från dig var "Vad är det för mening med att leva såhär? Det enda jag gör är att ligga still i en säng och stirra in i väggen, dagarna ut". Trots det jobbiga så fortsatte du kämpa, dag för dag, du bara fortsatte. Du var så stark.