DET ÄR INTE LÄTT
Jag vill inte älta mer, men det återkommer, gång på gång, i olika uttryck. Livet har sina svackor, sina nackdelar och sina besikelser. Men vad vore livet, om alla dessa jobbiga saker inte skulle uppstå? Vi skulle inte vara lika starka. Vi skulle inte vara lika kloka. Vi skulle inte kunna vara så säkra i vårt agerande och i våra tankar.
Varför låter jag någon annan individ förstöra för mig, och leka med mitt liv? Det är en fråga jag ställer mig själv, varenda dag. Ett rakt och bekräftat svar finner jag inte. Det går inte att få någon bekräftelse på en sådan sak. Det är upp till mig, hur jag tycker att detta ska sluta, eller om jag över huvud taget vill att det ska sluta. Viljan har jag, utan tvekan. Osäkerheten finns naturligtvis där, men jag är ändå ganska säker i mitt beslut jag mer än gärna skulle vilja ta. Men jag har inte modet. Jag vågar inte. Jag är rädd. Rädd för att något ska gå snett, rädd för att ännu en gång förstöra för mig själv, rädd för att hamna på helt fel spår igen. Jag vågar inte ta chansen, vågar inte riskera någonting. Är så otroligt rädd att förlora något som tyvärr står mig väldigt nära. Men jag vet inte... Vet inte längre vad jag vill. Det är så osäkert, men ändå så självklart. Förvirrande skulle jag vilja kalla det! Jag vill, och jag hoppas att den person jag syftar på i princip i alla mina texter en vacker dag kan inse vad livet innebär, och kanske börja ta tag i sakerna han ställt till med. Jag vill han bara väl. Om jag inte brydde mig, varför skulle jag då sitta och skriva det här nu? Varför skulle jag då ligga sömnlös på nätterna och lista ut planer på hur jag skulle kunna hjälpa honom, utan att han ska bli sådär "konstig"? Jag vet att jag ett antal gånger dragit lögnen "Jag bryr mig inte om honom, han betyder ingenting för mig. Jag mår toppen utan han och klarar mig galant på egen hand!". Vissa människor går på det, medan andra kan se att jag bara drar till med ett skådespeleri. Personen jag syftar på är såklart min pappa. Det kanske man kunde lista ut själv, vad vet jag.
Jag vet inte riktigt vad det är jag vill komma fram till med mina texter. Så mycket jag skrivit, så mycket tankar jag lagt ned skriftligt... Vad menar jag egentligen med allting? Förmodligen vill jag väl bara finna en utväg, trots att jag vet att det är ganska omöjligt. Men envis som jag är, så har jag svårt att bara lägga ner. Vissa saker gillar man, andra inte. Ibland mår man bra, ibland inte. Så är det bara, och det får man faktiskt ta och acceptera. Men när man inte kommer ut ur en sådan svacka jag fastnat i, så blir man osäker på om mitt liv verkligen är så värdefullt som alla andras. Men jag vet inte. Det finns ingen som vet, faktiskt. Ingen kan veta vad som händer när man dör, ingen kan veta vad som hände innan man föddes. Men alla får väl ha sin egen tro. Lika så gäller det med mitt liv. Ingen vet hur, när, var eller varför jag lever. Alla får skaffa sig en egen uppfattning och tro vad de vill. Det som är viktigt är att jag själv vet vem jag är. I nuläget är jag ganska osäker. Men det ordnar sig, det löser sig. Det bör det i alla fall göra. Konstigt vore det ju annars! Nu riktar jag mig in på nästa problem. Kategorin pappa. Jag ska försöka lösa det på bästa möjliga sätt.
