onefight

Flyr från mina problem. Orkar inte ta tag i sakerna, väntar med allt till sista sekunden. Försöker, försöker, försöker, sedan när stunden kommit så ger jag upp. Bryr mig inte. Skiter i allt. Jag är ett hopplöst fall. Blir arg, på mig själv och på andra. Vill slita sönder hela jordklotet och bara skrika ut allt jag håller inom mig. Det har hänt en jävla massa de senaste dagarna, men orkar inte ta tag i någonting. Jag sätter igång bråk med vänner, käftar upp mig, och orkar inte lösa problemen. Försöker fly hela tiden, istället för att ta tag i sakerna. Skolan är en skit sak jag inte orkar med längre. Allt är helt jävla fucked up och jag orkar inte med den här skiten längre. Vill bara sticka härifrån. Ingen förstår att det finns en ledsen jävla idiot inuti mig. Jag tänker aldrig mer leta efter lyckan. Fuck no, glöm det. Om det är meningen att lyckan ska komma till mig, så får väl för fan Gud fixa det. Tänker inte slösa mer energi på att försöka bli lycklig. Allt är så jävla falskt. Orkar inte hålla masken längre, snart kommer det där extrema raseri utbrottet jag bara väntat på. Tänker inte vända mig om och se tillbaka. Tänker inte titta fram och göra saker som kanske hjälper mig i framtiden. Jag struntar i min framtid. Det är långt kvar tills dess. Det kommer aldrig hända. När jag är 40 år ska jag riva upp alla minnen igen, och se om jag blivit lyckligare. Så länge tänker jag inte göra ett skit. Känner mig inte redo för någonting. Vågar inte ta ett steg framåt. Den riktiga Edita kommer ni som sagt att få se när jag blir 40. Strunta i mig fram tills dess. Ignorera. Vill ändå inte ha något med någon att göra.