MITT LIV, MINA BESLUT

Tänk dig att du har en vän, inte vilken vän som helst, en speciell vän. En vän som du kan lita på, en vän som du kan vara dig själv med, en vän som inte dömer dig vid misstag, en vän som älskar dig oavsett. En vän som har sett många sidor av dig, en vän som har sett dig glad, en vän som har sett dig arg och även ledsen. En vän som ger dig ljus och energi, en vän som finns när allt suger, en vän som ser när allt är sämst, en vän som får dig att orka. Vi fortsätter, en vän som stöttar dig, en vän som pushar dig i alla situationer, en vän som du beunderar, som du vill vara som. En vän som förstår dig och tills sist en vän som du kan öppna dig för. Det är det här som räknas, det är det här som betyder något. Det kallas för äkta vänskap.

Då ställer jag mig själv frågan, är det sällsynt med sådan vänskap, eller är det vanligt? Det beror väl på. Tror det är ganska sällsynt. Vänskapen blir vad man själv gör det till. Lika så ditt liv. Jag ska göra mitt allra bästa, för att ta tillbaka makten över mitt liv. Jag ska göra allt för att en vacker dag kunna styra mig själv och ta egna beslut. När du är liten, då bestämmer föräldrarna alltid. Oavsett vad det gäller. Sedan växer vi alla och blir medvetna om vad rätt och fel innebär. Då kan du bestämma själv. Men dina åsikter ska du aldrig backa. Tycker du något, så ska du stå för det. Oavsett hur gammal du är. Åldern har i det här fallet ingen roll. Tycker du inte om godis, då ska du inte äta det. Tycker du inte om när din pappa slår dig, då ska han inte göra det. Det kallas rätt och fel. Tycker du däremot någon är ful, så ska du inte säga det rätt ut. Men det är vi medvetna om. Som sagt, även barn har hjärnor att tänka med. Och även barn har rätten att få komma ut med sina åsikter. Inget barn ska bli illa behandlat och bemötas med roll respekt. Tycker alla ska börja lyssna mer, tänka mer, och framföra mer. Jag tänker inte göra om samma galna misstag som jag under några år gjort. Jag ska inte låta någon trycka ner mig, varken med ord, slag eller sparkar. Jag ska inte låta någon annan ta beslut åt mig. Inte viktiga beslut i alla fall. Jag ska inte låta någon styra mitt liv och ta det ifrån mig. Mitt liv är mitt, ingen annans. Jag ska börja släppa in personer som är villiga att hjälpa mig, åtminstone en bit under ytan. Falska personer som inte har en aning om vad respekt innebär ska jag inte lägga ned energi på. Jag ska heller inte bemöta andra människor med ett dåligt beteende. Jag ska göra mitt bästa, för att bli en bättre människa. Och till att börja med, tänker jag från och med nu sudda bort ordet "pappa" från mitt hjärta. Han kommer alltid ha mig vid sin sida, och jag kommer alltid att tycka om honom. Men en plats i mitt hjärta har han inte. Inte längre. Chanserna är så gott som brända, och fler får han inte. Han har kunnat tagit bättre beslut än såhär, men det har han inte gjort. Jag ska hålla kontakten mot honom och vara snäll. Men jag ska inte älska honom som en dotter bör älska sin pappa. För det gör jag inte. Det gör så ont, så oerhört ont att skriva det här. Det brister i hela hjärtat. Men nu är det såhär. Jag måste ta ett steg framåt och försöka släppa in lite ljusglimtar i mitt liv. Mitt liv, mitt beslut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0