onefight

Om du bara visste hur mycket du betyder för mig, så skulle du aldrig göra såhär mot mig. Det räcker nu, på riktigt. Är hemskt ledsen att behöva säga det här men... Nu lämnar jag dig. Kontakten tänker jag inte bryta. Tänker däremot bryta kärleken som finns mellan oss två. Förstår du? Det finns ingenting kvar längre. Det är inget "far och dotter" längre. Det är otroligt svårt att ta ett sådant här beslut måste jag erkänna. Att tänka såhär om sin egen förälder. Det är inte lätt. Det är svårt att tro. Alla tar för givet att man har snälla föräldrar som bryr sig om en. Tyvärr så är det inte så. Inte alls. En gång i tiden trodde jag att min pappa älskade mig, precis som han sa. Men det han bevisat nu är att han faktiskt inte gör det. Han bryr sig inte om mig. Han bryr sig inte om sin dotter. Det gör så jävla ont i hjärtat, att få det bekräftat. Han har ju sagt det själv. Min pappa har tittat mig djupt in i ögonen och talat om för mig att han inte bryr sig om mig. Nu sitter den där gråten i halsen igen, men jag vågar inte släppa ut den. Vågar inte visa alla dessa känslor som sitter inuti mig. Är rädd att det ska bli fel. Har vuxit upp och blivit tillsagt när jag har gråtit. Jag fick aldrig gråta. Då fick jag mig antingen en snyting, eller en rejäl utskällning. Så levde jag, och tragiskt nog sitter det kvar i mig än.