onefight

Vaknar på fel sida varenda dag. Nu har det gått alldeles för långt. Jag vet att jag ser ut att vara gladare nu för tiden. Det är jag faktiskt. Förut kunde jag inte ens låtsas vara glad. Men det kan jag nu. Ibland är mina leenden äkta, ibland inte. Det beror på. De senaste dagarna har för mig varit ett helvete. Det finns även några skäl till varför jag känner så. Tänker inte gå vidare in på något ämne just nu, det har jag ingen ork till. Men lite kort då.. Pappa har alltid varit ett problem, det är liksom självklart. Däremot har inte vännerna varit något större problem. I mammas ögon är kompisar ett stort problem. Hon tror nämligen att det alltid varit värsta katastrofen. Jag har aldrig haft svårt att lära känna nya människor, och jag har aldrig varit mobbad eller liknande. Det handlar inte ens om det. Känner bara en otrolig besvikelse. Antingen är det alla mina vänner som blivit helt jävla fucked up i huvudet, eller så är det jag som har blivit helt psykiskt störd. Jag vet inte riktigt vem eller vad det är fel på. Men något är fel. Varenda kotte jag känner har blivit helt konstig. Det låter konstigt att varenda en har blivit konstig. Då måste det vara mig det är fel på. Men jag förstår inte hur det skulle kunna vara fel på mig? Jag känner bara ett stort behov av att bråka och tjafsa. Jag tycker jämt att alla gör fel, inklusive mig själv. Har aldrig påstått att alla andra bara gör fel hela tiden. Även jag gör mina misstag. Men den här gången är ingenting mitt fel. Jag känner det på mig. Känner mig helt felfri! Jag vet att jag inte gör något fel. Jag brukar faktiskt sitta och tänka för mig själv vad jag kan bättra på. Men just nu kan jag inte bättra på någonting, mer än att försöka undvika dessa dumheter. Med dumheter menar jag allting som har med dumheter att göra. Vad som helst alltså... Att hota någon med att ge den en "fet höger", det är en av dumheterna. Men om jag tycker att någon är uppkäftig, vet jag inte hur jag ska reagera. Jag är inte den blyga personen som sitter helt tyst och bara går därifrån. Jag klarar inte av det. Jag måste jämt öppna käften och säga någonting. Frågan är bara då vad jag ska säga. Undra sa flundra... Den får jag väl ta och klura på ett tag till. Hur som helst känns allting helt hopplöst nu. Känner mig helt upp och ned vänd. Orkar inte göra någonting ordentligt. Med det menar jag att jag inte orkar tänka ordentligt. Orkar inte hindra mig själv från att göra saker man inte får göra. Orkar inte följa några regler och lagar. Vill bara leva mitt eget liv, utan en massa andra människor som ska klaga och hacka. På tal om klagomål börjar jag bli jävligt trött på både lärare och min mamma. Vet inte hur mycket jag ansträngt mig de senaste dagarna i skolan. Har jobbat arslet av mig, men ingen verkar märka av det? Det enda ni letar är fel. Aldrig kan ni uppskatta och berömma. Detsamma tänker jag göra mot er, det bör ni vara medvetna om. Tänker inte vara trevlig, och tänker inte prata med er. Men när jag har något klagomål ska jag säga det rakt ut. Då ska ni få känna hur det känns att bli bemött på ett otrevligt sätt. För just nu, ligger ni alla på en jävligt låg nivå. I princip alla vuxna människor verkar ha något emot mig. Ingen verkar tycka om mig. Ni samlar på er en massa skit, och slänger sedan allting på mig. Allt är alltid mitt fel. Är det bråk, tar ni för givet att det är jag som varit på sprången. Rätt skrattretande hur ett gäng vuxna kärringar och gubbar kan vara så efterblivna. Kanske börjar bli dags att ta hand om er själva istället? Kanske börjar bli dags att inse att ni inte kan så mycket som ni tror? Ni kan en jävla massa matte, NO, SO osv... Men vad kan ni egentligen om verkligheten? Dra en funderare och tänk efter lite innan ni börjar hacka på mig. Var nöjda att jag åtminstone är i skolan. Och nu senaste tiden bör ni ha varit jävligt nöjda tycker jag. Men nej, så pass gamla som ni är så finns det väl inget positivt i era dystra liv. Ni kan inte bestämma över mig längre. Om jag ska klara det här, tänker jag göra det på egen hand. Tänker fan inte gå på hundratals samtal med min idiotiska mentor och planera hur jag ska sköta skolan. Blir bara arg då. Men okej, om det är det ni säger så... Jag lovar er, det här kommer varken att vara roligt för er eller för mig. Ni ska få se. När ni minst anar det kommer jag att släppa ut all min ilska och sorg jag samlat ihop under dessa 14 åren jag levt. Den skiten min pappa kastat på mig, tänker jag överlämna till er. Det förtjänar ni. Och alla dessa idioter som ger mig blickar, snackar skit och sprider rykten. Tycker synd om er faktiskt. Synd att ni inte vet bättre än så. Synd att ni under födseln blev tappade i marken och troligtvis tappade all kontroll i hjärnan. Känner mig jävligt elak och uppkäftig just nu. Men kan inte rå för det. Orkar inte göra något åt det heller. Ja, jag känner hur jag spårar ur helt totalt nu. Har hamnat i helt fel spår. Har satt mig själv i en sits som jag inte orkar dra mig ut ur. Vill inte ha hjälp och stöd.