-

Ni behöver inte ljuga för att försöka få mig att må bra. Det fungerar inte så. Jag blir hellre sårad av sanningen än lycklig av en lögn. Min pappa har inte gjort något fel, det är bara att erkänna. Okej han har gjort lite fel eftersom man aldrig ska slå ett barn, jaja det kan jag väl hålla med om. Men det är inte bara han som gjort fel! Det är även jag. Så är det. Och det där snacket om att han slagit mig kan vi bara ta och avsluta nu med en gång. Okej han har slagit mig och jag har mått dåligt över det. Jag hatar bara att erkänna att han gjort det. Jag hatar att prata om det. Jag vill inte att någon ska veta. Jag vill inte att folk ska tycka att min pappa är dum i huvudet. Jag vill inte att det ska komma ut! Och jag vill verkligen inte att min mamma ska få reda på det. För jag vet ju hur hon är. Ena sekunden blir hon otroligt arg på pappa, men andra sekunden ändrar hon sig och påstår att jag har fel eller att jag ljuger. Så är det oftast. Hon verkar tro att jag ljuger om allting. Med andra ord så kan hon väl inte lita på mig. Sen förstår jag inte varför det är så in åt helvetes viktigt att mamma får reda på att jag blivit slagen? Han har inte direkt slagit mig i huvudet med en stekpanna och sparkat in hela jävla näs benet på mig. Det är inte så farligt! Bara lite slag liksom. "Slag som slag, det är iallafall inte okej!". Ja jo jag vet att vissa tänker så. Men vi alla har väl blivit slagna någon gång? Eller? Inte vet jag. Och det blir ju inte bättre av att min mamma vet om det. Hon kan inte spola tillbaka tiden och radera bort alla slag. Det funkar inte så och det vet varenda människa. Nu är jag jävligt bra på att läsa tankar, och just nu sitter någon och tänker "Nej det vet väl jag med, att hon inte kan spola tillbaka tiden och göra något åt det. Men jag tror hon kan få mer förståelse för dig om hon vet att han slagit dig. Bla bla bla...". Ja, det är alltid det första i en mening jag hör. Och om jag inte gillar det personen säger, då stänger jag av. Hur som helst, då undrar jag vad fan du menar med förståelse? Jag kan nästan sätta pengar på att hon inte skulle ha någon jävla förståelse iallafall. Ska jag vara helt ärlig så tror jag aldrig att hon kommer ha förståelse för mig och hur jag mår. Hon vill att jag ska sköta skolan, inget mer. Men det enda hon får är hem ringningar och mail om att jag skolkar och gör massa annat man inte ska göra. Hon får aldrig veta när jag gör något bra. Aldrig. Jämt är det bara klagomål hit och dit om att jag är så jävla dålig på allt jävla ting. Okej, jag är dålig. Men vad ska jag göra åt saken? Ibland skulle jag bara vilja bränna upp alla jävla skolor här i världen, för dom ställer bara till det. Tro mig, jag vet..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0