SKA JAG VARA ÄRLIG?
Ska jag vara helt ärlig så saknar jag min idiotiska efterblivna och elaka pappa. Du är så jävla dum i huvudet, vet du det? Du är den elakaste människan jag känner. Du är allvarligt skadad i huvudet. Jävla idiot! Kom hem nu för fan, jag saknar ju dig, jävla gubbjävel.
VILSEN
I vissa tillfällen är jag bara arg hela tiden. Får hela tiden lust att bara ta ett bord och kasta rätt åt helvete. Då svarar jag med korta och raka svar med en otroligt otrevlig ton. I andra tillfällen blir jag överdrivet lugn. Jag kan bara sitta och stirra in i en vägg i flera timmar. Om någon pratar med mig så tittar jag bara, ler lite och säger inte ett ord. Det skiftar så otroligt mycket. Det är nästan skrämmande. Folk kan aldrig veta vad jag ska hitta på. Rätt som det är så får dom en stol i bakhuvudet. Måste vara rätt obekvämt att vara i min närhet. Folk kan aldrig veta hur de ska bete sig mot mig. Ska dom sätta sig och prata allvar med mig och skälla på mig? Eller ska dom kanske bara ignorera mig och bara gå förbi? Eller sätta sig och bara prata lugnt med mig? -Ingen vet. Inte ens jag vet. Men jag har full förståelse för att det är en aning jobbigt när jag håller på såhär. Men det är så konstigt, alltså jag kan inte hantera det på något sätt. Jag är knappast mig själv längre. Vet inte vem jag är. Egentligen vet jag inte ens hur man är sig själv. Hur är jag när jag är mig själv? Att man är sig själv är väl egentligen att man bara slappnar av utan att anstränga sig och försöker göra till sig. Men jag anstränger mig ju inte, det bara blir såhär i alla fall! Jag försöker hitta tillbaka till mig själv igen. Men jag är så vilsen, så jag hittar aldrig rätt. Jag vet inte vad det är som gör att jag mår såhär fruktansvärt dåligt. Ingen ska påstå att det är min pappas fel, för det är det inte. Jag håller inte med er. Det är fortfarande mitt fel att han har betett sig illa mot mig. Det är ju jag som aldrig haft mod att säga att det är fel, det är väl klart att han fortsätter då. Så det där kan ni bara radera. Strunta i pappa nu, han har inte gjort något fel. Jag kan hålla med om att saker han har gjort har påverkat mig, men det är fortfarande inte hans fel. Strunt samma, skit i det nu. Ingenting är pappas fel. Om ni ska skylla på någon, skyll då på mig istället. Det kan jag ta. Men inget mer snack om att det min pappa gör är fel. Om ni är helt emot mina ord nu, förklara då lite noggrannare. Vad exakt är det som min pappa gör fel? Jag vill faktiskt ha ett riktigt bra svar på den frågan.
Jämt när jag ska försöka skriva av mig så slutar det alltid med att ordet pappa kommer upp. Förstår inte riktigt varför. Skumt...
IDIOTER
Va fan snackar ni om? Min pappa är inte dum i huvudet. Han har alltid varit snäll mot mig, och kommer alltid att vara det! Det där med att han varit elak mot mig är bara en fet jävla lögn. Han är världens bästa pappa, så jag förstår inte var ni har fått det där skitsnacket ifrån. Jag förstår inte heller varför ni påstår att han lever i Norge? Vem fan har sagt det? Alltså, var får ni allt ifrån egentligen?! Lägg ner erat bullshit och erkänn att det är era egna pappor som är idioterna. Jag ger mig inte nu. Min pappa har alltid varit snäll mot mig. Han har aldrig någonsin slagit mig eller sagt något dumt till mig. Han har alltid bemött mig med största möjliga respekt och verkligen visat att han älskar mig. Åt helvete med allt. Min pappa är snäll, så shut the fuck up.
Jag lyssnar inte på idioter längre. Jag lyssnar på min pappa.
Ni alla är idioter. Alla förutom pappa. Alla är helt sönder bombade i huvudet. Den enda som vet rätt och fel, det är min pappa. Han är stark och han vet vad han gör. Ni andra är bara allmänt tröga i huvudet!
Nej nu orkar jag inte mer... Vad fan är det som händer med mig?!
JAG STYR MINA TANKAR
Känns som att hela min hjärna behöver rensas. Istället för att tänka på saker som hände för flera år sedan så borde jag tänka på nuet, och även lite på min framtid. Men hur ska det gå till? Det är den svåra frågan. Vad ska man göra för att gå vidare och släppa allt det andra? Ibland brukar jag tänka såhär.. Hur kommer det sig att människan för det mesta tänker negativt istället för positivt? Det är väldigt konstigt. Jag är en positiv människa, ja. Jag försöker jämt klämma ut lite glädje, och med ett léende på läpparna förklarar jag för andra vad som är bra med allting. Men hur tänker jag egentligen inom mig? Där finns de där negativa tankarna. Det enda jag försöker göra när jag pratar positivt är att få andra glada. Mig själv bryr jag mig inte om, för jag vet ändå att det inte fungerar riktigt som det ska i min lilla ärt hjärna. Jag tror det är just där problemet faktiskt ligger. Jag tänker alldeles för lite på mig själv. För jag har varken hopp eller tro om att det ska kunna bli bra. Jag tror inte på mig själv tillräckligt mycket. That's the problem! Men var är lösningen?...
-
Jag har inte så mycket mer att ge. Längre än såhär kommer jag nog inte. Det börjar bli dags att sluta kämpa som en idiot nu. Det börjar bli dags att leva livet och bara ta en dag i taget. Börjar bli dags att slappna av och inse att längre än såhär kommer jag inte. Jag är inte som alla andra. Jag är ju bara jag. Och jag kommer inte längre. Det här är toppen för mig, jag kan inte komma någon annan stans nu. Jag är inte sämre än alla andra, men med tanke på allting som hänt så kommer jag inte längre nu. Hela min barndom har slitit på mig så otroligt mycket, och bara min vardag har varit en enorm kamp för mig. Jag har lagt ner all min energi på helt onödiga saker, och ser ni? Det här är resultatet. Jag förstörde för mig själv. Jag kunde aldrig tänka på framtiden, utan jag la ned mitt tänkande på min pappa. Pappa ska ha det bra, pappa ska få som han vill, det var det enda viktiga. Det fanns ingenting annat än just det. Jag struntade fullständigt i mig själv och mitt eget mående. Jag hade inte tillräckligt med tid att tänka på mig själv. Skolan blev sämre och sämre, och nu står jag här med IG varningar i princip i varenda ämne. Men handen på hjärtat, det är inte kul! Tro mig. Nu vill jag bara hjälpa andra. Jag har fortfarande inte tillräckligt med tid att bara tänka på mig själv. Hallå, det finns andra som också behöver hjälp. Jag vill ju inte att andra ska drabbas av det här också. Det är hemskt! Om någon slår er eller på något annat fysiskt eller psykiskt sätt gör illa er varenda dag i flera år, stå inte bara där och ta emot den skiten. Jag säger det här, för nu vet jag vad som är rätt. Ta aldrig emot någon skit. Vem det än kommer ifrån, hur "stark" den personen än ser ut att vara, ta inte emot skiten. Fy fan vad jag avskyr sånt där. Jag ångrar verkligen att jag inte bara sa till någon. Men tiden gick, och det blev försent. Jag hade redan vant mig vid allt det där. Med sår över hela mig och blod som rann kände jag mig helt enkelt värdelös. Jag blir vansinnig på mig själv. Varför gjorde jag ingenting?! Nej istället stod jag där som en jävla idiot och lät en annan människa slå mig gul & blå. Hur idiotisk får man vara egentligen? Jag har verkligen förstört för mig själv. Inte fan trodde jag att det där lilla skulle påverka mig livet ut! Men jo minsann, det gör det. Går nog inte en dag utan att man får upp tankar i huvudet och jobbiga minnen. Gud vad arg jag är på mig själv alltså... Kan inte riktigt sätta ord på det. Fy fan!
Nu skulle folk tänka "Nyss var det bara lite slag på käften hit och dit, och nu helt plötsligt är har han slagit henne som hon säger gul och blå. Hur ska hon ha det egentligen?". Då är mitt svar rätt enkelt. -Det spelar ingen roll hur mycket eller hur hårt han slog mig. Det spelar egentligen ingen roll om han slog mig eller inte! Det är inte slagen som ger den största smärtan. Utan det är bara tanken. Min pappa tycker inte om mig. Vad mer ska man säga? Är osäker på om folk förstår mig nu, men vet inte riktigt hur man ska förklara. Det är svårt att sätta ord på sånt bara. Hur som helst, den största smärtan sitter som sagt inte i slaget, utan den största smärtan finns i själen. Och skillnaden mellan smärta av ett slag eller smärta i själen, den är stor. Jag har blivit slagen så många gånger, men smärtan sitter inte kvar länge. Däremot smärta i själen, det kan sitta kvar hela livet. Livet ut ska man gå och bära på en enorm börda inombords. En sak kan jag ju iallafall säga, det är inte kul!
-
Ibland är det väl kanske rätt bra att börja vänja sig vid känslan. Kanske borde jag börja berätta lite mer? Lite mer och detaljerat? Kanske borde jag öppna mig istället för att låtsas att hela mitt liv är som en dans på rosor? För så som jag håller på nu, det orkar jag faktiskt inte mer. Om någon frågar mig något om min pappa, varför inte bara säga som det är? Kanske inte behöver berätta precis allt, bara jag ger ett svar på frågan liksom. Istället för att bli tyst när någon frågar mig vad jag gjorde just den där helgen till exempel, så kan jag ju istället säga att jag var med min pappa då. Det kan väl inte vara så svårt? Sen lär det väl bli rätt jobbigt om människor börjar fråga hur relationen mellan mig och min pappa är osv.. Men ibland kanske jag behöver lite såna frågor också, just för att kunna gå vidare. Vad vet jag? Som vanligt chansar jag bara. Samma sak gäller det med det där problemet att jag har otroligt svårt att prata med vuxna. Egentligen kanske det vore bra om jag började prata med er, trots att jag verkligen inte vill och vågar? Istället för att inte svara på frågor, vara uppkäftig och skrika på er oavbrutet så kan jag väl kanske bara säga som det är? Svara kort och enkelt på alla frågor, och sedan bygga på det mer & mer. För om jag aldrig snackar med er, hur ska det då bli för mig i framtiden? Jag kommer aldrig prata med någon! Kommer bara leva i min egna lilla värld med en massa bekymmer som jag bär för mig själv. Inte bra alltså. Säkerligen har jag väl helt fel nu. Allting jag skriver är väl bara massa strunt. Men eftersom ingen talar om för mig vad jag ska göra så gissar jag mig fram, därmed måste jag prova på allting jag bara kommer på. Jag skyller inte på er att ni inte säger vad jag ska göra, utan jag skyller på mig själv nu. För att jag aldrig får tillräckligt mod att fråga. Kort och enkelt, men ändå så himla svårt. "Snälla hjälp mig, vad ska jag göra?", det är det enda jag behöver säga. Och jag är nästan 100% säker på att flera personer redan talat om för mig vad jag ska göra och inte göra. Men så "smart" som jag är så stänger jag av såfort någon börjar snacka för djupt.
Hur som helst, nu ger jag det här ett försök.
JAG VILL INTE!
Varenda dag är det någon som påminner mig om dig. Ni är idioter. Allihopa. Stäng igen käften och tänk efter lite innan ni börjar prata. Snälla, jag ber er verkligen. Nämn inte ens ordet pappa. Gör det bara inte. Jag skulle kunna göra allt för att få slippa höra allt det där. Pappa hit, pappa dit, bla bla bla... Jag bryr mig inte om era jävla pappor. Och ni behöver inte bry er om min pappa heller. Fråga mig aldrig någonsin något om min pappa. Och prata heller inte om era jävla pappor när jag är i närheten. Jag avskyr det, något fruktansvärt. Fuck off, orkar inte med det här. Orkar inte med allt jävla snack om vuxna överhuvudtaget. Vuxna är inte ens människor. Ni är bara varelser som kommer från yttre rymden och försöker invadera hela jordklotet. Vissa är rasister och avskyr folk som kommer från andra länder. Men sån är inte jag. Jag älskar er alla. Däremot hatar jag ufon som kommer och försöker bombardera jordklotet. Ja, ni vuxna. Ni vet vad jag snackar om. Ni förstår vad jag menar. Komiskt va? Ni borde åka iväg till eran egen planet och skaffa er ett eget liv istället för att ge er på mitt och försöka förstöra.
Börjar verkligen tröttna på det här nu...
FUNDERINGAR
Jag minns hur du såg på mig. Jag minns hur din röst lät när du skrek på mig. Jag minns på vilket sätt du höjde din högra hand, beredd på att göra mig illa. Jag minns hur du smällde i dörrar. Jag minns hur du kastade saker. Jag minns hur du varenda gång påminde mig om att jag egentligen inte passar in i den här världen. Jag minns att du hela tiden sa att jag bara skulle gå och dö. Jag minns att du hela tiden sa att jag inte fick gråta. Jag minns hur du tvingade mig till att göra saker jag absolut inte ville göra. Jag minns att det sista du alltid sa efter att du gjort mig illa var "Det här berättar du inte för någon, okej? Jag dödar dig då.".
Då lyder min fråga... Är det så konstigt att jag är rädd för alla vuxna människor nu?
MINNEN
Jag tog på mig mina skor, reste mig upp och öppnade dörren. Vi skulle ut till lekparken. Jag trodde redan att pappa hade gått ut för att vänta på mig. Så jag stängde igen dörren och sprang ner för trapporna. Pappa var inte där. Jag sprang upp igen och skulle öppna dörren, men såklart var den låst. Jag knackade, och pappa öppnade brevlådan och talade om för mig att jag inte fick komma in. Jag frågade inte varför, för då skulle han bara bli ännu konstigare. Jag satt bara där utanför dörren och väntade. Jag grät inte, för jag visste att det bara gjorde saken värre. Jag bet istället ihop och tog djupa andetag. Jag fick inte gråta! Efter ett tag öppnade pappa dörren. Det hade väl kanske gått tjugo minuter eller något. Han tog på sig skorna, smällde hårt igen dörren och tittade väldigt surt på mig. Jag gjorde ingenting. Jag reste mig och gick bara efter pappa, utan att säga ett ord. Vi gick till lekparken, men det var ingen annan där. Bara jag och min pappa. Själv tyckte jag att det var ganska skönt. Jag ville ju förstås ha hela lekparken för mig själv! Det var positivt för mig. Jag blev glad. Pappa satte sig på en bänk, tände en cigarett och bara stirrade ner i gräset. Samtidigt som jag var rädd, så var jag fortfarande rätt avslappnad. Jag visste att min pappa i ett sådant tillfälle skulle kunna få för sig att slå till mig. Men jag hatade när han slog mig och andra såg på. Det var så konstigt. Obehagligt bara. Hur som helst, den här gången var det endast jag och min pappa som var ute i lekparken. Efter att jag sprungit runt och gjort allt jag ville så satte jag mig på bänken, bredvid pappa. Han gjorde ingenting. Han tände cigarett efter cigarett och fortsatte stirra ned i marken. Jag minns att jag frågade honom om vi skulle gå in, men han gav mig inget svar. Jag kände mig nog rätt värdelös. Fick aldrig något svar, vad jag än frågade. Han bara ignorerade. Men det var ju inget nytt för mig, det var jag liksom van vid. Men fortfarande var det ganska jobbigt. När några minuter hade gått så tittade pappa på mig och log. Min tanke var bara positiv. Äntligen! Min pappa log, det betydde att han var glad och att vi kunde umgås med varandra på ett bra sätt igen. Yes! ...Eller? Tydligen var det väl bara jag som trodde det... Han tittade på mig, log mot mig, kastade iväg sin cigarett, höjde handen och slog till mig. Mina mungipor sjönk genast ned. Jag som trodde att han var glad igen! Han reste sig upp, men jag satt kvar. Han ställde sig framför mig och började skrika på mig. Minns inte riktigt vad han skrek, men förmodligen att jag var dum i huvudet eller något liknande. Jag kommer ihåg att medan han skrek så tittade jag ner i marken på mina skor. Men då röt han till igen. "Titta på mig!". Med gråten i halsen bad jag om förlåtelse. Jag visste egentligen inte ens vad det var för fel jag hade gjort. Men jag bad om ursäkt i vilket fall som helst. Jag tittade på honom, då jag fick mig ännu en smäll på käften. Då kunde jag inte längre hålla tårarna inom mig. Dom bara föll ner. Jag sa inte ett ord, jag vågade knappt andas högt för jag visste inte hur jag skulle bete mig. Då blev han arg. Han frågade mig varför jag inte svarade honom när han pratade med mig. Sen gjorde han samma sak igen -Han slog mig. Sedan gick han iväg. Jag sprang efter honom så fort jag bara kunde. Om jag sprang för sakta så kanske han skulle låsa ut mig igen, så jag skyndade mig verkligen. Som tur var så hann jag. Han betedde sig konstigt när vi var hemma också. Han sa inte ett ord till mig.
Mer än så minns jag inte. Jag har en del såna här minnen som jag minns som om det vore igår. Men vågar inte riktigt riva upp dem helt och hållet. Nu skriver jag iallafall ned några. Vet inte om det är bra eller dåligt, men det känns ändå rätt nödvändigt att komma ut med det bara. Har hållt det inom mig i flera år, och ytterligare ett år pallar jag inte.
Känns bara skönt att få det ur sig.
LYSSNA PÅ MIG
"Snälla slå mig inte. Jag mår ju inge bra."
Jag vill inte berätta något för någon. Kommer inte att göra det heller.
DU ÄR INTE DEN DU TROR ATT DU ÄR!
Jag vill inte ha något med dig att göra längre.
Du har gjort tillräckligt nu, pappa..
IT TAKES SO LONG TIME
Jag vet att sättet jag just nu beter mig på inte är det roligaste att handskas med. Inte kan det vara lätt heller för den delen. Jobbigt måste det dessutom vara. Jävligt jobbigt. Jag kan tänka mig det! Själv skulle jag bli vansinnig om någon var så uppkäftig mot mig som jag nu för tiden är mot andra. I fråga sätter precis varenda ord någon säger. Käftar alltid emot. Ber hemskt mycket om ursäkt för det. Det är egentligen inte meningen att slänga ut all min skit på er andra, det hoppas jag att ni förstår. Det borde ni förstå. Då dyker det upp en fråga "Ja men om du nu själv förstår att det är fel att vara så uppkäftig som du är, varför är du det då?" -Jippi! Äntligen en fråga som jag har iallafall lite vett i mitt svar. Som jag sa, jag menar ju inget illa med att vara så. Jag förstör både för andra och för mig själv. Speciellt mig själv, för jag blir faktiskt irriterad på mig själv vid såna tillfällen då jag bara slänger ut skit ur min mun. Det tråkiga är ju att folk kanske tar åt sig av det jag säger. Vad vet jag? Jag kan ju inte läsa andras tankar. Men jag kan tänka mig in i situationen själv. Om någon var så uppkäftig mot mig som jag är mot andra, då skulle jag förmodligen trycka upp den uppkäftige personen mot väggen och fråga vad i helvete hon eller han höll på med. Jag har jätte problem med att hantera såna personer om jag ska vara helt ärlig. Otroligt svårt. Tråkigt läge alltså, jag skulle aldrig ens klara av att titta på en sån person! Och kan ni tänka er, just nu lever jag med en sån person. För just nu beter jag mig så. Så ja, det må vara jävligt jobbigt. Men inte fan ger jag upp. För just den här delen vet jag att jag kan hitta en lösning på. Någon gång. Jag kan inte rå för hur jag beter mig. Ibland är jag som vanligt, snäll, skrattar och bara slappnar av. Sen helt plötsligt hittar djävulen in till mitt huvud, till mina tankar. Då blir jag ju som djävulen själv. Ingen behöver ens göra något, ingen behöver ens säga ett ord till mig. Jag börjar direkt käfta emot. Direkt! Jag bemöter andra på ett respektlöst sätt. Ett sätt som ingen vill bli bemött på. Men jag kan inte ändra mig. Men varenda gång den så kallade "djävulen" hittar tillbaks till mitt huvud, lovar jag att försöka få bort honom från mig. Då undrar väl folk vad det är som är så himla svårt med att bara låta bli att vara uppkäftig. Men det är svårt. För andra kanske det inte är det, men för mig är det svårt. Inte i vanliga fall, men just nu. Just i den här perioden. Vem vet, det här kanske är en början på ett lyckligare liv? Jag vet inte. En ren gissning bara. Ibland kanske det behövs lite sura miner hit & dit för att någon gång i framtiden kunna må bra. Inte vet jag, men som sagt så chansar jag bara nu. Man måste ju tro på en lösning. Man måste tro på att det ska kunna bli bra. Om man inte tror på det, vad händer då? -Jo, då går allting rätt åt helvete. Det vet jag själv. Tro mig. Jag har försökt så många gånger, men har aldrig trott på det själv. Och, vad hände? Skedde någon förändring? Blev det någon förbättring? -Nej, det blev det inte. Varken förändring eller förbättring. Det jag måste lära mig är att börja tro på mig själv. Jag måste någon gång kunna säga till någon "Ja, jag fixar det här", utan att ljuga. Just nu kan jag säga det, men jag menar det aldrig. För just nu tror jag inte riktigt på mig själv. Jag tror inte det finns hopp kvar. Men jag vill tro. För jag vill finna lyckan. Det är dels det jag säkert behöver hjälp med. -Att tro på mig själv. Just nu är jag bara en tjej på 13 år som är helt vilsen i mig själv. Vet varken vad jag vill eller vad jag tycker. Vet inte ens vem jag själv är. Vet inte vad fan jag gör här? Men det vill jag ta reda på. Frågan är bara, hur ska jag ta reda på det? Det vet jag inte. Men det kommer väl, så småningom. Usch, jag gillar inte det där ordet. "Så småningom". Fy fan. När är så småningom då? Om några timmar? Om några dagar? Om några veckor? Månader? Eller kanske om flera flera år?! Herregud, jag blir ju orolig. Hur länge ska jag behöva vänta egentligen? Knappt så att jag klarar en enda dag till känns det som. Men det är väl bara min känsla. Jag brukar ofta säga att jag snart kommer att ge upp. Men ändå ger jag inte upp. Jag fortsätter iallafall. Kämpa, kämpa, kämpa... Ända tills jag nått mitt mål. Hoppas det förblir så. Jag hoppas på en bra framtid. Med inte allt för höga förväntningar ska jag fortsätta kämpa och slita. Jag vill ha viljan. Jag vill fixa det här. Men kan jag fixa det här? Just nu tror jag inte det. Jag tror ärligt talat inte att jag fixar det här. Jag är alldeles för svag. Har alldeles för lite kraft. Energin börjar ta slut. Motorn börjar sakta stanna. Men jag vill inte att den ska stanna! Jag vill komma ända fram.
Är osäker på att jag någonsin kommer komma fram utan min pappa vid min sida. Det är tufft. Att bara höra någon nämna ordet pappa gör så jag blir spänd och helt tyst. Vill egentligen bara gråta. Men det gör jag inte. Man får inte gråta, eller hur? Inte enligt min pappa. Då blir man slagen på käften istället. Gråta, det är ingenting för riktiga människor som står med båda fötterna på jorden. Eller hur var det nu igen? Ja just det pappa, så var det. Aldrig ska jag trotsa dina regler. Aldrig...
MITT FEL
"Ingenting är ditt fel. Det är din pappa det är fel på. En vuxen människa har aldrig rätten att göra illa sitt barn, varken psykiskt eller fysiskt. Det vet du ju själv, eller hur?"
Fel, fel, fel. Så himla fel. Förstår själva sättet att tänka på. Jo hej jag vill göra dig glad nu, så jag säger bara så men jag menar inte det jag säger. Du är ju dum i huvudet och förstår ingenting, och nu försöker jag bara göra dig glad. För det är ju mitt jobb. Vill bara bli av med dig. Lilla unge, stick härifrån och gör något vettigt av ditt liv. Ja, jag vet att du tänker så. För vi alla vet att det egentligen inte är pappas fel. Det är mitt fel. Okej han har gjort illa mig både fysiskt och psykiskt, faktiskt. Tyvärr. Erkänner det nu. Men jag har ju aldrig sagt till honom att det han gör är fel, då är det väl klart att han fortsätter? Det är min uppgift att säga åt honom om han gör något som inte är rätt. Det vet vi alla, så ingen behöver längre låtsas. Ingen behöver leka längre. Jag vet ju hur det är. Om jag sitter och ritar på ett bord, då slutar ju inte jag förän någon kommer och säger till mig. Om jag inte vet att det är fel, förstås. Och förmodligen vet väl inte att vad som är rätt och fel. Och det är min uppgift att antingen tala om det för honom, eller för någon annan. Jag har aldrig berättat för en enda människa att min pappa har slagit mig. För några dagar sedan tog jag tag i den saken och berättade. Inte en jävel visste innan! För jag är så himla feg. Jag vill bara inte inse det själv. Vill inte erkänna för mig själv att han har slagit mig. Men nu gjorde jag det. Förmodligen tycker du som just nu sitter och läser det här att jag är dum i huvudet. Men det är så jag tänker. Nu kan du bara ge mig ännu en förklaring. Varför skulle det här vara pappas fel? Det är ju jag som har gjort honom till den idiot han är idag! Det är jag som aldrig sagt till, vilket har gjort att han fortsatt. Kolla på resultatet bara.. Nu sitter han utan pengar och tycker synd om sig själv. Har knappt råd att leva längre. Han har ingenstans att ta vägen. För han passar inte in någonstans. Ingen vill ha en sån idiot i närheten. Och det är tack vare mig det här.
Jag vet att jag har rätt. Ni kan inte hitta någon mer förklaring till det här. Så tänker jag! Och så är det. Det är inte ofta jag har rätt, men nu har jag det. Jag vet det. Kom med en till förklaring om det jag säger nu är fel. Kom med en gång. Vänta inte, säg det bara. Men ni lär väl inte komma fram och säga något till mig, eftersom jag har rätt. Är nästan bombsäker på det. Men vi får se, kanske är det så att jag har fel? Jag vet inte, men jag tror inte det. Kom bara med en till förklaring så lyssnar jag. Jag lovar, den här gången tänker jag lyssna. Riktigt noga dessutom. Ska verkligen ta till mig. Men jag tror inte att det finns någon mer förklaring. Det är mitt fel, inte pappas! Som 13 åring känner jag mig okunnig. Men måste ändå få komma ut med mina tankar, för att få er att ge ännu mig tydligare förklaringar. Säg mig bara en sak nu...
Vad är det som gör att det här är pappas fel?
JAG VET VAD SOM ÄR FEL
Tar mig tid att verkligen tänka efter nu. Vad är det jag vill? Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill. Förut siktade jag bara upp mot toppen, och utan att tveka visste jag att jag skulle lyckas. Men nu då? Nu vet jag inte längre. Jag har inte lyckats, och känns som att jag inte kommer att göra det heller. Vill inte ha alldeles för höga förväntningar. Vill heller inte se in i min framtid som en negativ grej. Vill ha ett mål att sträva efter. För jag vet att det kan bli lite lättare då. Men jag vet ju fortfarande inte vad det är jag vill. Vet inte var jag passar in riktigt. Det är det jag försöker lista ut. Förut var jag en säker tjej. Jag visste precis vad jag ville och vad jag tyckte. Hade mina egna åsikter om allting och var sten säker i mig själv. Karaten har hjälpt mig otroligt mycket. Den enda gången jag kan glömma mina problem och verkligen koncentrera mig på det jag gör -Det är när jag tränar karate. Det finns liksom ingenting annat. Om det sitter en stor publik och stirrar på mig spelar det iallafall ingen roll. Jag vet ju vad jag gör, och jag glömmer bort allt runt omkring mig. Jag känner mig bara så stor, men på samma gång känner jag att jag visar respekt. Jag får ur mig precis allting. Jag ger allt. Aldrig ger jag upp. Aldrig! Men i de stunderna då jag inte tränar är allting helt annorlunda. Jag är så himla osäker. Vet inte hur jag ska bete mig för att bli respekterad som alla andra blir. Jag trippar på tå för att inte förstöra för andra. Men ibland går det överstyr och allting bara sprutar ut. Då visar jag varken respekt till någon annan eller till mig själv. Men jag måste ju säga att utbrotten har minskat. Riktigt mycket faktiskt. Numera går jag lite tyst och bara ser mig omkring. Jag verkligen tittar mig runt, och försöker lista ut hur jag ska bete mig. Vill inte att folk ska se att jag är ledsen. För jag är en person som hjälper andra, ingen får hjälpa mig. Det ställer bara till det. Ibland är jag alldeles för snäll mot andra, så jag glömmer till och med bort mig själv. Jämt hjälper jag andra. Alltid. De kommer fram till mig, berättar om deras bekymmer, och utan att ens tänka så hjälper jag dom. Pang bom. Det bara smäller. Genast är deras problem lösta. Efter kanske en eller två dagar bara. Och mina problem då? Jo, dom sitter fast i evigheter. Folk frågar mig om inte jag har något jag är orolig över eller mår dåligt för. Men jag nekar. Säger att jag inte mår dåligt. "Nej jag mår bra. Nu siktar vi in oss på dig istället. Vad är ditt bekymmer?". Det är ungefär mitt svar när personer frågar mig. Men jag vill ju inte att folk ska veta om mina problem, för då finns det en risk att dom dras in i det. På något sätt. De kan bli oroliga. Och jag vill inte det. Vill helt enkelt inte dela med mig av sorg och ilska. Där går gränsen. Glädje delar jag gärna med mig av, men inget annat. Så är det bara. Jag vet vad som är fel. Men jag vill inte ha mer hjälp nu. Inte från någon. Vill inte ge er några bekymmer. Okej? Släpp det nu. Det är okej med mig. Jag klarar mig, det är lugnt. Jag skojar inte, sluta bara försöka ge mig mer hjälp nu. Lyssna på mig. Jag klarar mig!
Jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra.... Eller nej. Men jag vill må bra. Skulle verkligen kunna göra allt för att få ett slut på den här skiten nu.
Orkar inte vänta längre.
REMEMBER
Med en ica kasse i handen stod jag och väntade på att pappa skulle komma ut ur affären. Jag hjälpte alltid pappa, med allting. Jag hade full respekt för honom och gjorde verkligen allt för att få respekt tillbaka. Medan jag stod där med påsen i handen och stirrade ner i marken ropade pappa på mig. Vi skulle gå hem. Jag sprang allt vad jag hade mot honom, jag ville ju komma fram så fort som möjligt så han inte blev arg på mig. När jag var mitt framför honom ramlade jag och tappade ica kassen med mat i. Jag blev så nervös, för jag visste att han skulle bli arg på mig. Precis när jag skulle resa mig upp tog han tag i min arm och röck i den. Med en darrig röst bad jag om förlåtelse. Han höjde sig hand och jag visste precis vad han tänkte göra. Han slog till mig. Sedan gick han iväg, ganska så fort. Ica kassen låg kvar på marken bredvid mig. Jag minns att det var en gammal tant som frågade mig om jag behövde hjälp. Hon såg väl förmodligen allting. Jag tittade bara på henne, tog upp kassen och gick iväg. När jag kom hem hade pappa låst dörren. Jag knackade försiktigt på den, och som tur var så öppnade han rätt fort. Han sa ingenting till mig. Han la sig bara i soffan och somnade. Själv visste jag inte vad jag skulle göra. Så jag satte mig bara i min säng och funderade på hur jag skulle göra för att få honom glad igen. Men jag kom inte på någon lösning. Som tur var så skulle jag hem till mamma just den dagen. Så jag satt bara och väntade på att hon skulle komma och hämta mig.
Massa små minnen. Svaga bilder. Egentligen ingenting man vill minnas. Men, vad ska man göra?
DET ÄR BARA ATT TÄNKA EFTER
Jag vill leva i en värld, helt fri från vuxna människor.
Jag vet hur vuxna är. Det är människor som försöker luras. Som försöker förstöra. Som sitter och pratar allvar med mig, medan dom egentligen sitter och skrattar åt mig inombords. En sak ska ni ha klart för er, och det är att jag aldrig har lyssnat på er. Kommer heller aldrig att göra det. Tycker det är synd att ni alla säger att ni ska hjälpa mig endast för att lura mig. Jag har aldrig trott på era ord. Jag tror inte på hjälp. Alla vuxna är precis som min pappa. Snälla på utsidan, idiotiska på insidan. När ingen ser eller hör, då smäller det. Direkt. Jag vet det, och därför lyssnar jag inte på er.
Jag vill inte ha någon hjälp från er.
VARFÖR JAG
Min framtid: Det börjar med att jag går ut med IG i varenda ämne. Hela skoltiden skiter sig. Efter ett tag tröttnar jag så mycket, så jag super mig full. Struntar fullständigt i utbildning, istället sitter jag på en parkbänk och stirrar upp i himlen. Familjen har jag förlorat, för längesen. Min mamma fick nog av mig, så hon skickade iväg mig till norge där jag fick bo med min pappa. Bodde inte där så länge, för han tröttnade också på mig. Han slängde ut mig och jag åkte tillbaka till sverige igen. Här i sverige hände ingenting alls. Jag hade varken vännerna eller familjen kvar. Alla var borta. Alla avskydde mig. Jag orkade inte med smärtan, orkade inte med allt slit. Istället söp jag mig bara full varenda dag, varenda natt. Droger tog jag dessutom. Ingen kunde stoppa mig. Jag skapade mig en egen verklighet. En egen sanning. Mitt tidigare liv bestod utav lögner. En jävla massa lögner. Jag vågade inte berätta någonting, för jag var så rädd. Sagan slutar med att jag dör på överdos. Alltså, inget lycklig slut på mitt liv.
Då tänker väl folk "Ja, med den inställningen kommer inte bruden särskilt långt.". Nej men tala då om för mig, vilket inställning ska jag ha då? Man kan ju inte ha alldeles för höga förväntningar. Okej, jo hej jag ska bli miljonär och leva ett riktigt bra liv. Nej, för jag vet ju att det inte är så! Ni kan även tro att jag överdriver lite när jag skrev om min framtid. Men se er omkring, hur många är det inte som får en sån framtid? Dagligen ser jag en massa knarkare och alkoholister som söker kontakt med folk, men ingen bryr sig. Alla bara ignorerar. Så risken finns faktiskt, egentligen för alla. Och nej jag vet att jag inte kommer långt med den inställningen jag har just nu. Men säg till mig hur jag ska tänka. Det är ju det jag behöver hjälp med! Inställningen. Viljan. Modet. Mitt liv kommer ju defenitivt inte bli bättre om jag inte redan nu börjar tänka framåt. För det jag gör just nu är att älta saker som hänt för flera år sedan. Sitter på dagarna och tänker tillbaka på alla minnen. De obehagliga känslorna. Jag tänker alltid så djupt, och det är det som gör att jag får dom här helvetes självmordstankarna som jag vill ha bort nu med en gång. Andra människor tänker "Nu har vi prov tills imorgon, jag ska plugga.". Själv tänker jag bara "Vi har prov imorgon. Varför ska jag plugga? Varför pluggar man egentligen? Man dör ju inte av att strunta i ett prov. Vad fan är ett prov för något? Vad är skolan för påhitt? Vad är kunskap för något? Vad är livet för något? Äsch, jag skiter i det här jävla provet.".
Jag vill bara vara som alla andra. Normala. Vill inte ständigt skapa en massa problem och hela tiden göra min pappa förbannad på mig. Vill inte ha dom här tankarna i huvudet. Jag vill fixa skolan galant, som alla andra. Jag vill må bra. Jag vill inte ha det såhär längre. Det funkar inte. Det går inte.
Jag orkar inte!
PAPPA
Varenda slag har sårat mig. Varenda ord har sårat mig. Det är inte själva slaget jag syftar på, att det gör ont på käften när du slagit mig. Men det gör ont inuti mig. I min själ. Och det är just det ingen verkar förstå. Jag erkänner inte. Jag vill inte att folk ska veta att du slagit mig. Men det kanske börjar bli dags att få ut det, för det är inte så lätt att hålla en sån sak inom sig... Du slår mig inte längre, men det spelar ingen roll. Du har gjort det, och det finns ingen återvändo. Jag älskar dig pappa, men du är tame fan sjuk i hela huvudet.
Jag kan inte lita på någon längre. Jag vill inte berätta något längre.
Jag orkar inte med det här.
LIFE IS SO UNFAIR
Jag spårar snart ur, totalt.
Pressen är alldeles för jobbig för att jag ska klara av den.
LOOK AT ME NOW
"Jag ska göra allt för att uppfostra mina barn på rätt sätt. Dom ska inte bli kriminella, dom ska inte mobba andra, dom ska inte vara uppkäftiga, dom ska inte skapa problem och dom ska sköta skolan. Dom ska vara perfekta. Och för att bli perfekta, måste jag lära dom rätt och fel. När dom gör ett litet fel skriker jag på dem. Om dom gör ett större fel ger jag dem ingen mat. Om dom gör ett stort fel, till exempel att spilla vatten på bordet, då tar jag tag i dom, skriker på dom, ger ingen mat till dom, kastar in dom i väggen, slänger ut dom ur lägenheten och slår till dom på käften. För då lär dom ju aldrig göra om samma fel igen, eftersom dom vet vilka konsekvenser det blir av det sen. Så ska jag uppfostra mina ungar!". Jag måste säga att jag förstår precis hur du tänker, pappa. Men sättet du tänker på är helt fel. Se på mig nu.. Egentligen vill jag inte skylla ifrån mig på dig. För du har ju aldrig fel, det vet både du och jag. Du har alltid rätt, oavsett vad alla andra säger. Jag står fast vid det. Nu skriver jag inte bara det här, utan jag menar det också. Jag menar allt jag skriver nu. Den här gången tänker jag faktiskt vara ärlig. Okej, det gör ont när jag säger det här. Men nu gör jag det iallafall. Det är bland annat du som har gjort mig till den värdelösa personen jag är idag. Du har kastat otroligt mycket skit på mig, jag har tagit emot all skit och nu står jag här och vet inte var jag ska göra av med skiten. Jag har försökt göra av med skiten genom att trycka ner andra. Men tydligen funkade inte det heller. Det slutade med att jag fick gå på samtal med någon som pratade om mobbning. Det slutade inte heller så bra, för jag lyssnade aldrig på vad hon sa. Jag försökte bara slingra mig ur det genom att käfta emot och ifrågasätta varenda litet ord hon sa. Men tillslut gick det över. Jag har försökt göra mig av med skiten genom att göra saker man inte får göra. Om en lärare sa åt mig att jag inte fick rita på bordet så kunde jag ta en fet jävla penna och kluddra över hela bordet bara för att jävlas. Sa dom åt mig att inte smälla i dörrarna så smällde jag igen dom dubbelt så hårt som jag gjort tidigare. Alltså, jag gjorde verkligen fel hela tiden. Ville inte visa att jag var ledsen, så istället visade jag det genom att vara arg. När jag var liten så slogs jag också. Jag hade ett offer hela tiden, för jag visste att han gjorde motstånd och slog tillbaka. Jag gillade inte lugna och blyga personer, jag ville alltid ha lite motstånd. Och det vill jag fortfarande. Varenda jävla dag slogs jag med honom. Tog stryptag på han tills han blev röd i ansiktet, och sedan slog jag honom tills han började blöda näsblod. Samma visa om och om igen. Lärarna vågade inte riktigt lägga sig i eftersom de visste hur otroligt vilda vi båda var. Den där killen var helt upp och ner vänd, kastade bord på mig och höll på som en jävla galning, medan jag slog honom. De vuxna personerna såg väl kanske inte alltid, men ett par tre gånger gjorde dom det. Dom kontaktade inte min mamma, därför visste hon inte om det. Hon vet därmed inte om det nu heller. Inte så mycket iallafall, jag har bara berättat att jag har blivit slagen av honom en gång. Men nu ska jag inte gå vidare in på det ämnet. Nu tänker jag mer på det här viset... Hur mycket har jag förändrats sen det året jag var som värst? -Jag var nog som värst när jag var kanske 9 år gammal. Nu har åren gått, men har jag förändrats? Ja, det har jag. Lika uppkäftig är jag faktiskt inte. Jag lyder mer regler, och inte bara pappas. Även alla andras. Jag slåss inte på samma sätt längre. Visst jag kanske har tryckt upp någon mot väggen någon enstaka gång, men det är ingenting mot vad jag gjorde förut. Ja, nu är det utsidan vi snackar om. Nu vidare till insidan. Hur mådde jag då, och hur mår jag nu? Har det förändrats? -Ja, det har förändrats. Förut förstod jag inte riktigt att jag hade det dåligt hemma och att min pappa inte var riktigt frisk i huvudet. Jag trodde att alla hade det så. Jag mådde inte sådär jättebra, men kunde ändå vara glad bara jag tänkte positivt. Och nu då... Hur mår jag nu? Jo, nu mår jag sämre än sämst. Helt pist off. Känns hela tiden som att hela världen ska rasa samman, vilket den säkert kommer att göra snart. Så ja, mitt humör och min insida har förändrats en hel del. Jag har börjat förstå lite mer. Min pappa är sjuk i hela huvudet. Men på samma gång är det lite mitt fel att han är som han är. Jag har liksom aldrig sagt åt honom, då är det ju klart som fan att han inte slutar hålla på. Och om jag gör fel så är det klart att han blir arg. Jag vill inte förstå honom, men nu gör jag det. Det finns ingen som håller med mig. Inte en jävel. Men jag känner ändå såhär.
Min pappa är vuxen, och han har alltid rätt.
Och sen måste jag berätta en till sak. Jag bara måste få ur mig det. Jag har hela tiden sagt att min pappa inte har slagit mig. Jag vill inte göra det till en big deal, men nu är det ju så att han har slagit mig. Mamma vet tydligen inte om det. Ingen vet om det. Han har inte gjort världens misshandel på mig och slagit in hela jävla näsan på mig. Men slagit mig har han gjort. Inte med knytnäve, utan bara en vanlig käftsmäll. Inte bara en gång, han har gjort det ett antal gånger. Somsagt så vill jag inte göra det till en stor grej. Det var längesen och jag kommer knappt ihåg. Bara lite svaga bilder. Men det är inget jag tänker på just nu. Hur som helst, nu har jag iallafall sagt det jag hela tiden velat säga. Egentligen vill jag inte få ur mig det här. Inte ens på papper. Inte ens till mig själv så ingen annan ser. Har försökt trängt in det bara. Inte förän nu har jag vågat riva upp dessa minnen. Jag tycker inte om att skriva det här. Det gör bara så fruktansvärt ont att hela tiden veta att det jag skriver är sant. Skulle vilja att jag ljög just nu, men tyvärr. Det gör jag inte. Som jag sa, inte världens misshandel. Bara lite slag på käften... Vet inte om det räknas som misshandel eller inte faktiskt. Hur som helst, nu kom sanningen fram.
JAG GER UPP
Gör vad ni vill. Säg vad ni vill. Men nu är det såhär, jag orkar inte längre.
Jag ger upp. Jag skojar inte nu, jag gör verkligen inte det. Jag ger upp!
Hoppas det finns någon som är nöjd nu...
FUCKING SHIT
Ska jag vara helt ärlig? Ja, det ska jag.
Sanningen är den att jag vet inte om jag kommer klara av det här så länge till.
JAG HAR TAGIT ETT BESLUT
Okej, nu gör jag såhär. Jag tänker inte prata med min pappa. Jag mår inte alls bra av det här, men vad har jag för alternativ? Fan vad svårt det här är. Fan vad jobbigt det är. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle hamna i ett läge där det handlade om allt eller inget. Men tydligen gjorde jag det. Jag är så osäker. Det enda jag går och tänker på under dagarna är "Ska jag ringa pappa eller inte?!". Den tanken har jag i huvudet 24 timmar om dygnet. Men nu har jag tagit mitt beslut. Jag ringer honom inte. Jag struntar i vad min bror säger. Om han vill så får han slå mig, jag tänker iallafall inte ta första steget och ringa pappa. Mamma kan få tjata i evigheter. Jag kommer inte att ringa, oavsett vad ni säger. För nu har jag insett en sak som jag inte riktigt har förstått tidigare.. Jag har aldrig någonsin gjort ett enda fel i min pappas närhet. Jag har aldrig varit otrevlig mot han. Jag har alltid ringt honom. Jag har alltid gjort det han bett mig att göra. Och nu är det här första gången jag trotsar hans regler. Och det jag kan säga är att det inte är lätt. Jag har ångest över det här hela tiden. En obehaglig känsla snurrar runt i min kropp. Jag skakar för jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag har kunnat välja på två olika vägar. Jag har alltid varit osäker, och det är jag fortfarande. Men nu har jag tagit mitt beslut, och nu vet jag vilken väg jag ska gå. Nu är det bara att hoppas på att den väg jag väljer är rätt. Hoppas att den väg jag väljer är vägen till lycka...
ORKAR INTE
Ursäkta, men vad fan är det du inte förstår? Jag börjar bli så jävla trött på dig och ditt jävla tjat om allt jävla ting. Du sätter en sån otrolig jävla press på mig så det går inte ens att beskriva med ord. Känner mig fan intryckt i ett litet jävla hörn. Du påstår alltså att jag inte anstränger mig? Du tycker att jag måste börja skärpa mig? Jävla kärring, det märks verkligen att du inte förstår vad det här är för något. Du förstår inte ett jävla skit. Du ligger på samma nivå som pappa nu. Ingen av er förstår. Mother fucker, jag orkar inte det här längre. Det går inte en enda jävla dag utan att du ska hålla på med ditt fucking tjat om allting. "Sköt skolan. Du måste börja anstränga dig. Du måste visa lite respekt. Var lite snäll. Var inte uppkäftig. Gör si, gör så...". Jävla kärring jävel jag är inte efterbliven om det är det du tror. Jag fattar! Ibland har jag bara lust att rymma hemifrån eller hamna hos en fosterfamilj eller vad fan som helst. Allvarligt jag får fan ryckningar av det här. Vill bara sparka sönder hela jävla jordklotet.
Ännu en gång har jag kommit ner till den nivån då jag bara är fucking arg. Jävla helvete!
TRYING SO HARD
Jag vill inte vänta. Jag vill inte att tiden ska gå så jävla sakta som den gör. Önskar bara att jag kunde vrida fram klockan, och stanna när det gått flera flera år. När min pappa är död. Det är klart jag skulle bli ledsen och helt jävla förstörd om min pappa bara dog nu. Det är inte så jag menar. Vet inte om jag förklarar så bra nu, men värt ett försök är det väl. Innan jag börjar så måste jag säga det här, tro inte att jag skulle bli glad om min pappa dog! För så är det inte. Men i vissa stunder så önskar jag faktiskt bara att han försvann. Långt bort. Min morfar skulle inte ha försvunnit. För han var värd så mycket mer. Han var värd ett liv. Dock var han inte värt ett liv som han hade, för det var väl inte det bästa. Han var omringad av en massa kärringar som tog hand om honom och trodde att dom var något stort. Hur som helst, nu orkar jag inte gå vidare in på det ämnet. Men varför kunde det inte ha varit min pappa som försvann? Vi alla människor är värda ett liv, självklart. Det kan jag inte säga emot faktiskt. Däremot tycker jag att människor på denna sketna jord ska börja tänka till lite. Föräldrar som är så elaka så dom inte ens kan hantera sin ilska på rätt sätt, är de verkligen värda ett liv och respekteras som kungar? Nu vet jag inte vad andra har för åsikter om mina skit texter jag skriver nu, men det struntar jag fullständigt i. Det är såhär jag tycker och tänker, sen vad andra tycker om det är inte mitt problem. Nu säger jag det jag tänker och struntar i om jag inte vårdar mitt språk, jag struntar i hur fel det är av mig att tänka såhär. För en gångs skull tänker jag varlig ärlig upp till 100% och bara skriva det som kommer upp i huvudet. Såhär är det i mina tankar, det här tänker jag på just nu. Jag tycker inte att personer som behandlar andra som skit ska behandlas som kungar. Till exempel min pappa då.. Han har alltid behandlat andra personer som om dom vore värdelösa. Han har kränkt, har har tryckt ner folk totalt, han har misshandlat andra både fysiskt och psykiskt. Ja, det är inte bara hans idiotiska åsikter om allting, det kallas ren jävla misshandel. Och det vet jag. Han har inte ens någon rätt att be någon hålla käften. Folk kanske inte fattar det, men det sätter faktiskt djupa sår i en. Det enda en förälder behöver göra för att sänka ner ens barn totalt är att be den hålla käften. Mer än så behöver man inte göra. Tro mig, det gör ont att få höra sånt. Jag kan höra sånt från andra i min ålder, men fan inte från mina föräldrar. Där går verkligen gränsen till smärta. Och nu är det så att min pappa har både sagt och gjort mer än att bett mig hålla käften. Men just nu är det inget jag orkar tänka på faktiskt. Skitsamma.. Det jag vill komma fram till med det här är att jag inte tycker att de som håller på som idioter ska respekteras fullt ut. På något sätt borde dom väl ändå straffas? Om jag tar överdos på heroin, då skulle jag straffas som bara fan. Men om jag är elak mot någon annan, trycker ner på något sätt, då får jag minsann inget jävla straff. Folk bryr sig alltså mer om jag förstör för mig själv genom att ta droger än om jag förstör någon annans liv. Om jag tar droger, då är det synd om mig. Det håller jag med om. Det är riktigt synd om mig då måste jag säga. Men på ett sätt får jag ändå skylla mig själv lite. Men däremot om jag kränker någon annan, då är det inte synd om mig. Det är synd om offret som jag kränker då. Men det verkar inte riktigt människor nu för tiden förstå. Inte vad jag ser iallafall. Hela tiden, varenda jävla dag ser jag någon som blir ned tryckt av någon idiot. Men är det någon annan som ser? Är det någon annan som hör? Till sist, är det någon annan som bryr sig? Vill dom kanske inte se eller höra? När jag säger att jag ser personer som blir kränkta menar jag inte att dom får spö och blir mobbade till döds. Utan det räcker med att någon säger att man är efterbliven eller liknande. Eller att någon går förbi en och pekar finger. Det låter ju inte så farligt, men jag ser ju för fan att de tar åt sig som bara den. Jag är varken blind eller döv, så jag både ser och hör. Oftast blandar jag mig i också. För det är så jäkla svårt att låta bli att ta tag i jäveln som beter sig som djävulen själv. Men är det någon annan som ser? Nej, för det är ingen annan som bryr sig. Inte ett dugg. Jag vet ju hur det är själv. Jag har själv mobbat andra. Och då var jag så idiotisk så jag förstod inte ens vad mobbning innebar. Jag fattade ingenting. Jag tänkte bara "Men herregud hur jävla känsliga är dom egentligen?". Men nu har jag insett att folk är väldigt känsliga. Bara för att jag inte tar åt mig speciellt mycket när folk säger saker till mig så betyder inte det att andra inte tar åt sig. För jag är så jävla van vid att bli kallad saker och trampas ner som om jag vore en dörrmatta. För det är så jag har växt upp. Ska jag vara ärlig så lärde jag mig inte att min pappa gjorde fel förän kanske ett halv år sen. Jag fattade inte. Jag trodde han gjorde rätt, jag trodde alla gjorde så. Men tydligen inte. Tydligen är det hur fel som helst. Men det är inget jag riktigt förstår nu heller. Eller jag förstår, men ändå inte fullt ut. Fortfarande har jag kvar lite tankar "Ja, men han vill ju bara uppfostra mig rätt och lära mig hyffs. Därför gjorde han allt det där, för att visa att man straffas när man gör fel. Och då lär han mig att jag inte ska göra fel. För jag vet att om jag gör fel nu så får jag stryk.". Ja, den tanken har jag ännu kvar i mitt huvud. Vill få bort den, försöker. Men nej, känns ändå som att min pappa på något sätt gör rätt. Att misshandla sina ungar är aldrig rätt, det vet jag väl. Men han ville bara uppfostra oss.
Ibland skulle jag bara vilja stå på ett berg och bara skrika ut. Berätta för alla hur jävla många smällar jag fått ta. Så folk får någon förståelse för mig. För just nu, verkar det inte vara speciellt många som fattar att mitt liv inte är det lättaste.
KOMMER ALDRIG FRAM
Mer än såhär tycker jag faktiskt att du borde ge. Du säger att du bryr dig, men varför kan du inte bevisa det då? Jag tror inte alls på dina ord längre. Jag börjar bli så jävla trött på att jämt behöva trippa på mina tår och vara rädd för att du ska bli arg på mig. Jag börjar bli så jävla trött på att jag jämt får ta all skit. Börjar bli så jävla trött på att du påstår att allt alltid är mitt fel. Är det verkligen så? Är allt alltid mitt fel? Det verkar som det. Så som du beter dig pappa, det är inte okej. Det är inte normalt. Du är inte normal!
Det här spelar ingen roll längre. Ni behöver inte hjälpa mig, för det här funkar iallafall inte. Jag kommer ingenstans med att försöka längre. Ärren kommer aldrig gå bort. Inget kan läka mina sår. Nu börjar jag diskutera med mig själv igen. Varför fortsätter jag ens leva i den här skiten? -Det vet jag inte. Bra fråga, men inget bra svar. Jag kan inte längre sätta ord på saker och ting. Jag kan inte längre må sådär bra som jag gjorde en gång i tiden. Den gången jag mådde bra, det var på den tiden jag inte förstod någonting. Det var på den tiden jag trodde att alla ungar hade lika idiotiska pappor som jag. Åren gick, och nu har jag insett en sak. Jag har insett att det här inte alls är normalt. Alla har det inte lika illa som jag. Det är väl tur det, synd vore väl om alla hade lika pissigt liv som jag. Jävligt synd vore det. Så det är ju tur det iallafall. Om man ska tänka positivt vill säga. Om man ska tänka negativt, vilket jag kommer att göra nu, så tänker jag såhär: Varför är det just jag som har det såhär? -Och ja, där har vi ännu en fråga som jag inte har något bra svar på. Det är inte mycket här i världen jag har bra svar på måste jag ju säga. Det är inte mycket klokt jag skriver. Just the same shit, over and over again.
Just nu vill jag bara somna och aldrig mer vakna upp. Det skulle vara jävligt skönt faktiskt. Eller att somna och vakna upp i sin dröm. Få träffa någon som man har där uppe i himlen som man saknar...
GRATTIS
Du har fått så många chanser. Du har så mycket makt alltså, ord räcker inte ens till. Går inte att förklara. Men du är liksom som en gud. Eller ska man kanske säga Hitler? Ja hej, min farsa är Hitler. Vet inte vad jag ska säga för att få en bra beskrivning på det. Men det är du som styr mitt liv. Det är du som tar över. Det är du som får mig att bete mig konstigt vid vissa tillfällen. Det är du som bestämmer över mig. Ingen annan, bara du. Ingen får vara elak mot mig, bara du. Du är herren på täppan. Jag vill göra något åt saken, men jag kan inte. Nu är det garanterat försent. Jag har vant mig vid känslorna. Sårad, besviken och helt världelös.
Pappa, du vann. Nu är det försent att ångra sig. Du har gjort det nu. Du har trampat ner mig, totalt. Spelar ingen roll vad du säger nu, för jag har tappat förtroendet för dig, helt och hållet. Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga längre. Jag har tappat alla ord. Det jag kan säga nu är att jag är riktigt besviken på dig. Hoppas att du en vacker dag kan bli frisk och normal. För just nu lever du precis som en psykopat. Hoppas du är jävligt nöjd nu. Jag vill bara hjälpa dig. Jag har alltid gjort allt för dig. Vad du än har bett om, så har jag gjort det. Jag har visat sån otrolig kärlek och respekt till dig. Men har jag fått någon kärlek och respekt tillbaka? Nej, det har jag inte. Det är riktigt synd. Det är sorgligt. Det är tragiskt, rent ut sagt. Jag förstår inte hur världen kan vara så jävla orättvis som den är.
Pappa. Grattis på fars dag...
FÖRSÖKER BÖRJA OM
När känslorna tar över, då är det inte lätt. I vissa stunder kan jag vara helt off, bara sitta och stirra in i en vägg utan att svara på frågor. Då kan jag inte tänka överhuvudtaget. I vissa stunder tänker jag alldeles för mycket. Jag diskuterar med mig själv och hamnar i så djupa tankar så jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen längre. Antingen kan jag bli riktigt frustrerad då och vill bara rycka av mig mitt hår. Eller så blir jag helt gråtfärdig och hamnar i en otrolig svacka. Tankarna om att ta livet av sig bara växer. Samtidigt som jag sitter och funderar över vad i helvete jag lever för, så försöker jag även få fram det som är bra i mitt liv. Det som är bra med min mamma är att hon åtminstonde försöker förstå. Hon lyckas inte så bra måste jag säga, men hon försöker iallafall och det vet jag. Min bror är ingen person som pratar om känslor osv. Istället försöker han göra mig glad hela tiden. Inte bara sitta och prata liksom, utan gå ut och röja runt. Bara slappna av och ha roligt. Det är så han visar att han bryr sig. Och det är såklart hur jäkla bra som helst att man inte alltid bara sitter och pratar, utan att man även har någon som man kan ha riktigt roligt med. Sen de övriga personerna runt omkring mig. Min släkt, förstås. Och mina vänner. Jag är otroligt tacksam över att jag inte går runt för mig själv, utan att folk verkligen visar att dom bryr sig.
Nu försöker jag få fram både de bra och de mindre bra sakerna i mitt liv. Nu har jag redan rabblat upp lite positiva saker. Nu vidare till smärtan. Ja, jag har ju en pappa. Vad kan man säga om han egentligen? Ska jag vara helt ärlig så känner inte jag min pappa. Jag har inte en aning om vem gubbfan är. Han har skapat så otroligt många problem, och hela tiden försöker han slingra sig ur dom. Han försöker fly från problemen. Skulderna växer som bara den, och vad gör han? Jo, han struntar fullständigt i det. Istället ber han sina två enda barn att ge att pengar att leva på. Eller nu gör han inte det längre, men förut gjorde han det.
-"Du, får jag låna 300 kronor av dig? Du får tillbaks dom en vecka, lovar."
-"Ja visst får du det.".
Efter en vecka, fortfarande inte fått några pengar tillbaka. Två veckor gick.. Tre veckor.. Fyra.. Fem.. Ett år... Och så var det glömt. Vet inte riktigt hur mycket pengar han är skyldig mig egentligen. Men det har jag släppt nu. Det är inte pengarna som är viktiga för mig. Jag skiter i om jag får tillbaks något eller inte. Ingenting jag bryr mig om. Han kan lika gärna ta alla sina jävla pengar och bränna upp. Det jag bryr mig om är att han lovar så jävla mycket, sen håller han aldrig det han lovar. Han har lovat mig en hel del saker, men han har aldrig hållt något. Han ljuger för mig, precis hela tiden. Hela hans liv består av en himla massa lögner. Därför har jag också så fruktansvärt svårt att tro på honom när han säger att han älskar mig. Min pappa har alltid varit konstig. Annorlunda. Udda. När jag var liten hade jag missvis med kompisar, och när jag var med dom och fick träffa deras föräldrar verkade det så himla annorlunda mot hur jag hade det hemma. Deras pappor var så snälla, samtidigt som dom kunde sätta gränser på vad man fick göra och inte. Själv tog jag aldrig hem några kompisar. Till mamma tog jag hem, men inte till pappa. Jag visste ju liksom inte vad min pappa skulle få för sig att göra? Hur skulle han bete sig? Det var så svårt att lista ut. Jag kommer ihåg att vissa av mina kompisar ibland frågade varför vi aldrig kunde vara hemma hos min pappa, men jag hittade jämt på en massa bortförklaringar. Som barn visste jag inte vad jag skulle göra. Och det vet jag för den delen inte nu heller faktiskt. Det är svårt. Riktigt svårt. Det har alltid varit tungt att bära på all börda inom mig. Under alla dessa år har jag lärt mig att just mitt liv inte fungerar okej om jag inte släpper ut allt jag har inom mig. På rätt sätt då förstås. När jag var liten kastade min pappa ut mig ur lägenheten när han blev arg. Han struntade dessutom i att ge mig mat. Han skrek på mig som en galning. Och så kommer jag ihåg att han kunde ta tag i min arm och rycka i den och hota med att slå mig eller i värsta fall döda mig. Samma sak gjorde han mot min bror. Men min pappa har alltid haft något mer emot mig, jag har liksom alltid varit den som han hatar mest eller hur man nu ska förklara det. Men ytterligare några år tillbaka så slog min pappa min bror. Men det är ingenting jag vill minnas, så det är nästan borta. Inte helt, har fortfarande lite tankar om det, men inte så grova. När jag och min bror var små var vi båda otroligt våldsamma. Vi slogs med varandra. Men samtidigt skyddade min bror mig. Ingen fick slå mig, bara han. Samma sak gällde med mig, ingen fick slå min bror, bara jag. Vi var verkligen vilda. Han kom och slog mig och jag kastade knivar på honom. Men fortfarande hade vi stunder då vi visade kärlek till varandra. Jag har alltid älskat min bror, och jag kommer alltid att göra det. Varken mamma eller pappa är nummer 1 för mig. Nummer 1 är min bror, oavsett vad. Självklart är mina föräldrar viktiga för mig, otroligt viktiga. Men om jag fick välja så skulle min bror vara den absolut sista personen jag ville förlora. Så är det bara. När min pappa var elak mot mig och min bror så försökte han alltid göra mig glad. Vi satt och pratade om hur cp i huvudet vår pappa var, men samtidigt skämtade vi om det. Jag har alltid känt mig trygg i min brors närhet.
Sen kommer vi fram till ytterligare ett problem.. Att jag inte kan prata. Särskilt inte med vuxna. Egentligen är jag en person som uttrycker mig väldigt bra. När jag pratar så pratar jag inte bara med munnen, utan med hela kroppen. Jag visar och förklarar. Jag beskriver. Men när jag sätter mig själv i en obehaglig sits, då sitter jag bara och spänner mig och använder inte ens munnen när jag snackar. Då är jag bara helt tyst. Mumlar kanske lite då & då, bara för att bekräfta att jag "lyssnar". Fast i själva verket lyssnar jag ju inte, men jag säger att jag gör det iallafall. När framförallt vuxna personer frågar mig något så svarar jag aldrig ärligt. För jag kan inte. Jag tänker bara "Vad vill gubben eller kärringen ha för svar nu då?". Och jag tror att det där kommer ifrån pappa. Eller jag vet att det gör det! Om han inte fick det svar han ville ha så smällde han till direkt. Slängde ut mig, skrek på mig, gav mig ingen mat och hotade mig. Samma sketna visa, varenda jävla gång. Men inte vågade jag säga ifrån, jag var ju för fan ett litet barn. Han var ju så mycket större och starkare än mig. Om jag sa ifrån skulle han gå på mig ännu mer och säkerligen slå mig. Och fortfarande törs jag inte säga ifrån min pappa. Det går bara inte. Omöjligt rent ut sagt!
Ännu en gång kommer jag tillbaks till den här diskussionen om min pappa. Det är han det handlar om mest. När jag mår såhär ur uselt så blir min låtsas pappa ett störande moment. Jag HATAR när han säger åt mig vad jag ska göra och inte göra. Jag HATAR när han ens tittar på min mamma. Jag tycker om honom, visst. Men ibland kan jag bli så fruktansvärt irriterad på honom så jag vill bara spöa ner honom. Han är inte min pappa. Min pappa är min pappa, inte någon annan. Ibland kan jag också bli såhär jäkla frustrerad på min mamma. Hon tror så jävla mycket. Hon tror att hon vet allt, men hon vet inte ett jävla skit av det här. Det kanske låter på henne som att hon fattar och blablabla, men det gör hon verkligen inte. Jag orkar inte förklara på vilket sätt hon inte förstår, för då blir jag bara arg. Men hur som helst så fattar hon inte ett skit. Folk får tro vad dom vill om mig. Om ni nu tror att jag är en liten snorunge som inte gör ett skit utan bara begär att alla andra ska göra jobbet åt mig, så får ni väl tro det då. Men så är det inte. Jag begär inte att någonska göra någonting åt mig. Om ni vill så kan ni lika gärna ignorera mig totalt och sköta annat istället. Ni behöver inte hjälpa mig. Det är lugnt för min del.
Nu har jag försökt skriva alltihop rakt av från början. Egentligen skulle jag kunna skriva miljontals med böcker, men det är något som jag varken har ork eller lust med. Alla mina känslor kommer inte upp här. För jag har så många känslor. Det här är bara en fjärdedel av allting. Men bättre lite än ingenting alls. Pappa är fortfarande det största problemet. Jag har ingen lust att ringa honom. Egentligen vill jag ta en lång paus, strunta i att prata med han ett ganska bra tag. Men det går inte det heller, såklart. Nu får jag prata med han och vara snäll mot honom, som vanligt. Ibland är jag alldeles för snäll. Visar alldeles för mycket respekt. Men det är mitt liv det. Inget att göra åt saken direkt. Jag försöker jobba med det här nu. Stubinen är kort, men jag ska försöka göra den längre. Sen får vi se hur det går. Man ska aldrig ha för höga förväntningar.
Det gäller att tänka. När man har tänkt färdigt gäller det att ha viljan. När man verkligen vet vad man vill gäller det att ladda. Sedan vara beredd på att satsa. Satsa allt. Veta vad man gör. Sen är det bara att köra. Men det är inte så "bara" det inte. Det är tufft. Men för det ska man inte ge upp. Man ska aldrig ge upp!
Aldrig någonsin...
Nu försöker jag få fram både de bra och de mindre bra sakerna i mitt liv. Nu har jag redan rabblat upp lite positiva saker. Nu vidare till smärtan. Ja, jag har ju en pappa. Vad kan man säga om han egentligen? Ska jag vara helt ärlig så känner inte jag min pappa. Jag har inte en aning om vem gubbfan är. Han har skapat så otroligt många problem, och hela tiden försöker han slingra sig ur dom. Han försöker fly från problemen. Skulderna växer som bara den, och vad gör han? Jo, han struntar fullständigt i det. Istället ber han sina två enda barn att ge att pengar att leva på. Eller nu gör han inte det längre, men förut gjorde han det.
-"Du, får jag låna 300 kronor av dig? Du får tillbaks dom en vecka, lovar."
-"Ja visst får du det.".
Efter en vecka, fortfarande inte fått några pengar tillbaka. Två veckor gick.. Tre veckor.. Fyra.. Fem.. Ett år... Och så var det glömt. Vet inte riktigt hur mycket pengar han är skyldig mig egentligen. Men det har jag släppt nu. Det är inte pengarna som är viktiga för mig. Jag skiter i om jag får tillbaks något eller inte. Ingenting jag bryr mig om. Han kan lika gärna ta alla sina jävla pengar och bränna upp. Det jag bryr mig om är att han lovar så jävla mycket, sen håller han aldrig det han lovar. Han har lovat mig en hel del saker, men han har aldrig hållt något. Han ljuger för mig, precis hela tiden. Hela hans liv består av en himla massa lögner. Därför har jag också så fruktansvärt svårt att tro på honom när han säger att han älskar mig. Min pappa har alltid varit konstig. Annorlunda. Udda. När jag var liten hade jag missvis med kompisar, och när jag var med dom och fick träffa deras föräldrar verkade det så himla annorlunda mot hur jag hade det hemma. Deras pappor var så snälla, samtidigt som dom kunde sätta gränser på vad man fick göra och inte. Själv tog jag aldrig hem några kompisar. Till mamma tog jag hem, men inte till pappa. Jag visste ju liksom inte vad min pappa skulle få för sig att göra? Hur skulle han bete sig? Det var så svårt att lista ut. Jag kommer ihåg att vissa av mina kompisar ibland frågade varför vi aldrig kunde vara hemma hos min pappa, men jag hittade jämt på en massa bortförklaringar. Som barn visste jag inte vad jag skulle göra. Och det vet jag för den delen inte nu heller faktiskt. Det är svårt. Riktigt svårt. Det har alltid varit tungt att bära på all börda inom mig. Under alla dessa år har jag lärt mig att just mitt liv inte fungerar okej om jag inte släpper ut allt jag har inom mig. På rätt sätt då förstås. När jag var liten kastade min pappa ut mig ur lägenheten när han blev arg. Han struntade dessutom i att ge mig mat. Han skrek på mig som en galning. Och så kommer jag ihåg att han kunde ta tag i min arm och rycka i den och hota med att slå mig eller i värsta fall döda mig. Samma sak gjorde han mot min bror. Men min pappa har alltid haft något mer emot mig, jag har liksom alltid varit den som han hatar mest eller hur man nu ska förklara det. Men ytterligare några år tillbaka så slog min pappa min bror. Men det är ingenting jag vill minnas, så det är nästan borta. Inte helt, har fortfarande lite tankar om det, men inte så grova. När jag och min bror var små var vi båda otroligt våldsamma. Vi slogs med varandra. Men samtidigt skyddade min bror mig. Ingen fick slå mig, bara han. Samma sak gällde med mig, ingen fick slå min bror, bara jag. Vi var verkligen vilda. Han kom och slog mig och jag kastade knivar på honom. Men fortfarande hade vi stunder då vi visade kärlek till varandra. Jag har alltid älskat min bror, och jag kommer alltid att göra det. Varken mamma eller pappa är nummer 1 för mig. Nummer 1 är min bror, oavsett vad. Självklart är mina föräldrar viktiga för mig, otroligt viktiga. Men om jag fick välja så skulle min bror vara den absolut sista personen jag ville förlora. Så är det bara. När min pappa var elak mot mig och min bror så försökte han alltid göra mig glad. Vi satt och pratade om hur cp i huvudet vår pappa var, men samtidigt skämtade vi om det. Jag har alltid känt mig trygg i min brors närhet.
Sen kommer vi fram till ytterligare ett problem.. Att jag inte kan prata. Särskilt inte med vuxna. Egentligen är jag en person som uttrycker mig väldigt bra. När jag pratar så pratar jag inte bara med munnen, utan med hela kroppen. Jag visar och förklarar. Jag beskriver. Men när jag sätter mig själv i en obehaglig sits, då sitter jag bara och spänner mig och använder inte ens munnen när jag snackar. Då är jag bara helt tyst. Mumlar kanske lite då & då, bara för att bekräfta att jag "lyssnar". Fast i själva verket lyssnar jag ju inte, men jag säger att jag gör det iallafall. När framförallt vuxna personer frågar mig något så svarar jag aldrig ärligt. För jag kan inte. Jag tänker bara "Vad vill gubben eller kärringen ha för svar nu då?". Och jag tror att det där kommer ifrån pappa. Eller jag vet att det gör det! Om han inte fick det svar han ville ha så smällde han till direkt. Slängde ut mig, skrek på mig, gav mig ingen mat och hotade mig. Samma sketna visa, varenda jävla gång. Men inte vågade jag säga ifrån, jag var ju för fan ett litet barn. Han var ju så mycket större och starkare än mig. Om jag sa ifrån skulle han gå på mig ännu mer och säkerligen slå mig. Och fortfarande törs jag inte säga ifrån min pappa. Det går bara inte. Omöjligt rent ut sagt!
Ännu en gång kommer jag tillbaks till den här diskussionen om min pappa. Det är han det handlar om mest. När jag mår såhär ur uselt så blir min låtsas pappa ett störande moment. Jag HATAR när han säger åt mig vad jag ska göra och inte göra. Jag HATAR när han ens tittar på min mamma. Jag tycker om honom, visst. Men ibland kan jag bli så fruktansvärt irriterad på honom så jag vill bara spöa ner honom. Han är inte min pappa. Min pappa är min pappa, inte någon annan. Ibland kan jag också bli såhär jäkla frustrerad på min mamma. Hon tror så jävla mycket. Hon tror att hon vet allt, men hon vet inte ett jävla skit av det här. Det kanske låter på henne som att hon fattar och blablabla, men det gör hon verkligen inte. Jag orkar inte förklara på vilket sätt hon inte förstår, för då blir jag bara arg. Men hur som helst så fattar hon inte ett skit. Folk får tro vad dom vill om mig. Om ni nu tror att jag är en liten snorunge som inte gör ett skit utan bara begär att alla andra ska göra jobbet åt mig, så får ni väl tro det då. Men så är det inte. Jag begär inte att någonska göra någonting åt mig. Om ni vill så kan ni lika gärna ignorera mig totalt och sköta annat istället. Ni behöver inte hjälpa mig. Det är lugnt för min del.
Nu har jag försökt skriva alltihop rakt av från början. Egentligen skulle jag kunna skriva miljontals med böcker, men det är något som jag varken har ork eller lust med. Alla mina känslor kommer inte upp här. För jag har så många känslor. Det här är bara en fjärdedel av allting. Men bättre lite än ingenting alls. Pappa är fortfarande det största problemet. Jag har ingen lust att ringa honom. Egentligen vill jag ta en lång paus, strunta i att prata med han ett ganska bra tag. Men det går inte det heller, såklart. Nu får jag prata med han och vara snäll mot honom, som vanligt. Ibland är jag alldeles för snäll. Visar alldeles för mycket respekt. Men det är mitt liv det. Inget att göra åt saken direkt. Jag försöker jobba med det här nu. Stubinen är kort, men jag ska försöka göra den längre. Sen får vi se hur det går. Man ska aldrig ha för höga förväntningar.
Det gäller att tänka. När man har tänkt färdigt gäller det att ha viljan. När man verkligen vet vad man vill gäller det att ladda. Sedan vara beredd på att satsa. Satsa allt. Veta vad man gör. Sen är det bara att köra. Men det är inte så "bara" det inte. Det är tufft. Men för det ska man inte ge upp. Man ska aldrig ge upp!
Aldrig någonsin...
