FAN FÖR DET HÄR!
Jag vågade inte inse, att något som gnager en del i mig, är min bror och hans alkoholproblem.
ALLT ÄR FÖRSTÖRT
Orden faller inte på plats, och jag kan inte tänka klart. Just nu känns det som att hela världen har rasat samman. Får inte ut några ord, varken genom käften eller skriftligt. Jag vill inte erkänna för mig själv, att det är som det är nu. Tänker inte ens skriva vad problemet är. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det här.
Jag vill glömma det förflutna, men jag har så fruktansvärt svårt för att bara gå vidare. Först och främst vill jag berätta precis allt, hur jag tycker och tänker, hur jag känner, och exakt i detalj vad det är som är problemet. Vad har min pappa gjort, för att få mig att må såhär pissigt? Jag känner mig inte redo att svara på den frågan. Orkar inte diskutera, orkar inte svara på frågor. Jag vill inte låta er andra lida genom att lyssna på mina problem och min hemska uppväxt. Därmed vet jag inte hur eller vart jag ska börja. Jag är helt trasig, helt tom, helt svag och helt utmattad.
ALLT FÖR DIG.
Vet inte vad jag vill längre. Jag tror i vilket fall som helst att det är onödigt, att ens försöka få mig att bli glad. Jag blir inte glad, för än min pappa bilr normal. Och det kommer han aldrig att bli. Jag vill bara att han ska må bra och vara glad. Om han mår bra av att förstöra för mig, så får han göra det, hur mycket han vill. Om han blir glad av att slå mig eller göra mig illa på andra sätt, så får han göra det, flera gånger om. Han kan skjuta mig om han så vill det. Jag står fast vid det jag sagt.. Och jag har sagt, att jag gör allt för min älskade pappa.
BESVIKEN, SOM VANLIGT.
I'm done with you.
SJÄLAR DÖR ALDRIG
Jag vet varken var du är, eller hur du har det. Men jag hoppas, jag tror och jag vill att du är på den bästa platsen man någonsin skulle kunna tänka sig. Du var värd så mycket mer än att ligga förlamad i en säng och lyssna på jobbiga sköterskor som tog hand om dig. Jag skulle vilja spola tillbaka tiden, ge dig allt jag bara har, visa hur mycket du betyder för mig och åtminstone få säga hejdå. Jag minns hur du log, jag minns hur du skrattade. En av de sista meningarna jag fick höra från dig var "Vad är det för mening med att leva såhär? Det enda jag gör är att ligga still i en säng och stirra in i väggen, dagarna ut". Trots det jobbiga så fortsatte du kämpa, dag för dag, du bara fortsatte. Du var så stark.
Men var är du nu? Vad gör du nu? Hur mår du nu? Kom tillbaka, jag saknar ju dig.
DU DIN LILLA...
Att du ens fick mage till att säga något sådant är så idiotiskt det bara kan bli. Att på det där viset sitta och trycka bakom en data skärm och skriva massa skit, och sedan i verkligheten stå tårögd och skaka som en liten idiot är enligt mig helt oförståligt. Du fick vad du förtjänade, helt enkelt. Jag ångrar det, med tanke på konsekvenserna. Om man bortser från konsekvenserna så ångrar jag det inte ett dugg. Som man bäddar får man tame fan ligga! Du sa att du inte var rädd för mig och du sa att du inte brydde dig. Fine, då gjorde det väl inget att jag tröck upp dig mot väggen och klappade till dig en gång, eller hur? Börjar bara bli galet trött på dagens skitsnack som irrar runt omkring oss alla. Jag hatar dig något otroligt! Cp.
EN SISTA CHANS
Den dagen du sårar mig igen, kommer jag sluta leva livet. Jag kommer sluta le, jag kommer sluta skratta, jag kommer sluta prata och jag kommer sluta må bra. För just nu, mår jag bra. Men nu litar jag på dig, jag gör verkligen det. Jag tror inte du kommer såra mig. Du är ju min pappa, eller hur? Du kommer inte såra mig. Aldrig. Jag litar på dig upp till 100%. Här pappa, här får du din sista chans.
JAG HAR TRÖTTNAT.
Även jag börjar bli less på det här, vilken jag tycker du borde förstå. Du varken ser eller hör mig, du ignorerar mig bara helt iskallt samtidigt som du begär att jag ska springa efter dig som en slav. Jag kan tyvärr inte göra så mycket mer än att låta dig klara dig på egen hand. Jag måste ta tag i mitt eget liv och ta hand om mig själv, vilket innebär att jag inte kan behandla dig som en kung. Jag vill bara ditt bästa, men eftersom du vägrar lyssna och ta order så ber jag dig gå din väg och finna lyckan, någon annan stans. När du känner dig redo att börja kämpa, så kan du komma till mig. Jag står här, med öppna armar och tar emot dig. Jag gör allt, för att du ska må bra. Du är ju trots allt min pappa, och jag tycker om dig något otroligt. Men jag kommer inte att springa efter dig längre, jag kommer inte att vara din räddare i nöden. Du är vuxen och måste lära dig att klara dig själv. Du måste lära dig att livet inte blir bättre av att slå och skrika på sina barn, eller göra andra idiotiska saker. Det är inte ditt fel, det har jag aldrig påstått och kommer heller aldrig tycka det. Jag vet vems fel det är. Men istället för att älta och gnaga, så får man väl ändå ta tag i saken och göra något åt det. Jag kommer ingenstans med att supa mig dyngrak, jag kommer ingenstans med att slåss och jag kommer ingenstans med att älta. Jag måste börja på riktigt nu. Jag är redo, jag är beredd. Men om jag förlorar dig en enda gång till, om du ännu en gång sviker mig, om jag ännu en gång får reda på att du ljugit för mig, så är du borta. Då lär du aldrig mer få se eller höra din dotter, och det ska du ha jävligt klart för dig. Som sagt så vill jag dig bara väl, och jag älskar dig. Önskar bara att även du kunde känna likadant för mig. Hur som helst så hoppas jag att du förstår mig, trots att du inte läser det här och trots att du inte är frisk där uppe i skallen. Förlåt mig pappa, men jag måste göra något för mitt eget bästa. Du måste förstå.
HELT TOM
Jag lär mig hela tiden att hata personer som jag egentligen inte borde hata. Jag lär mig att älska personer jag egentligen inte borde älska. Jag borde vrida och vända på det, hitta den rätta vinkeln, säga farväl till människan jag älskar och lära känna personerna jag hatar.
Jag saknar dig, jag älskar dig och jag vill dig bara väl. Jag önskar att du någon gång bara ska få må bra och bli frisk. Du lever som en psykopat, du tror att du är så himla medveten om vad livet innebär, men i själva verket vet du mindre än en nyfödd unge som ligger på BB och skriker. Jag säger aldrig någonting för att på något sätt försöka trycka ned någon. Jag älskar dig så fruktansvärt mycket, och just därför gör det så himla ont när du håller på såhär. När du ljuger för mig, när du gång på gång sviker och lurar mig. Jag har gett dig allt, alltid gjort allt för dig, men har aldrig fått någonting tillbaka. Jag har gett dig miljontals nya chanser, men du har sumpat dem alla.
Jag trodde att du var stolt över att vara just min pappa. Jag trodde du vart glad, när jag hela tiden gjorde allt du bad mig om. Jag trodde du uppskattade allt jag gjorde och all den kärlek och respekt jag gav dig.
Jag saknar dig, jag älskar dig och jag vill dig bara väl. Jag önskar att du någon gång bara ska få må bra och bli frisk. Du lever som en psykopat, du tror att du är så himla medveten om vad livet innebär, men i själva verket vet du mindre än en nyfödd unge som ligger på BB och skriker. Jag säger aldrig någonting för att på något sätt försöka trycka ned någon. Jag älskar dig så fruktansvärt mycket, och just därför gör det så himla ont när du håller på såhär. När du ljuger för mig, när du gång på gång sviker och lurar mig. Jag har gett dig allt, alltid gjort allt för dig, men har aldrig fått någonting tillbaka. Jag har gett dig miljontals nya chanser, men du har sumpat dem alla.
Jag trodde att du var stolt över att vara just min pappa. Jag trodde du vart glad, när jag hela tiden gjorde allt du bad mig om. Jag trodde du uppskattade allt jag gjorde och all den kärlek och respekt jag gav dig.
Det är inte för än nu, när jag börjar inse det, jag verkligen känner mig sårad. Trots att jag står bland en stor folkmassa och skrattar, så kan jag känna en känsla av total ensmhet. Jag vill inte ha fina vänner som ställer upp, jag vill inte ha en mamma som bryr sig, jag vill inte ha övriga människor som gör allt för mig. Det enda jag tänker på är min pappa. Jag har så otroligt svårt att bara släppa detta, gå vidare och försöka börja om på nytt igen. Trots det, så försöker jag, hela tiden. Jag kan ligga sömnlös flera nätter i rad, och bara tänka. Tänka på allt du sagt, allt du gjort och allt vi delat med varandra. Både det positiva och det negativa dyker upp som raketer i min skalle. Jag försöker vara aktiv hela tiden, jag går ut, umgås med människorna jag älskar och gör allt jag bara kan tänka mig att göra. Jag har roligt, jag skrattar och är glad. Sedan kommer jag hem, lägger mig i sängen beredd på att sova. Då tar det bara stop. Det går inte, det fungerar inte, tankarna börjar irra runt i huvudet, och det börjar göra ont inuti mig. Folk kan sitta kvällarna långa och höra av sig till mig. Jag kan få flera sms och flera telefonsamtal, då jag vet att de endast vill veta hur jag mår. Men jag kan inte svara. Kan inte prata, kan inte skriva och kan inte svara på några frågor alls. Jag sitter bara och ältar, ända tills det gör tillräckligt ont i mig att jag bara skulle vilja spy. Vet inte vad det är, men det är något som är fel.
Jag känner mig helt jävla tom.
DU ÄR INTE VÄRD MIN RESPEKT
Jag är trött på att toffla efter dig hela tiden, känner mig mer eller mindre som en slav. Jag gör allt du ber mig om, jag lyssnar alltid på dina råd och jag tar alla dina order. Att jag inte duger, att jag är värdelös och att jag kanske borde försvinna härifrån är signalerna du sänder. Är det så konstigt, att jag vid vissa stunder faktiskt bara vill dö? Det låter så brutalt, så grovt och så överdrivet. Men det är inte överdrivet. Det är oförståligt, att jag ens sitter här och lägger ned all min kraft på att försöka ge en bra beskrivning på hur jag känner mig och hur jag tänker. Det finns ingen hjälp längre. Det enda jag kan göra, är att stirra dig rakt in i ögonen, säga precis vad jag tycker och tänker om dig, tala om för dig vilken dålig pappa du är och har varit, och sedan gå min väg och klara mig, helt utan dig. Vad är det för mening med att hela tiden ljuga och vara falsk? Jag är inte så idiotisk som du är, jag är ingen människa som ljuger, håller hemligheter och håller saker inom mig. Jag är bara inte det, jag lovar! Och jag vill bevisa det. Jag vill bevisa, att jag är så otroligt mycket starkare än vad jag i nuläget visar. Jag vill visa, att jag är starkare än dig. Men jag kan inte, jag vågar inte, jag fegar ur. Jag tar hela tiden ett steg tillbaka, och sedan sjunker jag ned till nivå noll igen. Måste börja om, på nytt, och verkligen försöka satsa på riktigt nu. Men det tar bara stop, det går inte, jag vågar inte. Vågar inte göra någon förändring, vågar inte ta det där stora steget framåt. Men jag är rädd att jag om ett tag faktiskt måste göra det. Jag känner adrenalinet rusa genom kroppen, och all min kraft går endast åt på att bara sitta still och försöka ta det lugnt så jag inte ska få någon kick och få det där raseri utbrottet som bara ligger och väntar inom mig.
Jag vill klara det här, frågan är bara om jag kan.
JAG VILL, MEN JAG KAN INTE
Hur ska man kunna uttrycka den rätta känslan, utan tårar? Ska man skrika, slåss eller kanske bara prata? Det vet jag inte. Känns inte som att det blir någon effekt utan tårar, känns som att ingen förstår mig just på grund av att jag faktiskt aldrig gråter. För ett tag sedan ställde jag mig själv frågan; Vad är det som gör att jag inte gråter? Nu, äntligen, har jag funnit svaret. Har funderat väldigt länge och jag tror jag har det mest korrekta svaret nu. När jag var liten fick jag inte gråta, för min pappa då förstås. Om jag var ledsen och grät, så blev han jämt arg. "Starka människor gråter inte. Visa att du är bättre än såhär, var inte så jävla känslig din idiot!". Ungefär så lät det. Jag gjorde precis som vanligt som han sa. Gråta fick jag inte göra, för då blev pappa arg, och då kunde vad som helst hända.
Nu, några år senare, blir jag bara arg när jag känner mig ledsen. Jag blir arg på mig själv, för att jag inte är som alla andra. Människor med ett friskt tänkande gråter och uttrycker sig på det sättet. Själv skriker, sparkar och slår jag på saker och ting. Vissa kan se det som ett starkt och tåligt sätt. Hur klarar jag av att inte gråta när jag mår så uselt som jag gör? Enligt vissa kan det anses starkt. Men det är inte starkt över huvud taget, inte alls, inte någonstans! När jag går runt och pratar, skrattar och är allmänt social och aktiv, så kan inte andra människor se mina inre sår jag faktiskt bär på. Det ser ut som att jag inte bryr mig. Men i själva verket så tänker jag, hela tiden på otäcka saker. Jag uttrycker mig på ett positivt sätt, dels för att försöka "lura" mig själv, och dels för att försöka få andra glada. Jag blir glad, när jag ser att någon annan mår bra. Jag är alltid den sociala tjejen, på grund av att jag helt enkelt hatar att vara ensam. Jag hatar att sitta i ett tyst rum helt själv, just för att det är vid sådana tillfällen jag tänker mest.
"Ska jag ringa, eller ska jag inte ringa? Ska jag bryta kontakten, eller ska jag bara låta det vara som det är? Älskar jag honom, eller hatar jag honom? Vill jag kalla honom för pappa, eller vill jag inte kalla honom för något speciellt? Är han värd att få kärlek från mig, eller är han inte värd någonting alls från mig? Ska jag fortsätta låta honom såra mig, eller ska jag sätta stop för detta, och i så fall, hur ska jag sätta stop för det? Ska jag skratta eller gråta? Till sist, kommer jag någonsin kunna gå vidare och bara må bra, precis som alla andra?...". Min skalle lär snart sprängas om jag fortsätter tänka på det här viset. Jag börjar bli trött på att gång på gång bli lurad och sårad, men jag vågar ändå inte sätta stop för det. Ärligt talat så vet jag inte om jag vill ha någon kontakt med min pappa längre.
Det känns inte bra att höra hans falska röst... Jag känner mig så dålig, och så otroligt liten när han lurar mig sådär. Tror inte att jag vill ha något med pappa att göra längre. Förlåt, men sanningen svider.
JAG SLOG TILL
Jag som trodde att det inte kunde bli värre. Men tydligen, så gick det.
Det kliade i fingrarna och jag skakade i hela kroppen. Min hjärna sa en sak, medan min högra handflata sa något helt annat. Tillslut svartnade allting, och det enda som fanns kvar i mina tankar var våldet. Jag kunde inte stoppa mig själv. Jag försökte och försökte, men tillslut spårade det ur. Totalt. Ilskan tog över. Jag tog tag i henne, tröck upp henne mot väggen och gav henne en käftsmäll. Vad mer förtjänade hon? Det vet jag inte. Det dröjde inte länge innan jag smällde upp dörren och gick min väg. Det hade redan spårat ur, och hjärnan fungerade inte riktigt. Skulle jag skratta eller gråta? Det var en fråga jag ställde mig själv, flera gånger om. Att göra något sådant är fel, naturligtvis visste jag om det. Men ilskan tog över och jag hade ingen som helst chans att stoppa mig själv från att slå till. Jag behöver hjälp. Vet inte riktigt vad jag ska göra längre. Hela mitt liv har spårat ur, totalt. Jag sjönk ned till nivå noll igen. Nu måste jag börja om, från början. Detta känns inte bra över huvud taget längre. Jag har redan gått över gränsen, och båtten är nådd. Har inte så mycket mer att säga längre. Kampen är över, och jag förlorade. Jag vet i alla fall någon som är stolt nu... Grattis till vinsten, gubbjävel.
CP IDIOTER
Ni alla är helt jävla dumma i huvudet. Fan ta er.
HÅLLER TUMMARNA
Vissa dagar är det jobbigt, andra dagar kan det kännas jävligt bra. Det går upp och ner, hela tiden. På ett sätt kan det vara väldigt skönt, med tanke på att jag tidigare alltid tyckt det varit jobbigt. Men på samma gång blir jag så förvirrad i mina egna tankar och beslut. Mitt uppförande varierar precis likadant. Ena dagen är jag snäll och rolig, andra dagen kan jag bara önska livet ur er andra. När jag väl är glad, så ser man det väldigt tydligt. Jag har en sådan personlighet. Jag syns ganska mycket. Ibland lite för mycket till och med. Uppmärksamheten kommer väldigt ofta till mig, och när jag pratar med någon så tar jag över samtalet. Har väldigt svårt att bara hålla tyst och lyssna på någon annan. Först och främst vill gärna jag komma ut med mina egna åsikter. Ibland kan det vara bra, och ibland kan det vara dåligt. Det beror liksom på. Idag hade jag en dag där humöret var bra. Har svårt att bedöma mig själv som "skol-elev". Det jag tycker om mig själv, tycker ingen annan. Men enligt mig går skolarbetet hyfsat bra i alla fall. Vill inte gå till överdrift men.. Jag tycker det går jävligt bra. Det flyter bara på, och jag kämpar. Mamma har sina egna åsikter om saken, och verkar inte riktigt vara säker på hur och när jag ska ta tag i allt detta. Men hon ser ju inte allt jag gör, och hur jag beter mig under lektionstid. Orkar faktiskt inte lägga ned energi på andras åsikter längre. Träningen är det som får mig att klara av det här. Karate... Fy helvete vad jag älskar det.
Imorgon är det en ny dag, och hur humöret är då för jag väl så småning om reda på. Jag ställer inte in mig på något, för då blir det oftast fel och allting skiter sig. Men jag kan alltid hoppas och tro på att det kommer att bli bra. Så länge inte någon står i min väg, så mår jag helt okej. Det är bara att hålla tummarna..
SVÅRT ATT FÖRSTÅ...
Har varken kunnat prata eller tänkt på dig. En spärr har satt sig i min skalle och sa starkt ifrån att detta inte var sant. Men nu, har jag lärt mig att acceptera. Nu kan jag erkänna det för mig själv, och för er andra. Han är borta nu, för evigt. Jag kommer aldrig mer att få träffa honom. Det gör så fruktansvärt ont. Är åtminstone glad att jag lyckats kommit fram till denna dag. Det har tagit mig ungefär ett halv år att bara tränga in det här. Men idag insåg jag att det inte går längre. Jag är tacksam för de stunderna jag delat med dig. Ditt leende, ditt skratt och dina diskussioner om allt och alla. Idag kan jag se upp i himlen och tänka "Där någonstans finns du". Det har jag inte kunnat gjort förut. Hur om helst vill jag bara påminna om att detta är något som skär i mig.
22 juli -10. Vila i frid, jag saknar dig verkligen.
22 juli -10. Vila i frid, jag saknar dig verkligen.
HELT TOM
Jag vet inte hur, var, när eller varför det blev som det blev. Men någonstans gick det i alla fall fel. Det du gjort mot mig förr kan jag inte göra något åt, så är det bara. Nog med att du gjort en del misstag, det värsta av allt är nog de gångerna du ljugit för mig eller inte hållt dina löften. Nu står jag här, ännu en gång, och blir sviken. Du ljög, igen. Jag trodde faktiskt på dig denna gång. Jag trodde att du menade det du sa om att du inte ska hålla några saker hemligt för mig. Att jag sedan bara någon månad efteråt får reda på att du hållt ännu en sak hemligt för mg, gör mig frustrerad. Så gör man bara inte. Hur ska jag kunna vara rak och ärlig mot dig, om inte du är det mot mig? Det funkar helt enkelt inte så. Jag blir så ledsen på dig ibland... Men den här gången, sjönk du till den lägsta nivå man bara kan komma till. I mina ögon är du nu bara luft.
Du är inte den idioten jag trodde att du var. Du är mycket värre än så.
Psykopat...
Du är inte den idioten jag trodde att du var. Du är mycket värre än så.
Psykopat...
ÄR ALLA LIKA MYCKET VÄRDA?
Jag tycker inte om dig för den du är.
BÖRJAR OM IGEN
Du ljög för mig, och jag kan inte sluta älta det.
Jag försöker vara klok och få ett friskt tänkande, men det tar bara stop.
DET ÄR INTE LÄTT
Jag vill inte älta mer, men det återkommer, gång på gång, i olika uttryck. Livet har sina svackor, sina nackdelar och sina besikelser. Men vad vore livet, om alla dessa jobbiga saker inte skulle uppstå? Vi skulle inte vara lika starka. Vi skulle inte vara lika kloka. Vi skulle inte kunna vara så säkra i vårt agerande och i våra tankar.
Varför låter jag någon annan individ förstöra för mig, och leka med mitt liv? Det är en fråga jag ställer mig själv, varenda dag. Ett rakt och bekräftat svar finner jag inte. Det går inte att få någon bekräftelse på en sådan sak. Det är upp till mig, hur jag tycker att detta ska sluta, eller om jag över huvud taget vill att det ska sluta. Viljan har jag, utan tvekan. Osäkerheten finns naturligtvis där, men jag är ändå ganska säker i mitt beslut jag mer än gärna skulle vilja ta. Men jag har inte modet. Jag vågar inte. Jag är rädd. Rädd för att något ska gå snett, rädd för att ännu en gång förstöra för mig själv, rädd för att hamna på helt fel spår igen. Jag vågar inte ta chansen, vågar inte riskera någonting. Är så otroligt rädd att förlora något som tyvärr står mig väldigt nära. Men jag vet inte... Vet inte längre vad jag vill. Det är så osäkert, men ändå så självklart. Förvirrande skulle jag vilja kalla det! Jag vill, och jag hoppas att den person jag syftar på i princip i alla mina texter en vacker dag kan inse vad livet innebär, och kanske börja ta tag i sakerna han ställt till med. Jag vill han bara väl. Om jag inte brydde mig, varför skulle jag då sitta och skriva det här nu? Varför skulle jag då ligga sömnlös på nätterna och lista ut planer på hur jag skulle kunna hjälpa honom, utan att han ska bli sådär "konstig"? Jag vet att jag ett antal gånger dragit lögnen "Jag bryr mig inte om honom, han betyder ingenting för mig. Jag mår toppen utan han och klarar mig galant på egen hand!". Vissa människor går på det, medan andra kan se att jag bara drar till med ett skådespeleri. Personen jag syftar på är såklart min pappa. Det kanske man kunde lista ut själv, vad vet jag.
Jag vet inte riktigt vad det är jag vill komma fram till med mina texter. Så mycket jag skrivit, så mycket tankar jag lagt ned skriftligt... Vad menar jag egentligen med allting? Förmodligen vill jag väl bara finna en utväg, trots att jag vet att det är ganska omöjligt. Men envis som jag är, så har jag svårt att bara lägga ner. Vissa saker gillar man, andra inte. Ibland mår man bra, ibland inte. Så är det bara, och det får man faktiskt ta och acceptera. Men när man inte kommer ut ur en sådan svacka jag fastnat i, så blir man osäker på om mitt liv verkligen är så värdefullt som alla andras. Men jag vet inte. Det finns ingen som vet, faktiskt. Ingen kan veta vad som händer när man dör, ingen kan veta vad som hände innan man föddes. Men alla får väl ha sin egen tro. Lika så gäller det med mitt liv. Ingen vet hur, när, var eller varför jag lever. Alla får skaffa sig en egen uppfattning och tro vad de vill. Det som är viktigt är att jag själv vet vem jag är. I nuläget är jag ganska osäker. Men det ordnar sig, det löser sig. Det bör det i alla fall göra. Konstigt vore det ju annars! Nu riktar jag mig in på nästa problem. Kategorin pappa. Jag ska försöka lösa det på bästa möjliga sätt.
PAPPA...
Varför kan du inte bara hålla dina löften? Så himla svårt kan det knappast vara.
IRRITATION...
Istället för att säga vad jag skulle ha gjort kan du väl säga vad jag ska göra.
Just precis, det är aningen irriterande när det enda som kommer ut ur din käft är klagomål. Hota mig med vad du vill, gör det du. När jag väl straffas för något jag inte borde straffas för, ska vi se vad som händer. Jag har redan planer, så det är bäst att backa undan lite. Det är mitt liv som står på spel om du inte visste det. Man vet aldrig när mina panik ångest attacker uppstår. Man vet aldrig när mina tankar om att ta livet av mig uppstår. "Du borde ha gjort si, du borde ha gjort så, bla bla bla...". Ja men snälla du, det är försent. Släpp det för fan. Jag kan faktiskt inte göra allting på en och samma gång. Jag håller på att ta tag i skolan, och jag gör så gott jag kan. Ibland kan man ju undra vem det är som behöver sig en rejäl omgång och kanske lite vett i skallen. Jag gör det jag kan, och jag tycker jag gjort det här bra hittills. Om du fortsätter tjata på det sättet du just nu gör, så fine. Då slutar jag. Trots att du inte vet hur jag tänker så hoppas jag att du är medveten om det.
ONÖDIGT OCH SLÖSERI MED TID.
Jag är oerhört tacksam för det jag har, det vill jag lova.
Ber om ursäkt för att jag kanske inte visar det på rätt sätt. Jag stannar hemma från skolan, endast för att försöka tänka på vad jag nyligen fått reda på. En ny sak att älta, garanterat. Önskar att jag bara kunde erkänna för mig själv att det här inte funkar längre. Nu är det som det är, och jag är jävligt less på det. Men jag ska försöka.
LIFE IS LIFE
Jag hatar att klaga, men nu har jag stora anledningar till det. Mår inte alls bra psykiskt. Denna gång svek pappa mig, rejält. Jag vill inte erkänna det för mig själv, och får därmed en hel del tankar upp i skallen. Otäcka tankar. Tankar om döden. Det kanske börjar bli dags att inse att mitt liv inte kan fortsätta såhär. Men är jag beredd att offra allt jag har? That's the big question. Vet inte om jag vill, vågar eller kan sätta stop för det här. Allting hänger på mig just nu. Relationen mellan mig och pappa finns det många tankar och funderingar om. Men vågar inte komma ut med det. Vågar inte dela sorgen med någon. Är rädd att jag ska bli missförstådd och arg. Just nu, är jag bara ledsen och besviken. Skolan orkar jag inte med, men till min stora förvåning försöker jag i alla fall. Vännerna kryllar runt omkring mig och för övrigt står det rätt bra till i mitt liv. Jag har många att dela skratt och glädje med. Men jag känner ett otroligt behov av att någon gång bara säga hur det står till uppe i min skalle, och djupt inne i mitt hjärta. Jag vill verkligen klara av det här. Men tankarna om pappa hindrar mig. Det är inte endast det gamla vanliga nu. Det har kommit nya problem som tar på all min kraft. Fick nyligen reda på saker jag blir galen över. Kan inte handskas med det. Men, jag försöker.
