onefight

Nu börjar kampen, på riktigt. Jag ger aldrig upp utan en kamp. Min pappa må vara stark på utsidan, men hur ser han egentligen ut där inne? En svag liten jävel som söker tröst, skulle jag tro. Om man mår så kasst att man inte ens kan vara trevlig mot andra, då står det inte riktigt rätt till där inne i ärt hjärnan. Jag förstår min pappa. Det måste vara otroligt jobbigt att leva med sig själv. Jag har kämpat länge, men nu ska jag börja kämpa på riktigt. Jag tror att jag har kapaciteten att klara av det här. Jag tror jag har en liten chans. Och det chansen tänker jag faktiskt ta. Det står mellan mig och min pappa nu. Eftersom han inte är villig att kämpa tillsammans med mig, så är jag illa tvungen att kämpa mot honom. Med det menar jag inte att jag ska försöka på något sätt trycka ned honom. Jag menar mer att jag ska vara stark nog att inte backa så mycket som jag tidigare gjort. Jag ska säga ifrån, när jag vet att något är fel. Jag ska inte lyssna på hans bullshit och hans elaka kommentarer. Jag ska vara rak och ärlig, till den gräns så det blir okej för både mig och honom. Jag vill att han ska må bra, men till en viss gräns. Han ska inte få må bra genom att kränka andra. Jag vet inte vad andra tycker om det, men jag har starka åsikter och är emot det. Tror att han behöver lite motstånd. Mamma har försökt i flera år, men har väl aldrig riktigt lyckats så bra. Men jag är inte min mamma. Jag är jag, och jag klarar av det. Nu har jag samlat tillräckligt med krafter. Och de krafterna tänker jag inte lägga ut på att vara arg och ledsen. Jag ska lägga ut de på att försöka ta hand om mig själv. Jag har en egen vilja, egna åsikter och ett alldeles eget liv. Jag låter inte någon förstöra för mig ännu en gång. Det är jag som ska leva mitt liv, inte min pappa. Han har sitt eget. Mitt liv, mina beslut. Säg vad ni vill, men jag står starkt kvar på den plats jag nu funnit. Den så kallade "plattformen" har vi snackat en del om. Jag har inte haft en enda kroppsdel på den där plattformen. Men nu, har jag min ena fot där. Och jag fäster den hårt, och ska försöka att få dit båda fötterna. Jag ska använda min otroliga envishet till att vara uppriktig och rak. Aldrig tänker jag backa. Min dåliga envishet ska bort. Ber någon mig göra något, ska jag åtminstone försöka göra det. Även om det är en lärare eller någon annan idiot. Jag ska göra som ni säger. Försöka. Bråk är ingenting jag vill skapa. Men när min egen kompis talar om för mig att min pappa inte bryr sig om mig och börjar snacka massa skit, då kan jag knappast kalla det för vänskap. Det är falskt. Men alla får väl säga vad de vill. Jag vet ju själv hur det är. Han bryr sig om mig, men han är väl inte riktigt frisk i huvudet och kan visa det på rätt sätt. Jag ska vinna det här förbannade spelet. Jag ska vinna, tillsammans med er som är villiga att hjälpa mig. Ni andra som vill förstöra för mig, ni som sprider rykten om att jag knarkar, ni som snackar skit, ni som är uppkäftiga för att jävlas med mig, jag kommer vinna över er. Ni må vara betydligt fler än mig, men jag vinner. Överlägset. Jag ska hjälpa mig själv, genom att hjälpa andra. Stå upp för mina åsikter. Min vilja. Mina tankar. Det här ska bli bra nu. Jag kommer inte att ta livet av mig. Det är nu ett löfte jag har gett er. Och ni vet väl att jag alltid håller det jag lovar? Det bör alla veta. Hoppas att det här håller i sig. Hoppas att tålamodet räcker åtminstone det här jullovet. Jag vill inte att det ska bli som förut igen. Vill inte få raseri utbrott dagligen. Vill inte känna ett behov av att jag måste röka och dricka. Fuck it. Jag vinner över den där skiten. Jag vet det. Jag ska verkligen kämpa. Jag tror jag kommer behöva oerhört mycket hjälp. Från vänner, men även från er vuxna. Fy fan vad jag hatar det, men tror nog ändå det kan bli bra då. Vill lära mig att kunna lita på alla människor. Vuxna som barn, jag vill lita på er alla. Just nu litar jag inte på en jävel. Inte någon. Även jag tror att den hjälp jag fått, kommer jag ett tag framöver behöva. Jag behöver prata om saker som gör mig ledsen, arg, besviken eller ångerfull. Jag känner verkligen ett behov av det. Om jag inte fortsätter, så kommer jag aldrig någonsin att kunna klara av det här. Har samlat på mig en del skit under bara en vecka nu, som jag behöver flöda ur mig. Skriftligt eller muntligt, det kvittar. Jag behöver dela det med någon. Den där gången jag var i skolan och drack. Känner en viss ångest över det. Obehaglig känsla. Rykten har redan spridits. "Ofta du rökte hasch i skolan?!" "Vad fan höll du på sådär för? Hade du tagit tabletter eller?" "Lilla knarkare, vad fan gjorde du så för?". Snälla lägg ner ert skitsnack. Jag har inte tagit tabletter och har aldrig rökt på. Jag drack sprit och ångrar det. Det är löjligt vad folk tror på falska rykten nu för tiden. Alla verkar veta mer om mig än vad jag själv vet. Jag ser därmed inte fram emot skolan. Vill helst ha lov hela jävla livet. Det är det lilla jag oroar mig för just nu. Att jag var full och gjorde saker jag inte borde ha gjort. Det har ju satt sina spår nu.

Önskar att människor kunde se den plats de faktiskt står på. Alla letar efter toppen, men i själva verket står vi alla redan på toppen. Vi har ett liv, och har vunnit en plats på jorden. Guld till oss alla. En seger, vi borde fira genom att vara glada och tacksamma över det vi har. Så fort vägen blir brant, så vänder vi och ger upp. Tänk vad många uppförsbackar vi får möta här i livet. Det är en del av oss. Hur skulle det egentligen se ut om allas liv alltid var som en dans på rosor? Det skulle inte vara roligt. Man vill ju kämpa sig upp till en seger. Man vill inte bli en vinnare utan att vara en värdig vinnare. Vissa fuskar sig upp, medan andra kämpar och kämpar.

Egentligen vill jag varken se eller höra dig. Men lockelsen är oemotståndlig. Ens egen pappa, är någon man alltid kommer att behöva. Oavsett hur han beter sig och hur han är som person. Man vill alltid ha sin pappa vid sidan om. Även fast jag vill, så kan jag inte uttrycka mig med "Jag behöver inte min pappa. Jag klarar mig". Den vitsen har jag dragit några gånger, och dumma som folk är så verkar de gå på mina små ord vitsar. Människan har till uppgift att stå för saker de gjort, och försvara sina åsikter. Man ska aldrig backa, och man ska aldrig ta några order från personer med noll kontroll i skallen. Min pappa är en sådan med som jag säger "noll kontroll" i skallen. Ändå är jag dum nog att ta order från honom. "Gör si, gör så, bla bla bla...". Utan ens en tanke om vilka konsekvenserna blir om jag inte gör som han säger så drar jag till med mitt fake leende och gör det han ber mig om. Dåliga vanor. Skitsnack och kränkningar som hoppade på mig blev tillslut en del av vardagen. När jag var yngre hade jag inte en aning om att vuxna människor inte alltid hade rätt. Mamma och pappa var smarta som Einstein. De kunde allt. Hade alltid rätt. Jag hade ingen chans. Särskilt inte mot min pappa. Jag fick aldrig säga emot, oavsett vad det gällde. Gråta fick jag inte heller göra. Fick inte reagera på de sätt som jag sett mina vänner göra. När de ramlade och gjorde illa sig, så fällde dom tårar. När någon var elak, fällde dom tårar. Det var rätt stor skillnad mellan mig och mina kompisar från dagis. Jag minns det faktiskt, till en viss del. Om jag ramlade ville jag inte gråta. Jag minns hur jag bet i kinderna och höll allting inom mig. Mina leenden blev efter ett par år något falskt. Det var inte äkta. Jag var inte Edita längre. Är osäker på vem jag är just nu. En sak vet jag, och det är att jag är en person som är otroligt envis och absolut inte vill ge upp. Fia med knuff är ett spel jag hatar, med hela mitt hjärta. Vilken respekt visar man när man bara knuffar ut varandra på det där viset? Ja, jag är dålig förlorare. Löjligt! Men så är det. Fan vad jag hatar spel. Och just nu, känns det som att hela mitt liv blivit ett stort fia med knuff spel. Folk springer runt, sprider falska rykten, är elaka, snackar skit bakom ryggen på en. Som man brukar säga "Alla föds unika, men dör som kopior av varandra". Bättre än så kan man knappast uttrycka det. Bra mening där! Varför i hela friden kan man inte bara för en gångs skull få slappna av lite, utan att behöva vara orolig för att bli sårad och sviken av någon? Vännerna kommer och går, man vet aldrig var man har dem. Så falskt. Familjen finns alltid där, det kan jag inte neka. Men på vilket sätt finns de där? Min familj finns för mig genom att klaga, hacka och tjata. Så fungerar dem. Men problemet är att jag själv inte fungerar på det sättet, men det är inte alla som kan förstå det. Man kan faktiskt visa att man bryr sig genom att bara vara. Nu drar jag ett exemplar som sitter inuti mig. Förra veckan när jag hade druckit och var full så mådde jag allt annat än bra. Jag mådde uselt. För första gången måste jag påpeka, så vart inte min mamma arg för att jag gjort något dumt. Hon blev säkerligen arg inombords, men hon skällde inte på det sättet hon brukar. Då kändes det på ett sätt bra. Hon bryr sig om mig. Däremot om hon hade gett mig en rejäl utskällning som hon brukar, så hade jag förmodligen haffat ihop mig ett par sprit flaskor och gjort om samma skit igen, igen och igen. På det sättet fungerar jag. Får jag skäll, så stängs hela min hjärna av och allting bara svartnar. Jag mår ännu sämre då, och får upp tanken "Hon bryr sig inte om mig, det är ingen idé att ens försöka längre". Får jag ingen skäll utan mer förståelse så känner jag att personen åtminstone bryr sig om mig lite. Jag vet att jag egentligen borde säga det här, istället för att sitta och skriva ned allting när ingen ändå läser. Min mamma borde få höra det här. Men jag vill att hon ska förstå, utan att någon ska behöva tala om för henne hur. Men vi alla är olika. Vissa personer har inte förståelse för andra. Jag är en person som väldigt lätt kan se hur en person mår. Du kan stå och titta mig i ögonen i kombination med att du ler, men jag kan fortfarande se hur jävla ledsen du är inombords. Vet inte hur, men jag bara ser det. Brukar väldigt ofta tänka mig in i andra personers situationer, då jag direkt känner hur en annan person just då känner sig. Jag vet därmed hur man i vissa fall kan hantera saker och ting, som händer andra. Men när det gäller mig själv som person, så kan jag inte hantera ett skit. Mitt liv och min energi lägger jag inte ned på att få mig själv att må bra. Visst jag försöker, men i första hand kommer ändå alltid människorna som finns i min omgivning. Jag behöver inte ens tycka om personen, men jag vill ändå att hon eller han ska må bra. Och jag ser när någon mår dåligt. Tro mig, så är det. Har väl varit med om så mycket, fått känt så otroligt många olika känslor och tankar så jag kan se på andra och veta hur personen känner sig. Jag skulle nästan kunna peka ut de personer jag ser mår dåligt. De behöver inte sitta ned och gråta eller skrika. Stå och skratta mig rätt upp i ansiktet. Jag ser ditt riktiga jag, oavsett vad du gör. Tycker det är något fruktansvärt tråkigt att folk nu för tiden aldrig kan uttrycka sig på rätt sätt. När du är arg är du inte alltid arg. Ordet arg kommer nog från ordet rädsla skulle jag gissa på. Men du visar det aldrig. Vet egentligen inte vad det är som får människan att jämt bli så aggressiv och elak. Jag önskar att alla bara kunde slappna av och sluta känna sig så pressade. Jag vill bli lycklig. Och jag vill inte ge upp. Jag ska bli lycklig. Annars, tänker jag inte stanna kvar. Inte länge till. Det är inte mycket jag begär. Jag vet vad jag vill, och jag har ett mål att rikta in mig på. Jag vet vad ni andra ska göra för att hjälpa mig. Men dum fan som jag så vet jag inte om jag vill ge er en chans, just för att jag inte kan lita på folk. Kanske ska börja med att säga att min pappa är den som gjort att jag inte litar på någon. Far åt helvete, det är allt jag har att säga till dig. Hoppas du är nöjd nu pappa. Du har gjort bort dig, något rejält.

Respekt är ett ord jag rätt ofta brukar tänka på. Vissa människor har svårt med respekten, medan andra har en aning lättare. Men vad är respekt egentligen? Vad innebär det? Det är lätt för folk att säga att man ska respektera varandra. Men hur ska man bemöta andra med respekt...? That's the big question.

Det kändes som att mitt huvud skulle sprängas. Tankarna irrade runt i hela skallen, och jag blev bara mer och mer orolig. Kunde tyvärr inte motstå spriten vid det tillfället.

Den där Belgien resan gör mig orolig.

Jag är riktigt nära slutet nu. Riktigt, riktigt nära...

Så trött på att stå bakom en mur och dölja saker för dig. Jag vill inte göra något mer komplicerat än vad det redan är. Jag kan aldrig vara uppriktig och rak mot dig, trots att jag vet att både du och jag vill att det ska vara så. Men det finns faktiskt ett hinder. Såfort jag öppnar käften avbryter du mig och i fråga sätter i princip varenda litet ord jag säger. Du är så himla trångsynt. Du inriktar dig bara på din sak, sedan struntar du i allting annat som snurrar runt omkring dig. Du bryr dig bara om det du kan. Och något du är riktigt bra på, det är att kränka andra människor. Du kränker mig tills jag storknar och ger upp. Det är bara din grej, helt enkelt. Tycker det är synd att hela du blivit en person som lämnar ut dåliga åsikter och sedan tror att folk håller med dig. Du tror att du kan så mycket om livet och verkligheten. Men i själva verket kan du ingenting. Ingenting vettigt i alla fall. Du borde skämmas, pappa. Men det gör du inte. För ännu har du inte insett vilken idiot du är. Jag tycker det är ruttet av både dig och mamma att skicka iväg mig till ett annat land. Med dig. Det märks att ni inte lärt er någonting efter alla dessa år. Jag pratade faktiskt med min bror om det här. Igår. Han sa något som jag till min förvåning inte tänkt på förut. "Du Edita, har du tänkt på en sak? Kommer du ihåg när vi åkte dit med pappa. Allting var roligt, ända till sista dagen. Minns du då när han var påväg att bryta min arm på den där pizzerian? Sedan nästa gång vi var utomlands med honom var också allting helt okej alla dagarna, förutom den sista. Det var då han skrek det där till dig. Minns du? Han väntar med allting till sista dagen. Belgien resan kommer att bli ett helvete, precis som med alla andra resor vi gjort tillsammans med honom. Jag längtar redan till den dagen vi får åka hem från Belgien". Gud, vad smart min bror är. Han är trots allt inte så dum som jag jämt påstått att han är. Bakom all alkohol, hasch och klotter finns det en riktigt klok människa. Okej, nu ska jag inte berömma honom allt för mycket. Hur som helst.. Jag förstår inte hur mina föräldrar kan vara så dumma. De lär sig aldrig av sina misstag. Om dom verkligen hade förstått, så hade de aldrig skickat iväg mig på ännu en semester med min pappa. Han har lovat att det ska bli en bra resa utan en massa bråk, men det tror jag inte på. Det var inte första gången han lovade någonting. Och vuxna människor håller aldrig det dem lovat. I alla fall inte min pappa. Jag tycker det är onödigt att slösa pengar på en resa som jag verkligen skulle göra allt för, för att få slippa. Dem betalar pengar för att se mig lida. Så kan man säga istället, för att få en bättre beskrivning på det. Jag vill bara att någon ska kunna ha förståelse för hur jag tycker och tänker. Jag vill också sätta ord på mitt tänkande och mina känslor. Men jag får inte, för det är alltid någon som blir missnöjd. Uppskattar att jag åtminstone kan sätta ned mina egna åsikter skriftligt, utan att någon ska klaga. Egentligen behöver jag inte skriva såhär. Det jag vill komma fram till är endast en mening. Jag tycker att mina föräldrar ska börja tänka till lite mer än vad dom just nu gör. Mer än så behöver jag egentligen inte säga. Jag är bara så besviken på er två.
Mamma & pappa.

Det gör så ont pappa. Så fruktansvärt ont.

Och som vanligt skiter allting sig. Fan för det här.

Ännu en gång räddade karaten mig. Som vanligt. Så jävla härligt. Den här dagen trodde jag faktiskt var den sista dagen i mitt liv. Och nu skojar jag inte. Jag hade planer om att göra något dumt. Något väldigt dumt. Inte ta livet av mig, utan något annat. Vill inte nämna det. Hur som helst... Jag visste att det fanns ett litet hopp kvar. Det var karaten. Det är något som aldrig sviker. Aldrig sårar. Och den träningen ger mig inte bara styrka utanpå, utan även otroligt mycket inuti. Det är tur. Jävligt tur måste jag säga. Det är så skönt att få beröm för något man verkligen älskar. Det är så fruktansvärt bra. Träningen peppar mig så otroligt mycket. Idag har jag lärt mig en sak. Jag har lärt mig att karaten är något jag aldrig någonsin ska släppa. Det kan jag för den delen inte heller, med tanke på hur långt upp jag kommit. Det går inte att sluta då. Tränar jag inte, mår jag uselt. Och mår jag uselt, leder det till saker som förstör både för mig själv och för andra. Inte bra alls. Jag håller mig fast vid det här. Att få lära sig något är underbart. Sedan är det ännu mer underbart att lära ut saker jag själv lärt mig. Jag älskar det. Att se andra le och vara glada, för att jag lärt dem något.

Ibland tar orken slut. Det är jobbigt för mig att bara andas. Orkar inte vara glad. Orkar inte vara arg. Orkar inte vara ledsen. Men vad har jag för val? Jag börjar alltid tjafsa, för jag blir alltid så fruktansvärt irriterad på andra. "Varför bryr du dig inte om skolan? Det är din framtid det handlar om. Du måste ha pengar för att överleva. Och för att få pengar måste du arbeta. Och för att kunna få ett arbete måste du först och främst fixa skolan". Dum fråga, får dumt svar. "Vill du veta var jag ska få mina pengar ifrån? Hm... Okej. Jag ska råna en bank. Punkt slut, gå härifrån nu och lämna mig ifred". Fortfarande har inte folk förstått att jag faktiskt bryr mig om skolan. Det kommer stunder då jag kan tänka att skolan bara är en skit grej, men jag förstår ju innerst inne. Det gör vi alla. Alla får gå igenom samma jävla skit. När folk ställer sådana idiotiska frågor till mig, då svarar jag med ett svar som jag vet irriterar andra. "Jag ska råna en bank". Jag såg ju på kärringen att hon bara ville slå sönder mig. Men jag är ju som jag är ibland. Jobbig och envis. Tyvärr, ni kommer att få stå ut med mig ett tag till. Om jag inte dör då förstås. Men det lär jag väl göra. Jag kommer aldrig att klara av det här, hur mycket hjälp jag än får. Jag kommer nog varken prata eller skriva så mycket längre. För att?... Därför. Jag orkar inte. Det är onödigt att komma ut med något ingen bryr sig om. Helt åt helvete onödigt. Så nej, jag kommer förmodligen att lägga av. Helt. Som ni kanske märkt så är inte humöret så som det brukar vara. Allt är inte okej med mig längre. Då vill alla ha en anledning till varför. Men det tänker jag inte berätta. Eller jo, min pappa är dum i huvudet och jag slår mig själv. Bla bla bla, ingen bryr sig, ingen kan hjälpa mig. Ni bara luras. Dumskallar. Idiot jävlar. Fuck off.

Ännu än gång får jag en sån här adrenalin kick. Vet inte vad jag ska göra av all min energi. Vill bara springa tusen varv runt jordklotet. Tyvärr är det en sak som är omöjlig. Jag borde lägga min energi på vettiga saker. Men istället slår jag mig själv. Jag är värd dom där slagen. Jag försöker på något sätt kanske glömma smärtan jag har inom mig. Jag vet att det är fel sätt. Helt fel. Men ändå är det så fruktansvärt svårt att bara sluta. Det känns på något sätt skönt att få göra illa någon. Förut mobbade jag andra. Jag slog folk. Det där finns ännu kvar i mig. Nu mobbar jag inte andra längre, det har jag lagt av med helt. För det blev sådana konsekvenser jag inte klarade av. Det var helt enkelt inte värt det. Om jag säger att jag hela tiden är snäll mot andra, då ljuger jag. Jag har fortfarande tankarna om att se en människa misshandlad. Det sitter i mig. Det händer faktiskt att jag slår folk. Inte vem som helst då, utan någon speciell person. Jag slår inte hårt, men förmodligen tycker inte personen om det jag gör. Men inte nog med det. Det är inte bara den personen som fått känna mina slag komma hastigt mot ansiktet. Jag slår även mig själv. Vill påpeka att det inte är första gången jag slår mig själv. Inte sista heller. Det är en skön känsla, samtidigt som det gör ont. Jag vill hellre att det ska göra ont i ansiktet än inuti mig. Vill glömma bort en person som står mig väldigt nära. Jag vill glömma bort min pappa. Tänker inte säga mer än såhär. Hoppas att han inte glömmer bort mig nu.

Tre veckor har gått, och jag har fortfarande inte haft tillräckligt med mod att ringa honom. Jag kommer nog aldrig att få mod att ringa till gubbjäveln. Jag vill inte ringa han. Jag vill inte prata med han. Jag vill definitivt inte ringa honom när jag fått höra att han är riktigt arg på mig. Kraften som jag egentligen borde använda till att försöka må bra, använder jag istället till att vara uppkäftig. Inte så smart. Men skitsamma. Jag gör ändå inget vettigt i mitt liv nu för tiden. Jag går i skolan, vilket jag avskyr. För jag orkar helt enkelt inte med det. Jag hjälper andra istället för att hjälpa mig själv. Jag har ångest. Min pappa är dum i huvudet. Min mamma förstår ingenting, hon är helt hopplös. Min låtsas pappa har en skruv som sitter löst i hans huvud. Jag slår mig själv. Jag bråkar hela tiden. Hatar att göra som andra säger. Vad är det för liv egentligen? Skolan tar över hela mitt jävla liv. Nu för tiden tycker jag att alla är helt körda i huvudet. Inklusive jag. Jag blir bara arg. Hela tiden. Det känns som att jag inte har någon balans kvar alls längre. Jag bara står och svajar, kan aldrig hålla mig till rätta. Kan aldrig stå still och bara må allmänt bra. Jämt är det något som händer som får mig att ramla. Tankarna tar över. Tankarna om att ta livet av mig sprider sig runt i hela mitt huvud. Snart är det klart. Det är snart ett beslut jag måste ta. Leva eller dö? Det är frågan. Jag tror inte att någon skulle skydda mitt liv. Jag tror inte någon vill hjälpa mig. Det är en av orsakerna till varför jag inte vill ta emot eran hjälp. Ni är förmodligen precis som min pappa. Snälla på utsidan, dumma på insidan. Ni luras, med andra ord. Falskt. Onödigt. Idiotiskt. Så sluta upp med det bara. Jag är inte sådär lättlurad jag var en gång i tiden. Jag låter inte någon annan lura mig. Inte längre.

Till min förvåning så vill jag att tiden ska sakta ner. Ganska rejält då. Gårdagen kommer aldrig tillbaka. Aldrig, aldrig, aldrig. Det är rätt tråkigt när jag tänker efter. Tänk så många farväl man får ta. Minst 365 farväl på ett år. Det är rätt mycket. Men det är ingenting man tänker på. Ingen, förutom jag. Men det kanske är så det ska vara. Jag kanske ska vara den där konstiga typen. Jag går jämt in så djupt på allting. Jag tänker alltid efter så noggrant som det bara går. Igår... Den dagen kommer aldrig tillbaka. Samma sak med döden. Personerna vi förlorar, kommer aldrig tillbaka. Personen som du haft bredvid dig bara försvinner. Din allra närmsta dör, får en dödsannons i tidningen och sen är det över. Jesus dog för flera tusen år sen, men ingen verkar kunna gå vidare. Ännu är det något man måste lära sig i skolan. Om en snubbe vid namn Jesus som kunde gå på vatten. Ursäkta men det där vattnet han gick på var is. Jag kan också gå på is. Idioter som går på allting som står i en bok någon pundare skrivit. Ointressant, idiotiskt och skrattretande. Enligt mig i alla fall. Slut pratat om Jesus nu, nu går vi vidare in på spåret. Vi går vidare in på verkligheten och nuet.

Ännu en gång känner jag hur frestelsen smyger sig på mig. Jag vill slåss.

Ni vuxna är ju bara hopplösa. Något fel i huvudet har ni. På riktigt.

Ni andra har rätt, och jag har fel. Det måste jag faktiskt erkänna. Jag har blivit irriterad på folk när de pratat om min pappa. Jag har blivit arg när ni försökt förklara för mig att han gör fel och att det han gör inte är normalt. Ni har försökt få mig att förstå att min pappa inte är som alla andras. Innerst inne har jag nog förstått det. Men jag har inte velat erkänna. Det vill jag fortfarande inte. Min pappa är dum i hela jävla huvudet. Förlåt, men det är ju så. Jag vet inte längre om jag älskar min pappa. Då tänker väl ni "Men jo, alla älskar sin pappa innerst inne.". Men nej, vet ni vad? Jag vet faktiskt inte om jag älskar honom. Jag kan inte påstå att jag hatar honom, för det gör jag inte. Däremot hatar jag hans beteende. Och när han beter sig som en idiot så blir han själv en idiot. Hela hans liv bli idiotiskt då. Jag har inte pratat med honom på två veckor nu. Och han är tydligen väldigt arg på mig, i alla fall enligt det min bror säger. Det är så otroligt jobbigt att gå och spänna sig dagarna ut, på grund av en människa som inte ens bor i det här landet. Jag vill nog inte ha kontakt med honom längre. Då tänker ni "Men jo, du ska behålla kontakten med honom. Annars kommer du bara ångra dig när du blir vuxen. Och då är det redan försent.". Ska jag vara helt ärlig så tror jag faktiskt inte jag skulle ångra mig så mycket. Det skulle nog vara jobbigt första tiden, men det går väl över med åren. Klart som fan jag skulle sakna min pappa. Men så mycket skit jag tagit av honom. Så många gånger han har svikit mig och gjort mig ledsen. Det är ingenting jämfört mot hur ledsen han skulle bli om jag sa att jag ville bryta kontakten mellan oss. Folk får tycka vad fan de vill om mina tankar. Jag skiter i det. Rätt eller fel, det spelar ingen roll. Jag bryr mig inte. Det är såhär jag tänker. Det här är min lilla hjärna jag bara rensar ur och försöker lägga ut skiten genom att skriva ner det. Tyck vad ni vill, jag bryr mig faktiskt inte.

Jag får nervsammanbrott på min mamma. Jag orkar inte med det här. Helt seriöst, jag blir galen! Det är min uppgift att sköta skolan. Blir så fruktansvärt irriterad när det ända hon gör är att klaga. Det enda jag gör i skolan är dåligt. Ja men det skiter väl jag i, det är mitt ansvar och inte någon annans. Jag gör så gott jag kan, vad mer begär du? Glöm att jag tänker sitta 24 timmar om dygnet med skolböcker i handen. Det finns ingen människa som orkar det! Och du har ingen anledning att bli sur för att jag har skolkat. Tycker du att jag ska spola tillbaka tiden och vara med på lektionen eller? Nej, för det går inte. Vad fan är ditt problem egentligen? Om jag nu skolkar, då gör jag det. Du kan inte göra något åt saken. Var glad att jag åtminstone går till den där jävla skolan. Var glad för det jag gör istället för att klaga på saker jag inte gör. Börjar bli så jävla trött på det här alltså. Det är jag som får lida, inte du. Därmed har du ingen som helst anledning att bli sur. Ibland vill jag bara skaka om dig och bara få dig att förstå. Jag vill få dig att förstå att skolan är mitt ansvar. Vill att du ska lägga ner med allt ditt jävla tjat. Det enda du verkar prata om är den där fucking skolan. Jag hatar skolan. Ju mer du tjatar och gnäller, desto värre blir det för mig. Hoppas du är medveten om det. Blir helt jävla pist off på det här. Varför kan ingen bara förstå?! Här sitter en tjej som hatar livet, men det enda viktiga för er andra är skolan. Jag skiter i skolan helt och hållet nu. Jag har slitit som en jävla dåre, men ingen verkar ha förstått det. Ingen verkar se det. Ni letar ju för fan fel på mig. Om ni inte är nöjda, då kan jag lika gärna strunta i hela jävla skolan. Jag ska inte skolka, men glöm att jag tänker jobba på lektionerna och göra som alla andra säger. Glöm det. Ni blir i alla fall inte nöjda. Ni blir aldrig nöjda.

Vi alla mår dåligt någon gång. Så är det bara, inget att göra åt saken. Det kan vara bra, för under tiden man mår dåligt lär man sig även otroligt mycket bra saker. Vissa mår dåligt en dag, andra i flera år. Vissa mår dåligt livet ut. Det är synd. Orättvist kan man nog också säga. En del mår dåligt över saker som hänt för flera år sedan, medan andra mår dåligt över att något nyligen har hänt. Vissa mår dåligt utan anledning. Man behöver inte ha en anledning, faktiskt. När någon tittar på mig, så tror dom nog inte att jag är en person som har det väldigt svårt. Man kan inte se på mig hur min uppväxt har varit. Det kan ingen se, om jag inte berättar det. Och problemet är att jag aldrig berättar. Jag vill inte prata om det. Jag vill bara glömma och se framåt. Men grejen är den att det faktiskt är bra att bara riva upp varenda liten sak. Att bara säga precis vad hur man kände sig då. För känslorna kommer man ihåg. Jag vet hur jag kände mig när min pappa slog mig. Jag vet exakt. Det kanske är bättre att prata istället för att bara tränga in det och låtsas som att man mår bra. Det är bara obekvämt. Anledningen till att jag ibland skolkar är för att jag inte alltid orkar vara bland en massa folk. Men jag kan heller inte koncentrera mig när jag sitter helt ensam, för då tar bara tankarna om livet över. Jag måste helt enkelt sitta med någon jag känner mig bekväm med. Kanske inte någon kompis, för då snackar man bara bort tiden, och det vet väl jag med. Vet inte hur mycket folk förstår av det jag skriver. Ibland känns det som att jag bara skriver en massa ord som inte ens betyder någonting. Men det har en mening. Allting har en mening. Det finns alltid en bakgrund, det gäller bara att tänka efter och finna meningen. Jag kan finna många meningar. Allting betyder ju något. Men det finns en mening som jag verkligen inte förstår. Jag har inte fått ett svar. Och det leder till självmordstankar, faktiskt. Vilken mening är det jag pratar om då? -Jo, det är meningen med livet. Vad är meningen med livet?

Som jag sa tidigare, jag skiter i det här nu.

Jag struntar i det här nu. Det räcker. All min energi lägger jag ned på idioter. Jag lägger ned energi på min pappa, och på den där jäveln som påstår att jag är en hora. Jag vill egentligen inte låta någon styra mitt liv längre, men det är inget man kan göra något åt. Det är såhär nu. Det är pest och pina. Och jag vägrar att lida. Så, vad ska jag göra för att slippa lida då? Det finns bara ett enda alternativ, och det vet vi alla. Eller hur? Mm precis. Ni vet vad jag menar. Att fortsätta leva, det är ingen bra idé. För det jag gör är att lida. Hela jävla tiden. Jag tänker inte gå rakt på sak och säga vad jag just nu vill göra, jag tror ni har något där i bakhuvudet som vet precis vad jag menar. Eller jag kan inte direkt påstå att jag vill. Men har jag något annat alternativ? -Nej. Precis. Så, vad väntar jag på? Jo, jag väntar på rätt tillfälle. Det här är ingen allvarlig grej. Gör det inte till någon big deal. Jag har inte en enda jävla anledning att fortsätta kämpa. Vad är det jag lever för egentligen? Absolut ingenting. Hela mitt liv är ett stort jävla problem, för både mig och för andra. Jag tycker inte synd om mig själv, med tanke på att det faktiskt är jag själv som ställt till det. Däremot tycker jag synd om er andra. Som försöker hjälpa mig. Och det enda jag ger tillbaka är skit, för jag har inte så mycket annat att ge. Jag har inga bra egenskaper. Varenda jävla dag sitter jag och skriver och försöker lugna ner mig. Jag försöker ta djupa andetag och tänka klokt. Men jag kommer ingenstans med det här. Det hjälper inte. Ingenting hjälper. Inte längre. Jag har insett en sak... Det är försent nu. Då tycker folk förmodligen att det är konstigt att en ungdom påstår att det är försent, med tanke på hur jävla ung jag är. Men tro mig, det är försent! Jag lägger ner nu. Jag skiter i det här. Jag kommer inte att fortsätta så länge till, och det ska ni ha jävligt klart för er. Jag orkar verkligen inte mer nu, okej?

Jag har kämpat och slitit helt i onödan. Och vet ni vad? Nu slutar jag. Det är slut på det här nu. Mitt liv är ingen dans på rosor, och kommer aldrig att kunna bli det. Det kommer aldrig kunna bli bättre. Jag vet att jag har rätt. Vad är det för mening med det här undrar jag? Man ska inte behöva slita som en jävla dåre endast för att klara av vardagen. Så funkar det inte. Inte för mig i alla fall. Om jag kämpar, då ska jag även få resultat. Annars gör jag jobbet i onödan. Glöm det. Glöm mig. För jag kommer att glömma mitt liv. Jag kommer inte att ha något liv. Nu vill jag faktiskt inte vara här längre. Jag vill inte spela det här löjliga spelet. Jag vill inte lida mer. Jag har fått tagit tillräckligt med smällar, och det har jag klarat av. Men nu klarar jag inte av så mycket mer. Jag är allvarlig nu. Det är är inte roligt längre, och det har det aldrig varit. Om ni vill göra mig glad, gör bara som jag säger för en gångs skull. Strunta i mig. Strunta i BUP. Strunta i min pappa. Jag kommer inte att vara kvar. Jag ska bara försöka spendera så mycket tid jag bara kan nu till alla som finns runt omkring mig. Jag ska vara så snäll jag bara kan. Sen drar jag. Och då ska ni ge fan i min pappa. Ingenting är hans fel, punkt slut. Jag vet att det här är bäst för mig. Jag passar helt enkelt inte in här bland er andra. Jag är så annorlunda. En tjej med problem som tar över mitt liv. Men nu är det dags att döda alla problem. Det finns bara en lösning, det är att döda mitt liv. Då finns det inte längre några problem. Nu menar jag det här, jag pallar inte med skiten längre. Jag har sagt så flera gånger förut, och jag har alltid menat det. Men nu har det gått överstyr. Det har gått för långt. Tåget har redan åkt, men jag står ändå och väntar på att det ska komma. Onödigt, eller hur? Precis. Jag vet att jag har rätt. Jag vet att jag behöver komma härifrån.

Det är mina tankar som styr mitt liv. Tänker jag negativt, då blir hela mitt liv till en negativ grej. Tänker jag positivt, då blir jag en positiv människa och får därmed ett positivt liv. Jag brukar väldigt ofta hamna i obekväma lägen där det handlar om allt eller inget. Jag är en sån person. Antingen allt, eller inget. Jag vill att folk ska vara raka och ärliga mot mig, precis som jag är mot dem. Jag vill ha bra och tydliga förklaringar på saker och ting. Anledningen till att jag ibland bara får lust att ta livet av mig är för att jag är en sån fruktansvärt dålig förlorare. Antingen ska jag klara av det här och bli lycklig nu med en gång, eller så kan jag lika gärna bara gå och dö. För jag väntar inte länge. Det räcker med att jag spelar fia med knuff och förlorar, fy sjutton vad hemskt det är. Jag hatar att förlora. Det är bland det värsta jag vet. Antingen ska man vara bäst, eller så ska man vara sämst. Och om man är sämst, då ska man dö. För ingen vill vara sämre än någon annan. Alla vill komma allra högst upp till toppen, även jag. Jag hatar även att erkänna när jag har fel. Och jag hatar att göra något någon annan bett mig att göra. Om jag till exempel bestämt mig för att göra läxan, men innan jag gör den ber någon annan mig att göra den, då vägrar jag. Eller så skjuter jag fram det och säger "Ja, jag ska göra den om fem minuter.", endast för att själv få bestämma när jag ska göra den. Jag slår sällan vad om något, för jag vet hur fruktansvärt arg jag blir om jag förlorar vadet. Jag hatar att köra "sten, sax, påse", för jag vet att risken är stor att jag förlorar. Risken finns ju liksom alltid där! Och den risken tar jag inte. Absolut inte. Jag kan inte ens spela spel med en tre åring för jag hatar att förlora.

Att jag inte duger är signalerna du sänder.

Jag var för liten för att förstå att de vanorna jag hade inte var normala. Men nu har jag förstått det. Det var inte okej. Det har aldrig varit okej. Mitt allt. Min älskade pappa. Han svek mig. Jag har tagit så mycket skit, endast för hans skull. Jag har lidit, för hans skull. Jag har struntat i viktiga saker, för hans skull. Jag har mått dåligt, för jag har slitit så mycket. För hans skull. Känns inge bra att säga det här, men.. Jag har insett en sak. Idag. Idag insåg jag att min pappa gjort fel. Han är inte normal, han är inte frisk. Vill egentligen inte erkänna, men nu gör jag det.

Friheten har jag aldrig haft. Har alltid burit på tunga saker och hållt allting inom mig. Det måste vara en skön känsla att veta var man har sin pappa. Måste vara skönt att kunna lita på honom. Hoppas att alla ungar tar vara på tiden med sina föräldrar. Hoppas att de inser hur jävla bra dom har det. Önskar att jag också kunde få ha det så. Önskar att jag kunde titta tillbaka på min barndom och sedan få ett léende på läpparna. Men nej, så enkelt är det inte.

Tänk att en enda blick kan göra så mycket. Det räcker att man tittar lite snett på någon, och direkt är man där. Inga undantag. Jag vet att mina blickar ibland är otroligt konstiga. Tycker jag inte om någon drar jag direkt till med min "mördar blick". Men jag tycker inte illa om folk som jag inte ens hört talas om förut. Däremot tycker jag illa om folk som kommer och stirrar på mig som om jag vore en idiot. Då blir jag ilsken inombords, och det syns faktiskt väldigt tydligt på mig när jag blir arg eller irriterad. Ibland tänker jag saker, och utan att ens tänka på det så slänger jag ur mig massa dumma kommentarer. I det här fallet har jag inte kommenterat den där bruden eller sagt något till henne. Jag tycker därför att det är onödigt att hon ska kalla mig för saker och sprida rykten eller vad fan hon nu gör. Som sagt så känner jag inte henne, och jag vill heller inte lära känna henne. Är det inte ganska självklart att man blir arg när någon snackar skit så fort man vänder ryggen till? Om hon nu tycker att jag är en hora eller idiot eller vad fan som helst, då kan hon väl istället gå fram till mig och säga det rakt ut om hon inte kan hålla den tanken för sig själv? Jag har inte något emot henne. Men hennes beteende kan jag bara inte acceptera. Hennes blickar går mig på nerverna. Jag vet att jag själv kan ha kollat snett på henne, så där är vi kvitt. Men inte fan går jag och säger till folk att hon är en hora och att hon är rädd för mig. En sak kan jag säga, och det är att jag inte är ett dugg rädd för den där människan. Hon har anledning att slänga blickar på mig, med tanke på att jag gjort det mot henne. Men hon har ingen anledning att säga till hela hennes jävla klass att jag är en hora. Dålig stil. Hon har så jävla mycket luft den där tjejen alltså. När jag tittar på henne, stirrar hon tillbaka och gör ingenting. När jag inte ser, då går hon och snackar om mig med andra personer som hon förmodligen inte ens känner. Hon skulle kunna säga till sina närmsta vänner att jag är en hora eller vad fan hon vill, det är väl okej. Man måste ju dela tankarna med någon i alla fall. Men inte fan har hon rätten att sprida ut det så säkert hela jävla världen lyssnar på henne. Nej, det där accepterar jag inte. Jag accepterar inte sättet hon beter sig på. Jag blir vansinnig. Jo visst det kan vara jobbigt att komma till en ny skola och inte känna någon och bla bla bla, det vet väl jag med. Så dum är jag faktiskt inte. Men tror hon att det blir bättre av att leta bråk eller? Det blir det inte. Om jag hör att hon har sagt ett enda ord till om mig eller ens nämnt mitt namn, då kommer jag vara på direkt. Hoppas hon själv har i alla fall lite vett i huvudet och vet att alla inte är små fegisar som står och tar åt sig av all skit folk kastar på en. Jag vägrar. Jag tar inte emot skit från någon förutom min pappa. Visst låter det där väldigt dumt och konstigt? Jo, det förstår jag. Men jag säger som det är. Jag är ärlig och inget annat. Jag har redan sagt att mina blickar inte är roliga. Men det är inte hennes blickar heller. Inte hennes idiotiska kommentarer heller. Så jävla onödigt. Som man bäddar får man ligga. Och nu har den där tjejen bäddat obekvämt till sig själv. Och det innebär att hon kommer att få ha det obekvämt också. Nej, jag tänker inte börja bråka och hålla på. Jag vill bara fråga henne varför i helvete hon håller på som hon gör. Och skulle hon tjafsa emot, då blir jag riktigt jävla arg. Jag har bråkat så många gånger, att det till och med blivit våld inblandat i slutändan. Däremot har jag aldrig slagits utanför karaten med en tjej. Det vill jag inte göra heller. Kommer inte göra det. Jag vet inte riktigt vad jag kommer göra. Men kul blir det inte, det kan jag lova. Egentligen vill jag inte ödsla min dyrbara tid på en idiot som jag inte ens känner. Men det är inte så lätt att låta bli heller. Jag blir ju arg! Men jag ska försöka. Jag ska låta henne vara. Men hör jag att hon ens nämner mitt namn, då blir det inte kul. Fy fan vad jag börjar tröttna på bråk. Alltid har folk något emot mig, vilket innebär att jag även har något emot dem. Jag hoppas i alla fall att den där okända idiot jäveln kan lära sig av sina misstag. Hon själv verkar ju inte vara riktigt frisk i huvudet. Hon ser inte ut att må bra. Hon ser inte ut att ha haft en bra bakgrund. Vet inte varför, men jag bara ser det på henne. Bryr mig egentligen inte, men jag bara tror det. Hur som helst, jag vill inte ha något med cp barnet att göra.

"Min pappa har stulit första halvan av mitt liv. Men den andra halvan tillhör mig." Det ska jag komma ihåg. Den andra halvan tillhör mig... Lägger nog det på minnet. Verkar ganska vettigt trots allt.

Ni behöver inte ljuga för att försöka få mig att må bra. Det fungerar inte så. Jag blir hellre sårad av sanningen än lycklig av en lögn. Min pappa har inte gjort något fel, det är bara att erkänna. Okej han har gjort lite fel eftersom man aldrig ska slå ett barn, jaja det kan jag väl hålla med om. Men det är inte bara han som gjort fel! Det är även jag. Så är det. Och det där snacket om att han slagit mig kan vi bara ta och avsluta nu med en gång. Okej han har slagit mig och jag har mått dåligt över det. Jag hatar bara att erkänna att han gjort det. Jag hatar att prata om det. Jag vill inte att någon ska veta. Jag vill inte att folk ska tycka att min pappa är dum i huvudet. Jag vill inte att det ska komma ut! Och jag vill verkligen inte att min mamma ska få reda på det. För jag vet ju hur hon är. Ena sekunden blir hon otroligt arg på pappa, men andra sekunden ändrar hon sig och påstår att jag har fel eller att jag ljuger. Så är det oftast. Hon verkar tro att jag ljuger om allting. Med andra ord så kan hon väl inte lita på mig. Sen förstår jag inte varför det är så in åt helvetes viktigt att mamma får reda på att jag blivit slagen? Han har inte direkt slagit mig i huvudet med en stekpanna och sparkat in hela jävla näs benet på mig. Det är inte så farligt! Bara lite slag liksom. "Slag som slag, det är iallafall inte okej!". Ja jo jag vet att vissa tänker så. Men vi alla har väl blivit slagna någon gång? Eller? Inte vet jag. Och det blir ju inte bättre av att min mamma vet om det. Hon kan inte spola tillbaka tiden och radera bort alla slag. Det funkar inte så och det vet varenda människa. Nu är jag jävligt bra på att läsa tankar, och just nu sitter någon och tänker "Nej det vet väl jag med, att hon inte kan spola tillbaka tiden och göra något åt det. Men jag tror hon kan få mer förståelse för dig om hon vet att han slagit dig. Bla bla bla...". Ja, det är alltid det första i en mening jag hör. Och om jag inte gillar det personen säger, då stänger jag av. Hur som helst, då undrar jag vad fan du menar med förståelse? Jag kan nästan sätta pengar på att hon inte skulle ha någon jävla förståelse iallafall. Ska jag vara helt ärlig så tror jag aldrig att hon kommer ha förståelse för mig och hur jag mår. Hon vill att jag ska sköta skolan, inget mer. Men det enda hon får är hem ringningar och mail om att jag skolkar och gör massa annat man inte ska göra. Hon får aldrig veta när jag gör något bra. Aldrig. Jämt är det bara klagomål hit och dit om att jag är så jävla dålig på allt jävla ting. Okej, jag är dålig. Men vad ska jag göra åt saken? Ibland skulle jag bara vilja bränna upp alla jävla skolor här i världen, för dom ställer bara till det. Tro mig, jag vet..

Det har gått för långt nu. Alldeles för långt. Jag har inte ens ork att förklara vad det är som har gått för långt. Jag vill helt enkelt inte vara här längre. Jag vill bort härifrån, långt bort. Ingenting jag gör duger för någon annan. Ni verkar vilja ha allt eller inget. Men tyvärr, jag är inte Einstein och kan därför inte ge allt och vara bäst. Jag ger så mycket jag kan. Mer kan jag faktiskt inte göra. Men om du nu säger att jag inte får bo kvar här längre om jag inte sköter mig, så fine. Vad ska jag göra? Jag sköter mig så gott jag kan. Jag försöker ju verkligen. Då får jag väl flytta härifrån då, eftersom det är det du verkar vilja. Jag flyttar till pappa, no problems. Jag hoppar av hela jävla skolan om det nu är så himla jobbigt att ha mig hemma och behöva tjata på mig hela tiden. Det ända du gör mamma, det är att tjata. Tjata och tjafsa. Det känns som att jag inte duger. Om du tror att jag blir bättre i skolan för att du håller på som du gör, då tror du helt jävla fel. Det blir bara sämre och sämre. Koncentrationen finns garanterat inte kvar efter att du hållt på och hotat mig med att jag inte ens får bo kvar här längre. Men som sagt, om jag nu är så jobbig som du påstår att jag är, då flyttar jag. Då får jag väl bo i Norge hos min helvetes pappa. Inget mer med det. Det räcker nu, jag har alldeles för mycket press på mig och då blir det automatiskt att jag struntar i allting för det känns så jävla hopplöst. Hoppet har jag tappat bort för länge sen, det ska ni veta. Och så bör ni veta ännu en sak, och det är att jag inte mår bra nu. Inte alls. Jag skyller inte på min mamma nu. Jag säger bara hur jag tänker. Eller får man verkligen göra det? Får man verkligen vara ärlig? Det vet jag inte. Men det skiter jag fullständigt i, det är ändå ingen som vet vad jag tycker och tänker om allting. Såhär är det nu, och jag ger upp.