-

Varför kan inte tiden bara gå lite snabbare? Jag vill må bra nu. Exakt nu, den här sekunden!  Jag vill inte vänta längre. Tycker jag har fått väntat tillräcklig faktiskt. Anledningen till att jag säger att jag inte vill ha hjälp är för att jag inte tror på hjälp. Om det fanns hjälp så är det väl klart jag skulle vilja ha den hjälpen. Men det finns ingen hjälp. Det här är något jag måste göra själv. Jag vill inte ha något stöd heller. Vill inte prata några idioter från BUP. Förlåt, men ska jag vara helt ärlig och bara gå rakt på sak? BUP, det är bara något påhitt. Det är bara kärringar och gubbjävlar som tror att de vet något om verkligheten. De tror att dom själva är hjälpmedel. Dom tror att dom kan få mig att tänka annorlunda. Snälla, ge er bara. Jag vet vad ni är ute efter. Ni vill egentligen inte hjälpa mig, det är bara ert konstiga jobb ni måste sköta. Ni får pengar för det där.. Ni får pengar för att "hjälpa" mig. Ni kan inte komma och snacka med mig som om jag vore ett psykfall. Ni kan inte påstå att ni är duktiga. Andra kanske tycker det, men i mina ögon är ni bara idioter som tror att ni vet något om verkligheten. Jag kämpar hellre på egen hand än att sitta och prata med någon som inte ens har mod att lyssna. Ni har så mycket luft i er. Ni snackar och snackar, men ni vet säkert inte ens vad ni själva pratar om. Ni kan ju knappast tänka när ni pratar. Om någon säger något viktigt, då är jag artig och lyssnar. Om jag hör att någon sitter och pratar om helt konstiga saker som jag inte förstår mig på, då stänger jag av och börjar tänka på annat. Pratar någon om saker som är känsligt, då stänger jag av. Inte om det kommer någon till mig och är ledsen över något, men däremot om någon kommer till mig och pratar om mina bekymmer. Jag hatar det! Jag vill inte att folk ska hamna i djupa diskussioner om mitt liv och min bakgrund. Det är inte roligt. Det är obekvämt. Jag vill inte bli påmind om saker som hänt för flera år sedan. Det är det som gör så jävla ont. Jag skäms. Jag har såna otroliga skuldkänslor. Här sitter jag och snackar med några från BUP och kuratorn på grund av min pappa, medan han själv sitter och undrar vad i helvete jag har för mig här. Men på samma gång vill jag inte tala djupare än såhär till min pappa. Han ska inte få veta mer. Nu har ni reda avslöjat att jag mår dåligt för han har varit elak mot mig, och mer behöver han inte veta. Tro mig, det blir bara värre. Så snälla lyssna bara på mig nu. Jag ber verkligen. Han ska inte behöva må dåligt av att veta att hans dotter mår dåligt. Jag vill faktiskt ha kvar min pappa. Ibland kan jag vara väldigt grov i käften och slänga ur mig en hel del idiotiska saker om alla människor. Jag kan skrika på flok utan anledning, kalla dom för väldigt konstiga saker, trycka upp folk mot väggen, blänga på folk som om dom vore rymdvarelser. Men jag menar ingenting. Ibland kan jag tänka saker i mitt huvud, och förmodligen syns det väldigt tydligt på mitt kroppsspråk vad jag tänker. Jag är sån, jag visar saker med hela kroppen. När jag väl pratar ut, då använder jag hela jävla kroppen till det. Vet inte varför, jag bara är sån sort. Kan inte ens hålla händerna i styr när jag snackar. Men när jag pratar om något jag egentligen inte vill prata om, då kan jag hålla händerna på sin plats. Med knytnävarna stängda och en blick som egentligen skulle kunna mörda. Sån är jag. Hur som helst, det jag försökt säga är nog att jag verkligen bryr mig om min pappa och vill inte skylla något på honom. Det enda jag försöker göra är att skydda. Skydda den personen som faktiskt har en rätt stor plats i mitt hjärta. Jag vill inte ge han någon skit. Just för att jag älskar honom.


"Min pappa har stulit första halvan av m
itt liv. Men den andra halvan tillhör mig." Det ska jag komma ihåg. Den andra halvan tillhör mig... Lägger nog det på minnet. Verkar ganska vettigt trots allt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0