onefight

Det har gått för långt nu. Alldeles för långt. Jag har inte ens ork att förklara vad det är som har gått för långt. Jag vill helt enkelt inte vara här längre. Jag vill bort härifrån, långt bort. Ingenting jag gör duger för någon annan. Ni verkar vilja ha allt eller inget. Men tyvärr, jag är inte Einstein och kan därför inte ge allt och vara bäst. Jag ger så mycket jag kan. Mer kan jag faktiskt inte göra. Men om du nu säger att jag inte får bo kvar här längre om jag inte sköter mig, så fine. Vad ska jag göra? Jag sköter mig så gott jag kan. Jag försöker ju verkligen. Då får jag väl flytta härifrån då, eftersom det är det du verkar vilja. Jag flyttar till pappa, no problems. Jag hoppar av hela jävla skolan om det nu är så himla jobbigt att ha mig hemma och behöva tjata på mig hela tiden. Det ända du gör mamma, det är att tjata. Tjata och tjafsa. Det känns som att jag inte duger. Om du tror att jag blir bättre i skolan för att du håller på som du gör, då tror du helt jävla fel. Det blir bara sämre och sämre. Koncentrationen finns garanterat inte kvar efter att du hållt på och hotat mig med att jag inte ens får bo kvar här längre. Men som sagt, om jag nu är så jobbig som du påstår att jag är, då flyttar jag. Då får jag väl bo i Norge hos min helvetes pappa. Inget mer med det. Det räcker nu, jag har alldeles för mycket press på mig och då blir det automatiskt att jag struntar i allting för det känns så jävla hopplöst. Hoppet har jag tappat bort för länge sen, det ska ni veta. Och så bör ni veta ännu en sak, och det är att jag inte mår bra nu. Inte alls. Jag skyller inte på min mamma nu. Jag säger bara hur jag tänker. Eller får man verkligen göra det? Får man verkligen vara ärlig? Det vet jag inte. Men det skiter jag fullständigt i, det är ändå ingen som vet vad jag tycker och tänker om allting. Såhär är det nu, och jag ger upp.