onefight

Jag känner adrenalinet rusa genom kroppen. Det bara pirrar i mina fingertoppar. Jag måste slå någon. Behöver nog inte ens nämna vem mitt offer blir. Jag tror man förstår det i alla fall. Skönt! Där fick jag mig en snyting. Riktigt skönt. Men räcker det? Räcker ett enda slag? Det trodde jag. Men tydligen trodde jag fel. Nästa dag sitter man på lektion i skolan. Helvete också. Jag kände den där adrenalin kicken slå till igen. Fan. Vad ska jag göra? Jag gick ut ur klassrummet och såg mig omkring. Ingen lärare. Ingen elev. Bara jag och mina knytnävar. Helvete, där kom det igen. Ett slag. En sekund gick. Två sekunder, tre sekunder.... Och ett till slag. Därefter ytterligare flera slag. På samma ställe, ansiktet. Som en reflex. Jag tog djupa andetag, gick in i klassrummet. Alla verkade stirra konstigt på mig. Vad fan stirrade dem på? Det vet jag inte. Förmodligen för att jag råkade smälla lite för hårt i dörren. Oj fan. Vad svullen man blev... Det trodde jag inte. Men det var ingen som såg. Och det är jag glad över. Vill inte ha uppmärksamhet. Inte alls. Inte för en sån sak. Det är den där jävla ångesten som gör att jag slår mig själv. Jag försöker tänka klart, men blir bara förvirrad. Vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag har så många frågor jag inte kan få svar på. Alla dessa frågor bildar en spärr som gör att jag i vissa tillfällen inte kan kontrollera mig. Mina tankar vill inte att jag ska slå, men mina händer vägrar att lyssna. Det bara kommer, som en raket. Sen är allt bra. Då är det bara skönt. Inget mer med det. Men det blir ju nästan som ett slags beroende. Slår jag en gång, då kan jag inte låta bli att slå några gånger till. Nu var det så längesen jag gjorde det sist, så den här gången var jag bara tvungen att ta i riktigt jävla hårt. Kunde inte ens hålla mig borta från slagen när jag var i skolan. Jag var verkligen tvungen. Vad mer ska man säga? Det är hemskt och jag förstår inte ens varför jag håller på såhär. Så onödigt, egentligen. Kombinerat med lite ilska och sorg skulle jag nog säga att slagen är otroligt oemotståndliga. Jag älskar känslan som kommer exakt den sekunden jag känner ett slag komma mot mig. Men efteråt blir det bara jobbigt.