onefight

Nu börjar kampen, på riktigt. Jag ger aldrig upp utan en kamp. Min pappa må vara stark på utsidan, men hur ser han egentligen ut där inne? En svag liten jävel som söker tröst, skulle jag tro. Om man mår så kasst att man inte ens kan vara trevlig mot andra, då står det inte riktigt rätt till där inne i ärt hjärnan. Jag förstår min pappa. Det måste vara otroligt jobbigt att leva med sig själv. Jag har kämpat länge, men nu ska jag börja kämpa på riktigt. Jag tror att jag har kapaciteten att klara av det här. Jag tror jag har en liten chans. Och det chansen tänker jag faktiskt ta. Det står mellan mig och min pappa nu. Eftersom han inte är villig att kämpa tillsammans med mig, så är jag illa tvungen att kämpa mot honom. Med det menar jag inte att jag ska försöka på något sätt trycka ned honom. Jag menar mer att jag ska vara stark nog att inte backa så mycket som jag tidigare gjort. Jag ska säga ifrån, när jag vet att något är fel. Jag ska inte lyssna på hans bullshit och hans elaka kommentarer. Jag ska vara rak och ärlig, till den gräns så det blir okej för både mig och honom. Jag vill att han ska må bra, men till en viss gräns. Han ska inte få må bra genom att kränka andra. Jag vet inte vad andra tycker om det, men jag har starka åsikter och är emot det. Tror att han behöver lite motstånd. Mamma har försökt i flera år, men har väl aldrig riktigt lyckats så bra. Men jag är inte min mamma. Jag är jag, och jag klarar av det. Nu har jag samlat tillräckligt med krafter. Och de krafterna tänker jag inte lägga ut på att vara arg och ledsen. Jag ska lägga ut de på att försöka ta hand om mig själv. Jag har en egen vilja, egna åsikter och ett alldeles eget liv. Jag låter inte någon förstöra för mig ännu en gång. Det är jag som ska leva mitt liv, inte min pappa. Han har sitt eget. Mitt liv, mina beslut. Säg vad ni vill, men jag står starkt kvar på den plats jag nu funnit. Den så kallade "plattformen" har vi snackat en del om. Jag har inte haft en enda kroppsdel på den där plattformen. Men nu, har jag min ena fot där. Och jag fäster den hårt, och ska försöka att få dit båda fötterna. Jag ska använda min otroliga envishet till att vara uppriktig och rak. Aldrig tänker jag backa. Min dåliga envishet ska bort. Ber någon mig göra något, ska jag åtminstone försöka göra det. Även om det är en lärare eller någon annan idiot. Jag ska göra som ni säger. Försöka. Bråk är ingenting jag vill skapa. Men när min egen kompis talar om för mig att min pappa inte bryr sig om mig och börjar snacka massa skit, då kan jag knappast kalla det för vänskap. Det är falskt. Men alla får väl säga vad de vill. Jag vet ju själv hur det är. Han bryr sig om mig, men han är väl inte riktigt frisk i huvudet och kan visa det på rätt sätt. Jag ska vinna det här förbannade spelet. Jag ska vinna, tillsammans med er som är villiga att hjälpa mig. Ni andra som vill förstöra för mig, ni som sprider rykten om att jag knarkar, ni som snackar skit, ni som är uppkäftiga för att jävlas med mig, jag kommer vinna över er. Ni må vara betydligt fler än mig, men jag vinner. Överlägset. Jag ska hjälpa mig själv, genom att hjälpa andra. Stå upp för mina åsikter. Min vilja. Mina tankar. Det här ska bli bra nu. Jag kommer inte att ta livet av mig. Det är nu ett löfte jag har gett er. Och ni vet väl att jag alltid håller det jag lovar? Det bör alla veta. Hoppas att det här håller i sig. Hoppas att tålamodet räcker åtminstone det här jullovet. Jag vill inte att det ska bli som förut igen. Vill inte få raseri utbrott dagligen. Vill inte känna ett behov av att jag måste röka och dricka. Fuck it. Jag vinner över den där skiten. Jag vet det. Jag ska verkligen kämpa. Jag tror jag kommer behöva oerhört mycket hjälp. Från vänner, men även från er vuxna. Fy fan vad jag hatar det, men tror nog ändå det kan bli bra då. Vill lära mig att kunna lita på alla människor. Vuxna som barn, jag vill lita på er alla. Just nu litar jag inte på en jävel. Inte någon. Även jag tror att den hjälp jag fått, kommer jag ett tag framöver behöva. Jag behöver prata om saker som gör mig ledsen, arg, besviken eller ångerfull. Jag känner verkligen ett behov av det. Om jag inte fortsätter, så kommer jag aldrig någonsin att kunna klara av det här. Har samlat på mig en del skit under bara en vecka nu, som jag behöver flöda ur mig. Skriftligt eller muntligt, det kvittar. Jag behöver dela det med någon. Den där gången jag var i skolan och drack. Känner en viss ångest över det. Obehaglig känsla. Rykten har redan spridits. "Ofta du rökte hasch i skolan?!" "Vad fan höll du på sådär för? Hade du tagit tabletter eller?" "Lilla knarkare, vad fan gjorde du så för?". Snälla lägg ner ert skitsnack. Jag har inte tagit tabletter och har aldrig rökt på. Jag drack sprit och ångrar det. Det är löjligt vad folk tror på falska rykten nu för tiden. Alla verkar veta mer om mig än vad jag själv vet. Jag ser därmed inte fram emot skolan. Vill helst ha lov hela jävla livet. Det är det lilla jag oroar mig för just nu. Att jag var full och gjorde saker jag inte borde ha gjort. Det har ju satt sina spår nu.