onefight

Ännu en gång räddade karaten mig. Som vanligt. Så jävla härligt. Den här dagen trodde jag faktiskt var den sista dagen i mitt liv. Och nu skojar jag inte. Jag hade planer om att göra något dumt. Något väldigt dumt. Inte ta livet av mig, utan något annat. Vill inte nämna det. Hur som helst... Jag visste att det fanns ett litet hopp kvar. Det var karaten. Det är något som aldrig sviker. Aldrig sårar. Och den träningen ger mig inte bara styrka utanpå, utan även otroligt mycket inuti. Det är tur. Jävligt tur måste jag säga. Det är så skönt att få beröm för något man verkligen älskar. Det är så fruktansvärt bra. Träningen peppar mig så otroligt mycket. Idag har jag lärt mig en sak. Jag har lärt mig att karaten är något jag aldrig någonsin ska släppa. Det kan jag för den delen inte heller, med tanke på hur långt upp jag kommit. Det går inte att sluta då. Tränar jag inte, mår jag uselt. Och mår jag uselt, leder det till saker som förstör både för mig själv och för andra. Inte bra alls. Jag håller mig fast vid det här. Att få lära sig något är underbart. Sedan är det ännu mer underbart att lära ut saker jag själv lärt mig. Jag älskar det. Att se andra le och vara glada, för att jag lärt dem något.