TANKAR
Jag är överallt, men ändå ingenstans. Ibland blir jag full av energi och det bara kittlar i hela kroppen för jag måste röra mig. Kan med andra ord inte sitta still. Men ibland känner jag mig helt tom. All kraft bara försvinner bort med vinden. Känner mig så svag. Under alla dessa år jag levt, har jag lärt mig att uppskatta. Istället för att klaga ska man se allting på den ljusa sidan. Varje människa borde ha saker att se fram emot. Ena dagen finner man en ny vän som man sedan aldrig släpper taget om. Andra dagen förlorar man en vän man haft med sig hela livet. Varenda gång en ny människa föds, är det någon annan som dör. Varför finns det inte plats för oss alla här på jorden? Varför måste vi alla någon gång försvinna? Vissa får leva tills de blir gamla och skruttiga, medan andra dör som unga. Orättvist skulle jag vilja kalla det. Ett litet barn dör och har knappt fått upplevt någonting. En gammal kärring dör, och har gjort allting man bara kan göra. Egentligen skulle jag vilja skriva ned en lista på precis allting jag vill göra här i livet. Varenda liten grej. Och sedan, när jag gjort alla dessa saker, då är jag värd en plats i himlen. Då behöver jag vila. Men det är någonting inom mig som säger att jag inte har något här att göra. För det första, vad vill jag göra? Det vet jag inte. Där sitter problemet. Jag vet inte vad jag vill göra.
Jag har så fruktansvärt svårt att gå vidare. Det har jag alltid haft. Jag minns när jag var liten och mamma skulle slänga mina strumpor det precis blivit hål i. Jag hade begravning. En begravning för ett par strumpor! Normalt, ja men visst. Jo tjena. Men nu är det inte längre dem där strumporna jag inte kan släppa. En person som jag haft med mig hela livet har försvunnit. Min morfar. Jag trodde aldrig jag skulle förlora någon. Aldrig! Sånt händer inte mig. Innan det, hade jag aldrig förlorat någon. När jag var ungefär 2 år dog min mosters man på överdos. Han knarkade ihjäl sig. Men jag minns ju inte. Det är den enda gång jag "förlorat" någon, innan det att min morfar försvann. Jag är inte ledsen över att min mosters man dog på överdos. Han kände mig, men jag kände inte honom. Jag var bara en liten skitunge då, så det är ingenting jag minns. Däremot tänker jag ibland på hans stackars barn. Mina kusiner. De hann väl knappt lära känna sig pappa på riktigt. Han knarkade och var knappast sig själv. Det sägs att han var väldigt omtänksam. Men drogerna påverkar en väldigt mycket. Och hans död påverkar oss andra människor som finns runt om kring. Ibland tänker jag tillbaka på min morfar. Jag känner mig skyldig. Känns som att jag gjort något väldigt dumt. Jag tänkte aldrig på honom. Han fanns jämt där vid mig, men jag bara... Ignorerade. Som vanligt. Hur dum får man vara egentligen? Jag skulle hellre vilja byta ut honom mot min pappa. Jag skulle vilja ge min morfar en chans åtminstone. Min pappa har fått miljoner chanser, medan morfar inte fick en enda. Jag brydde mig inte om honom. Jag var bara så säker hela tiden. Han skulle aldrig lämna mig, så jag behövde inte oroa mig så mycket. Han fanns bara där. En vacker dag får man reda på att han är borta. Han är död. Han kommer inte tillbaka nu. Aldrig någonsin kommer han komma tillbaka. Vad tänkte lilla jag då? Jo, det här var min första tanke... "Vad fan har jag gjort? Jag ska träffa honom, en sista gång. Jag ska prata med honom. Han är inte död. Jag åker och träffar honom, nu med en gång!". Men nej, det gick inte. Det var försent. Försent att säga farväl och få höra hans röst en sista gång. Det enda jag fick se var hans kropp. Jag trodde inte han var död. Det såg inte ut som det. Det fick inte vara sant! Jag som har så fruktansvärt svårt att gråta.. Men just den gången forsade tårarna i kombination med skrik. Det gjorde så ont. Under alla dessa år hade han funnits för mig. Men jag släppte aldrig in han i mitt liv. Han fick stanna där ute. Om det är något jag ångrar, så är det just det här. Att jag aldrig släppt in min morfar i mitt liv. Jag förstår inte vad fan jag tänkte med hela tiden. Mitt livs största misstag. Men vad ska man göra? Jo, man ska gå vidare. Men hur? Vad gör man när man går vidare? Det vet jag inte. Man lär sig av sitt misstag man gjort. Men jag kan inte lära mig av mitt misstag. Det går inte. Jag vill inte släppa in någon i mitt liv. Jag orkar inte.
Min pappa borde få sig en rejäl omgång.
Du är en falsk och hemsk människa. Jag behöver inte dig.
