JAG VILL BLI LYCKLIG

Egentligen vill jag varken se eller höra dig. Men lockelsen är oemotståndlig. Ens egen pappa, är någon man alltid kommer att behöva. Oavsett hur han beter sig och hur han är som person. Man vill alltid ha sin pappa vid sidan om. Även fast jag vill, så kan jag inte uttrycka mig med "Jag behöver inte min pappa. Jag klarar mig". Den vitsen har jag dragit några gånger, och dumma som folk är så verkar de gå på mina små ord vitsar. Människan har till uppgift att stå för saker de gjort, och försvara sina åsikter. Man ska aldrig backa, och man ska aldrig ta några order från personer med noll kontroll i skallen. Min pappa är en sådan med som jag säger "noll kontroll" i skallen. Ändå är jag dum nog att ta order från honom. "Gör si, gör så, bla bla bla...". Utan ens en tanke om vilka konsekvenserna blir om jag inte gör som han säger så drar jag till med mitt fake leende och gör det han ber mig om. Dåliga vanor. Skitsnack och kränkningar som hoppade på mig blev tillslut en del av vardagen. När jag var yngre hade jag inte en aning om att vuxna människor inte alltid hade rätt. Mamma och pappa var smarta som Einstein. De kunde allt. Hade alltid rätt. Jag hade ingen chans. Särskilt inte mot min pappa. Jag fick aldrig säga emot, oavsett vad det gällde. Gråta fick jag inte heller göra. Fick inte reagera på de sätt som jag sett mina vänner göra. När de ramlade och gjorde illa sig, så fällde dom tårar. När någon var elak, fällde dom tårar. Det var rätt stor skillnad mellan mig och mina kompisar från dagis. Jag minns det faktiskt, till en viss del. Om jag ramlade ville jag inte gråta. Jag minns hur jag bet i kinderna och höll allting inom mig. Mina leenden blev efter ett par år något falskt. Det var inte äkta. Jag var inte Edita längre. Är osäker på vem jag är just nu. En sak vet jag, och det är att jag är en person som är otroligt envis och absolut inte vill ge upp. Fia med knuff är ett spel jag hatar, med hela mitt hjärta. Vilken respekt visar man när man bara knuffar ut varandra på det där viset? Ja, jag är dålig förlorare. Löjligt! Men så är det. Fan vad jag hatar spel. Och just nu, känns det som att hela mitt liv blivit ett stort fia med knuff spel. Folk springer runt, sprider falska rykten, är elaka, snackar skit bakom ryggen på en. Som man brukar säga "Alla föds unika, men dör som kopior av varandra". Bättre än så kan man knappast uttrycka det. Bra mening där! Varför i hela friden kan man inte bara för en gångs skull få slappna av lite, utan att behöva vara orolig för att bli sårad och sviken av någon? Vännerna kommer och går, man vet aldrig var man har dem. Så falskt. Familjen finns alltid där, det kan jag inte neka. Men på vilket sätt finns de där? Min familj finns för mig genom att klaga, hacka och tjata. Så fungerar dem. Men problemet är att jag själv inte fungerar på det sättet, men det är inte alla som kan förstå det. Man kan faktiskt visa att man bryr sig genom att bara vara. Nu drar jag ett exemplar som sitter inuti mig. Förra veckan när jag hade druckit och var full så mådde jag allt annat än bra. Jag mådde uselt. För första gången måste jag påpeka, så vart inte min mamma arg för att jag gjort något dumt. Hon blev säkerligen arg inombords, men hon skällde inte på det sättet hon brukar. Då kändes det på ett sätt bra. Hon bryr sig om mig. Däremot om hon hade gett mig en rejäl utskällning som hon brukar, så hade jag förmodligen haffat ihop mig ett par sprit flaskor och gjort om samma skit igen, igen och igen. På det sättet fungerar jag. Får jag skäll, så stängs hela min hjärna av och allting bara svartnar. Jag mår ännu sämre då, och får upp tanken "Hon bryr sig inte om mig, det är ingen idé att ens försöka längre". Får jag ingen skäll utan mer förståelse så känner jag att personen åtminstone bryr sig om mig lite. Jag vet att jag egentligen borde säga det här, istället för att sitta och skriva ned allting när ingen ändå läser. Min mamma borde få höra det här. Men jag vill att hon ska förstå, utan att någon ska behöva tala om för henne hur. Men vi alla är olika. Vissa personer har inte förståelse för andra. Jag är en person som väldigt lätt kan se hur en person mår. Du kan stå och titta mig i ögonen i kombination med att du ler, men jag kan fortfarande se hur jävla ledsen du är inombords. Vet inte hur, men jag bara ser det. Brukar väldigt ofta tänka mig in i andra personers situationer, då jag direkt känner hur en annan person just då känner sig. Jag vet därmed hur man i vissa fall kan hantera saker och ting, som händer andra. Men när det gäller mig själv som person, så kan jag inte hantera ett skit. Mitt liv och min energi lägger jag inte ned på att få mig själv att må bra. Visst jag försöker, men i första hand kommer ändå alltid människorna som finns i min omgivning. Jag behöver inte ens tycka om personen, men jag vill ändå att hon eller han ska må bra. Och jag ser när någon mår dåligt. Tro mig, så är det. Har väl varit med om så mycket, fått känt så otroligt många olika känslor och tankar så jag kan se på andra och veta hur personen känner sig. Jag skulle nästan kunna peka ut de personer jag ser mår dåligt. De behöver inte sitta ned och gråta eller skrika. Stå och skratta mig rätt upp i ansiktet. Jag ser ditt riktiga jag, oavsett vad du gör. Tycker det är något fruktansvärt tråkigt att folk nu för tiden aldrig kan uttrycka sig på rätt sätt. När du är arg är du inte alltid arg. Ordet arg kommer nog från ordet rädsla skulle jag gissa på. Men du visar det aldrig. Vet egentligen inte vad det är som får människan att jämt bli så aggressiv och elak. Jag önskar att alla bara kunde slappna av och sluta känna sig så pressade. Jag vill bli lycklig. Och jag vill inte ge upp. Jag ska bli lycklig. Annars, tänker jag inte stanna kvar. Inte länge till. Det är inte mycket jag begär. Jag vet vad jag vill, och jag har ett mål att rikta in mig på. Jag vet vad ni andra ska göra för att hjälpa mig. Men dum fan som jag så vet jag inte om jag vill ge er en chans, just för att jag inte kan lita på folk. Kanske ska börja med att säga att min pappa är den som gjort att jag inte litar på någon. Far åt helvete, det är allt jag har att säga till dig. Hoppas du är nöjd nu pappa. Du har gjort bort dig, något rejält.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0