-

Det är mina tankar som styr mitt liv. Tänker jag negativt, då blir hela mitt liv till en negativ grej. Tänker jag positivt, då blir jag en positiv människa och får därmed ett positivt liv. Jag brukar väldigt ofta hamna i obekväma lägen där det handlar om allt eller inget. Jag är en sån person. Antingen allt, eller inget. Jag vill att folk ska vara raka och ärliga mot mig, precis som jag är mot dem. Jag vill ha bra och tydliga förklaringar på saker och ting. Anledningen till att jag ibland bara får lust att ta livet av mig är för att jag är en sån fruktansvärt dålig förlorare. Antingen ska jag klara av det här och bli lycklig nu med en gång, eller så kan jag lika gärna bara gå och dö. För jag väntar inte länge. Det räcker med att jag spelar fia med knuff och förlorar, fy sjutton vad hemskt det är. Jag hatar att förlora. Det är bland det värsta jag vet. Antingen ska man vara bäst, eller så ska man vara sämst. Och om man är sämst, då ska man dö. För ingen vill vara sämre än någon annan. Alla vill komma allra högst upp till toppen, även jag. Jag hatar även att erkänna när jag har fel. Och jag hatar att göra något någon annan bett mig att göra. Om jag till exempel bestämt mig för att göra läxan, men innan jag gör den ber någon annan mig att göra den, då vägrar jag. Eller så skjuter jag fram det och säger "Ja, jag ska göra den om fem minuter.", endast för att själv få bestämma när jag ska göra den. Jag slår sällan vad om något, för jag vet hur fruktansvärt arg jag blir om jag förlorar vadet. Jag hatar att köra "sten, sax, påse", för jag vet att risken är stor att jag förlorar. Risken finns ju liksom alltid där! Och den risken tar jag inte. Absolut inte. Jag kan inte ens spela spel med en tre åring för jag hatar att förlora.
Det hela har nog med min envishet att göra. Alltid har jag varit envis. Jag minns att mamma alltid bad mig att tacka för maten innan jag gick från bordet, men jag vägrade. Jag satt där i timmar, men jag tackade aldrig för maten. Samma sak när jag skulle säga förlåt för jag hade gjort något dumt. Nej fy fan, inte skulle jag säga förlåt. Aldrig! Jag måste ha varit rätt jobbig unge. Det är jag väl fortfarande i vissa stunder. Ber någon mig göra något, då vägrar jag. Även fast jag kanske till och med vill göra det personen ber mig om. Men det som är så lustigt är att det finns en person som kan få mig att göra allt han bara ber mig om. Precis allting! Om han ber mig att hoppa ned för ett stup, ja det är klart som fan att jag gör det. Jag tror inte ens att jag behöver nämna vem det är som får mig att göra allt han ber mig om. Såklart är det min pappa. "Ät upp maten.". Okej, jag äter upp maten. Säger någon annan åt mig att äta upp maten, vad gör jag då? Jo, jag sitter kvar och retas, glöm att jag äter upp den där jävla maten. Men nu är jag i alla fall inte lika envis som förr. Men det sitter än kvar i mig. Jag är olika envis mot olika personer. Om det är lärare, åh fy fan då kan jag vara otroligt envis. Men är det mamma, då gör jag oftast som hon säger. Inte alltid, men oftast. Det varierar, det beror på vem det är jag pratar med. Det beror på hur mycket jag tycker om personen faktiskt. Men det skiftar, väldigt mycket. Ibland är jag envis, ibland inte. Man vet aldrig med mig. Alla får alltid gissa sig fram. Och det får även jag göra nu. Vilken väg ska jag ta? Var ska jag gå får att nå toppen? Inte en jävla aning.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0