ORKAR INTE

Jag struntar i det här nu. Det räcker. All min energi lägger jag ned på idioter. Jag lägger ned energi på min pappa, och på den där jäveln som påstår att jag är en hora. Jag vill egentligen inte låta någon styra mitt liv längre, men det är inget man kan göra något åt. Det är såhär nu. Det är pest och pina. Och jag vägrar att lida. Så, vad ska jag göra för att slippa lida då? Det finns bara ett enda alternativ, och det vet vi alla. Eller hur? Mm precis. Ni vet vad jag menar. Att fortsätta leva, det är ingen bra idé. För det jag gör är att lida. Hela jävla tiden. Jag tänker inte gå rakt på sak och säga vad jag just nu vill göra, jag tror ni har något där i bakhuvudet som vet precis vad jag menar. Eller jag kan inte direkt påstå att jag vill. Men har jag något annat alternativ? -Nej. Precis. Så, vad väntar jag på? Jo, jag väntar på rätt tillfälle. Det här är ingen allvarlig grej. Gör det inte till någon big deal. Jag har inte en enda jävla anledning att fortsätta kämpa. Vad är det jag lever för egentligen? Absolut ingenting. Hela mitt liv är ett stort jävla problem, för både mig och för andra. Jag tycker inte synd om mig själv, med tanke på att det faktiskt är jag själv som ställt till det. Däremot tycker jag synd om er andra. Som försöker hjälpa mig. Och det enda jag ger tillbaka är skit, för jag har inte så mycket annat att ge. Jag har inga bra egenskaper. Varenda jävla dag sitter jag och skriver och försöker lugna ner mig. Jag försöker ta djupa andetag och tänka klokt. Men jag kommer ingenstans med det här. Det hjälper inte. Ingenting hjälper. Inte längre. Jag har insett en sak... Det är försent nu. Då tycker folk förmodligen att det är konstigt att en ungdom påstår att det är försent, med tanke på hur jävla ung jag är. Men tro mig, det är försent! Jag lägger ner nu. Jag skiter i det här. Jag kommer inte att fortsätta så länge till, och det ska ni ha jävligt klart för er. Jag orkar verkligen inte mer nu, okej?


Jag tror inte på hjälp. Och ja, det är synd. Tyvärr har jag blivit sviken så många gånger, så jag tror inte på någonting längre. Att vakna varenda natt av att man är kall svettig, det är inte roligt. Tro mig. Mardrömmarna tar över, och det jag drömt blir till verklighet. Min pappa. Min älskade pappa. Han är sjuk. I huvudet. Om folk bara visste, hur jävla ont det gör i mig. Om folk bara visste någonting. Jag orkar inte mer. Jag har ingen livsbalans längre. Jag är ute på helt fel väg. Jag valde fel. Jag kommer ingenstans med det här. Ingenstans. Aldrig någonsin. Jag ska dö. Snart. Glöm att jag tänker låta er andra lida på grund av mig. Glöm det bara. Jag är inte dum i huvudet. Ni alla vill innerst inne inte ha något med mig att göra. Så det räcker nu. Sluta bara. För jag kommer att sluta snart. När som helst. Var beredda på allt, och ta det inte som en överraskning sen. Jag tänker inte leva längre. Och varför skriver jag det här? -Jo, för att jag menar det. Och för att jag inte vill att det ska bli världens grej. Men det lär det väl bli i alla fall. Men för tillfället struntar jag i det. Jag behöver få ur mig det här. Jag behöver få ur mig sanningen. Jag kommer att ta mitt eget liv. Inga kommentarer, om någonting. Håll bara käften stängd. Såhär är det, och jag är hemskt ledsen. Förlåt, och tack för hjälpen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0