onefight

Jag får nervsammanbrott på min mamma. Jag orkar inte med det här. Helt seriöst, jag blir galen! Det är min uppgift att sköta skolan. Blir så fruktansvärt irriterad när det ända hon gör är att klaga. Det enda jag gör i skolan är dåligt. Ja men det skiter väl jag i, det är mitt ansvar och inte någon annans. Jag gör så gott jag kan, vad mer begär du? Glöm att jag tänker sitta 24 timmar om dygnet med skolböcker i handen. Det finns ingen människa som orkar det! Och du har ingen anledning att bli sur för att jag har skolkat. Tycker du att jag ska spola tillbaka tiden och vara med på lektionen eller? Nej, för det går inte. Vad fan är ditt problem egentligen? Om jag nu skolkar, då gör jag det. Du kan inte göra något åt saken. Var glad att jag åtminstone går till den där jävla skolan. Var glad för det jag gör istället för att klaga på saker jag inte gör. Börjar bli så jävla trött på det här alltså. Det är jag som får lida, inte du. Därmed har du ingen som helst anledning att bli sur. Ibland vill jag bara skaka om dig och bara få dig att förstå. Jag vill få dig att förstå att skolan är mitt ansvar. Vill att du ska lägga ner med allt ditt jävla tjat. Det enda du verkar prata om är den där fucking skolan. Jag hatar skolan. Ju mer du tjatar och gnäller, desto värre blir det för mig. Hoppas du är medveten om det. Blir helt jävla pist off på det här. Varför kan ingen bara förstå?! Här sitter en tjej som hatar livet, men det enda viktiga för er andra är skolan. Jag skiter i skolan helt och hållet nu. Jag har slitit som en jävla dåre, men ingen verkar ha förstått det. Ingen verkar se det. Ni letar ju för fan fel på mig. Om ni inte är nöjda, då kan jag lika gärna strunta i hela jävla skolan. Jag ska inte skolka, men glöm att jag tänker jobba på lektionerna och göra som alla andra säger. Glöm det. Ni blir i alla fall inte nöjda. Ni blir aldrig nöjda.