FÖRSÖKER BÖRJA OM
När känslorna tar över, då är det inte lätt. I vissa stunder kan jag vara helt off, bara sitta och stirra in i en vägg utan att svara på frågor. Då kan jag inte tänka överhuvudtaget. I vissa stunder tänker jag alldeles för mycket. Jag diskuterar med mig själv och hamnar i så djupa tankar så jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen längre. Antingen kan jag bli riktigt frustrerad då och vill bara rycka av mig mitt hår. Eller så blir jag helt gråtfärdig och hamnar i en otrolig svacka. Tankarna om att ta livet av sig bara växer. Samtidigt som jag sitter och funderar över vad i helvete jag lever för, så försöker jag även få fram det som är bra i mitt liv. Det som är bra med min mamma är att hon åtminstonde försöker förstå. Hon lyckas inte så bra måste jag säga, men hon försöker iallafall och det vet jag. Min bror är ingen person som pratar om känslor osv. Istället försöker han göra mig glad hela tiden. Inte bara sitta och prata liksom, utan gå ut och röja runt. Bara slappna av och ha roligt. Det är så han visar att han bryr sig. Och det är såklart hur jäkla bra som helst att man inte alltid bara sitter och pratar, utan att man även har någon som man kan ha riktigt roligt med. Sen de övriga personerna runt omkring mig. Min släkt, förstås. Och mina vänner. Jag är otroligt tacksam över att jag inte går runt för mig själv, utan att folk verkligen visar att dom bryr sig.
Nu försöker jag få fram både de bra och de mindre bra sakerna i mitt liv. Nu har jag redan rabblat upp lite positiva saker. Nu vidare till smärtan. Ja, jag har ju en pappa. Vad kan man säga om han egentligen? Ska jag vara helt ärlig så känner inte jag min pappa. Jag har inte en aning om vem gubbfan är. Han har skapat så otroligt många problem, och hela tiden försöker han slingra sig ur dom. Han försöker fly från problemen. Skulderna växer som bara den, och vad gör han? Jo, han struntar fullständigt i det. Istället ber han sina två enda barn att ge att pengar att leva på. Eller nu gör han inte det längre, men förut gjorde han det.
-"Du, får jag låna 300 kronor av dig? Du får tillbaks dom en vecka, lovar."
-"Ja visst får du det.".
Efter en vecka, fortfarande inte fått några pengar tillbaka. Två veckor gick.. Tre veckor.. Fyra.. Fem.. Ett år... Och så var det glömt. Vet inte riktigt hur mycket pengar han är skyldig mig egentligen. Men det har jag släppt nu. Det är inte pengarna som är viktiga för mig. Jag skiter i om jag får tillbaks något eller inte. Ingenting jag bryr mig om. Han kan lika gärna ta alla sina jävla pengar och bränna upp. Det jag bryr mig om är att han lovar så jävla mycket, sen håller han aldrig det han lovar. Han har lovat mig en hel del saker, men han har aldrig hållt något. Han ljuger för mig, precis hela tiden. Hela hans liv består av en himla massa lögner. Därför har jag också så fruktansvärt svårt att tro på honom när han säger att han älskar mig. Min pappa har alltid varit konstig. Annorlunda. Udda. När jag var liten hade jag missvis med kompisar, och när jag var med dom och fick träffa deras föräldrar verkade det så himla annorlunda mot hur jag hade det hemma. Deras pappor var så snälla, samtidigt som dom kunde sätta gränser på vad man fick göra och inte. Själv tog jag aldrig hem några kompisar. Till mamma tog jag hem, men inte till pappa. Jag visste ju liksom inte vad min pappa skulle få för sig att göra? Hur skulle han bete sig? Det var så svårt att lista ut. Jag kommer ihåg att vissa av mina kompisar ibland frågade varför vi aldrig kunde vara hemma hos min pappa, men jag hittade jämt på en massa bortförklaringar. Som barn visste jag inte vad jag skulle göra. Och det vet jag för den delen inte nu heller faktiskt. Det är svårt. Riktigt svårt. Det har alltid varit tungt att bära på all börda inom mig. Under alla dessa år har jag lärt mig att just mitt liv inte fungerar okej om jag inte släpper ut allt jag har inom mig. På rätt sätt då förstås. När jag var liten kastade min pappa ut mig ur lägenheten när han blev arg. Han struntade dessutom i att ge mig mat. Han skrek på mig som en galning. Och så kommer jag ihåg att han kunde ta tag i min arm och rycka i den och hota med att slå mig eller i värsta fall döda mig. Samma sak gjorde han mot min bror. Men min pappa har alltid haft något mer emot mig, jag har liksom alltid varit den som han hatar mest eller hur man nu ska förklara det. Men ytterligare några år tillbaka så slog min pappa min bror. Men det är ingenting jag vill minnas, så det är nästan borta. Inte helt, har fortfarande lite tankar om det, men inte så grova. När jag och min bror var små var vi båda otroligt våldsamma. Vi slogs med varandra. Men samtidigt skyddade min bror mig. Ingen fick slå mig, bara han. Samma sak gällde med mig, ingen fick slå min bror, bara jag. Vi var verkligen vilda. Han kom och slog mig och jag kastade knivar på honom. Men fortfarande hade vi stunder då vi visade kärlek till varandra. Jag har alltid älskat min bror, och jag kommer alltid att göra det. Varken mamma eller pappa är nummer 1 för mig. Nummer 1 är min bror, oavsett vad. Självklart är mina föräldrar viktiga för mig, otroligt viktiga. Men om jag fick välja så skulle min bror vara den absolut sista personen jag ville förlora. Så är det bara. När min pappa var elak mot mig och min bror så försökte han alltid göra mig glad. Vi satt och pratade om hur cp i huvudet vår pappa var, men samtidigt skämtade vi om det. Jag har alltid känt mig trygg i min brors närhet.
Sen kommer vi fram till ytterligare ett problem.. Att jag inte kan prata. Särskilt inte med vuxna. Egentligen är jag en person som uttrycker mig väldigt bra. När jag pratar så pratar jag inte bara med munnen, utan med hela kroppen. Jag visar och förklarar. Jag beskriver. Men när jag sätter mig själv i en obehaglig sits, då sitter jag bara och spänner mig och använder inte ens munnen när jag snackar. Då är jag bara helt tyst. Mumlar kanske lite då & då, bara för att bekräfta att jag "lyssnar". Fast i själva verket lyssnar jag ju inte, men jag säger att jag gör det iallafall. När framförallt vuxna personer frågar mig något så svarar jag aldrig ärligt. För jag kan inte. Jag tänker bara "Vad vill gubben eller kärringen ha för svar nu då?". Och jag tror att det där kommer ifrån pappa. Eller jag vet att det gör det! Om han inte fick det svar han ville ha så smällde han till direkt. Slängde ut mig, skrek på mig, gav mig ingen mat och hotade mig. Samma sketna visa, varenda jävla gång. Men inte vågade jag säga ifrån, jag var ju för fan ett litet barn. Han var ju så mycket större och starkare än mig. Om jag sa ifrån skulle han gå på mig ännu mer och säkerligen slå mig. Och fortfarande törs jag inte säga ifrån min pappa. Det går bara inte. Omöjligt rent ut sagt!
Ännu en gång kommer jag tillbaks till den här diskussionen om min pappa. Det är han det handlar om mest. När jag mår såhär ur uselt så blir min låtsas pappa ett störande moment. Jag HATAR när han säger åt mig vad jag ska göra och inte göra. Jag HATAR när han ens tittar på min mamma. Jag tycker om honom, visst. Men ibland kan jag bli så fruktansvärt irriterad på honom så jag vill bara spöa ner honom. Han är inte min pappa. Min pappa är min pappa, inte någon annan. Ibland kan jag också bli såhär jäkla frustrerad på min mamma. Hon tror så jävla mycket. Hon tror att hon vet allt, men hon vet inte ett jävla skit av det här. Det kanske låter på henne som att hon fattar och blablabla, men det gör hon verkligen inte. Jag orkar inte förklara på vilket sätt hon inte förstår, för då blir jag bara arg. Men hur som helst så fattar hon inte ett skit. Folk får tro vad dom vill om mig. Om ni nu tror att jag är en liten snorunge som inte gör ett skit utan bara begär att alla andra ska göra jobbet åt mig, så får ni väl tro det då. Men så är det inte. Jag begär inte att någonska göra någonting åt mig. Om ni vill så kan ni lika gärna ignorera mig totalt och sköta annat istället. Ni behöver inte hjälpa mig. Det är lugnt för min del.
Nu har jag försökt skriva alltihop rakt av från början. Egentligen skulle jag kunna skriva miljontals med böcker, men det är något som jag varken har ork eller lust med. Alla mina känslor kommer inte upp här. För jag har så många känslor. Det här är bara en fjärdedel av allting. Men bättre lite än ingenting alls. Pappa är fortfarande det största problemet. Jag har ingen lust att ringa honom. Egentligen vill jag ta en lång paus, strunta i att prata med han ett ganska bra tag. Men det går inte det heller, såklart. Nu får jag prata med han och vara snäll mot honom, som vanligt. Ibland är jag alldeles för snäll. Visar alldeles för mycket respekt. Men det är mitt liv det. Inget att göra åt saken direkt. Jag försöker jobba med det här nu. Stubinen är kort, men jag ska försöka göra den längre. Sen får vi se hur det går. Man ska aldrig ha för höga förväntningar.
Det gäller att tänka. När man har tänkt färdigt gäller det att ha viljan. När man verkligen vet vad man vill gäller det att ladda. Sedan vara beredd på att satsa. Satsa allt. Veta vad man gör. Sen är det bara att köra. Men det är inte så "bara" det inte. Det är tufft. Men för det ska man inte ge upp. Man ska aldrig ge upp!
Aldrig någonsin...
Nu försöker jag få fram både de bra och de mindre bra sakerna i mitt liv. Nu har jag redan rabblat upp lite positiva saker. Nu vidare till smärtan. Ja, jag har ju en pappa. Vad kan man säga om han egentligen? Ska jag vara helt ärlig så känner inte jag min pappa. Jag har inte en aning om vem gubbfan är. Han har skapat så otroligt många problem, och hela tiden försöker han slingra sig ur dom. Han försöker fly från problemen. Skulderna växer som bara den, och vad gör han? Jo, han struntar fullständigt i det. Istället ber han sina två enda barn att ge att pengar att leva på. Eller nu gör han inte det längre, men förut gjorde han det.
-"Du, får jag låna 300 kronor av dig? Du får tillbaks dom en vecka, lovar."
-"Ja visst får du det.".
Efter en vecka, fortfarande inte fått några pengar tillbaka. Två veckor gick.. Tre veckor.. Fyra.. Fem.. Ett år... Och så var det glömt. Vet inte riktigt hur mycket pengar han är skyldig mig egentligen. Men det har jag släppt nu. Det är inte pengarna som är viktiga för mig. Jag skiter i om jag får tillbaks något eller inte. Ingenting jag bryr mig om. Han kan lika gärna ta alla sina jävla pengar och bränna upp. Det jag bryr mig om är att han lovar så jävla mycket, sen håller han aldrig det han lovar. Han har lovat mig en hel del saker, men han har aldrig hållt något. Han ljuger för mig, precis hela tiden. Hela hans liv består av en himla massa lögner. Därför har jag också så fruktansvärt svårt att tro på honom när han säger att han älskar mig. Min pappa har alltid varit konstig. Annorlunda. Udda. När jag var liten hade jag missvis med kompisar, och när jag var med dom och fick träffa deras föräldrar verkade det så himla annorlunda mot hur jag hade det hemma. Deras pappor var så snälla, samtidigt som dom kunde sätta gränser på vad man fick göra och inte. Själv tog jag aldrig hem några kompisar. Till mamma tog jag hem, men inte till pappa. Jag visste ju liksom inte vad min pappa skulle få för sig att göra? Hur skulle han bete sig? Det var så svårt att lista ut. Jag kommer ihåg att vissa av mina kompisar ibland frågade varför vi aldrig kunde vara hemma hos min pappa, men jag hittade jämt på en massa bortförklaringar. Som barn visste jag inte vad jag skulle göra. Och det vet jag för den delen inte nu heller faktiskt. Det är svårt. Riktigt svårt. Det har alltid varit tungt att bära på all börda inom mig. Under alla dessa år har jag lärt mig att just mitt liv inte fungerar okej om jag inte släpper ut allt jag har inom mig. På rätt sätt då förstås. När jag var liten kastade min pappa ut mig ur lägenheten när han blev arg. Han struntade dessutom i att ge mig mat. Han skrek på mig som en galning. Och så kommer jag ihåg att han kunde ta tag i min arm och rycka i den och hota med att slå mig eller i värsta fall döda mig. Samma sak gjorde han mot min bror. Men min pappa har alltid haft något mer emot mig, jag har liksom alltid varit den som han hatar mest eller hur man nu ska förklara det. Men ytterligare några år tillbaka så slog min pappa min bror. Men det är ingenting jag vill minnas, så det är nästan borta. Inte helt, har fortfarande lite tankar om det, men inte så grova. När jag och min bror var små var vi båda otroligt våldsamma. Vi slogs med varandra. Men samtidigt skyddade min bror mig. Ingen fick slå mig, bara han. Samma sak gällde med mig, ingen fick slå min bror, bara jag. Vi var verkligen vilda. Han kom och slog mig och jag kastade knivar på honom. Men fortfarande hade vi stunder då vi visade kärlek till varandra. Jag har alltid älskat min bror, och jag kommer alltid att göra det. Varken mamma eller pappa är nummer 1 för mig. Nummer 1 är min bror, oavsett vad. Självklart är mina föräldrar viktiga för mig, otroligt viktiga. Men om jag fick välja så skulle min bror vara den absolut sista personen jag ville förlora. Så är det bara. När min pappa var elak mot mig och min bror så försökte han alltid göra mig glad. Vi satt och pratade om hur cp i huvudet vår pappa var, men samtidigt skämtade vi om det. Jag har alltid känt mig trygg i min brors närhet.
Sen kommer vi fram till ytterligare ett problem.. Att jag inte kan prata. Särskilt inte med vuxna. Egentligen är jag en person som uttrycker mig väldigt bra. När jag pratar så pratar jag inte bara med munnen, utan med hela kroppen. Jag visar och förklarar. Jag beskriver. Men när jag sätter mig själv i en obehaglig sits, då sitter jag bara och spänner mig och använder inte ens munnen när jag snackar. Då är jag bara helt tyst. Mumlar kanske lite då & då, bara för att bekräfta att jag "lyssnar". Fast i själva verket lyssnar jag ju inte, men jag säger att jag gör det iallafall. När framförallt vuxna personer frågar mig något så svarar jag aldrig ärligt. För jag kan inte. Jag tänker bara "Vad vill gubben eller kärringen ha för svar nu då?". Och jag tror att det där kommer ifrån pappa. Eller jag vet att det gör det! Om han inte fick det svar han ville ha så smällde han till direkt. Slängde ut mig, skrek på mig, gav mig ingen mat och hotade mig. Samma sketna visa, varenda jävla gång. Men inte vågade jag säga ifrån, jag var ju för fan ett litet barn. Han var ju så mycket större och starkare än mig. Om jag sa ifrån skulle han gå på mig ännu mer och säkerligen slå mig. Och fortfarande törs jag inte säga ifrån min pappa. Det går bara inte. Omöjligt rent ut sagt!
Ännu en gång kommer jag tillbaks till den här diskussionen om min pappa. Det är han det handlar om mest. När jag mår såhär ur uselt så blir min låtsas pappa ett störande moment. Jag HATAR när han säger åt mig vad jag ska göra och inte göra. Jag HATAR när han ens tittar på min mamma. Jag tycker om honom, visst. Men ibland kan jag bli så fruktansvärt irriterad på honom så jag vill bara spöa ner honom. Han är inte min pappa. Min pappa är min pappa, inte någon annan. Ibland kan jag också bli såhär jäkla frustrerad på min mamma. Hon tror så jävla mycket. Hon tror att hon vet allt, men hon vet inte ett jävla skit av det här. Det kanske låter på henne som att hon fattar och blablabla, men det gör hon verkligen inte. Jag orkar inte förklara på vilket sätt hon inte förstår, för då blir jag bara arg. Men hur som helst så fattar hon inte ett skit. Folk får tro vad dom vill om mig. Om ni nu tror att jag är en liten snorunge som inte gör ett skit utan bara begär att alla andra ska göra jobbet åt mig, så får ni väl tro det då. Men så är det inte. Jag begär inte att någonska göra någonting åt mig. Om ni vill så kan ni lika gärna ignorera mig totalt och sköta annat istället. Ni behöver inte hjälpa mig. Det är lugnt för min del.
Nu har jag försökt skriva alltihop rakt av från början. Egentligen skulle jag kunna skriva miljontals med böcker, men det är något som jag varken har ork eller lust med. Alla mina känslor kommer inte upp här. För jag har så många känslor. Det här är bara en fjärdedel av allting. Men bättre lite än ingenting alls. Pappa är fortfarande det största problemet. Jag har ingen lust att ringa honom. Egentligen vill jag ta en lång paus, strunta i att prata med han ett ganska bra tag. Men det går inte det heller, såklart. Nu får jag prata med han och vara snäll mot honom, som vanligt. Ibland är jag alldeles för snäll. Visar alldeles för mycket respekt. Men det är mitt liv det. Inget att göra åt saken direkt. Jag försöker jobba med det här nu. Stubinen är kort, men jag ska försöka göra den längre. Sen får vi se hur det går. Man ska aldrig ha för höga förväntningar.
Det gäller att tänka. När man har tänkt färdigt gäller det att ha viljan. När man verkligen vet vad man vill gäller det att ladda. Sedan vara beredd på att satsa. Satsa allt. Veta vad man gör. Sen är det bara att köra. Men det är inte så "bara" det inte. Det är tufft. Men för det ska man inte ge upp. Man ska aldrig ge upp!
Aldrig någonsin...
Kommentarer
Trackback
